Stora, herrliga förhållande: Vara Guds barn och veta sej vara det — och ha en med Gud förtrolig barnaskapsande! Så talar här aposteln, så talar hela Skriften, så talar alla frigjorda kristnas saligaste erfarenhet. "Själva Anden vittnar med vår ande, att vi är Guds barn."
Hur kan det vara med detta viktiga stycke ibland oss? Du som läser detta, är också du så lycklig, att du har Guds Andes vittnesbörd med din ande, att du är ett Guds barn? Du är tilläventyrs en kristen, du älskar ordet, din vandel är oklanderlig, men hur är det med detta stycke? Hur är det med hjärtat? Har du bekantskap med din Gud — en förtrolig bekantskap, vilken betecknas med orden: Abba, käre Fader! Detta är huvudsaken!
Märk och hör! Detta är den stora huvudsaken i allt kristligt liv, att hjärtat är förtroligt med Gud genom Kristus, att du har sällskap med honom, är i en vänlig förening med honom! O, detta är själva hjärtat och livet i all kristendom! Detta är det återställda paradislivet, som människan förlorade genom fallet, en förtrolig barnaskapsande, som umgås med sin Gud och talar med honom, såsom barnet med sin fader.
Nu — har också du denna förtroliga barnaskapsande? Lämna inte den frågan förrän den blivit grundligen avgjord. Denna förtroliga barnaskapsande är just hjärtepunkten i hela det andliga livet, varigenom allt gott utflyter; denna förutan är allt död och köld, vanmakt och träldom. Och vartill ska allt andligt vara, om du inte kommer till denna trons frid med Gud, denna förtroliga umgängelse med honom?
Kristus har uttryckligt förklarat, att alla andra goda förhållanden inte tjänar till salighet, om vi inte kommit i förening och bekantskap med honom. Detta förtroliga förhållande till Frälsaren är det också som utgör hela kraften i all kristendom, till både görande och lidande — utgör källan till allt sant heligt, allt Gud behagligt leverne.
Hur svag, trälaktig, olustig, tung och vanmäktig är inte kristendomen hos dem, som icke äga denna trons visshet och bekantskap med Gud! De kan ha mycken god mening, goda beslut och föresatser; men det blir ingenting av, de är beständigt trälar under världen och sina skötesynder och förs ännu av djävulen fångna efter hans vilja. De hava ingen anda i sej.
Även där någon verklig tro är uppgången, men den ännu är svag, där man hungrar och törstar, men ännu inte blivit mättad — eller där tron hos en äldre kristen förlorat sin evangeliska frimodighet, där kristendomen blivit mer tung och lagisk — där råder alltid vanmakt och träldom under synden, och människan blir i allt svag, trög och livlös: bekännelsen tystnar, bönen blir tung och kraftlös, hjärtat kallt och tomt; hjärtat har ingen skatt, ingen uppfyllelse, ingen vän framför andra vänner och törstar då snart åter efter synd och fåfänglighet.
Hur mycket mer inträffar inte allt detta, där själen icke alls kommit till tron, utan ännu är helt fången under träldomens ok! Och tvärtom, då själen kommit till en glad förvissning om sin benådning hos Gud och står i en förtrolig vänskap med Frälsaren — vilket liv, vilken lust och kraft, vilket glatt lovande och bekännande, vilket raskt utgående från värld och orättfärdighet!
Sådant menade Kristus, då han sa: Såsom grenen inte kan bära frukt av sej själv, med mindre den förblir i vinträdet, så kan inte heller ni det utan att ni förblir i mej. Om ni förblir i mej ska ni bära mycken frukt. Och så säger Johannes: Detta är segern, som övervinner världen: vår tro. Och så säger profeten: Fröjd i Herren ska vara er starkhet.
Därför, hur viktigt är det inte, även för att ha kraft till helgelse, till bekännelse och utgående från världen, samt till tålamod och starkhet i lidanden — hur viktigt och nödvändigt är det inte att äga en hel förvissning om nåden, att stå i en innerlig trosförening med Frälsaren! Ja, hur nödvändigt, att såsom sin allradyraste klenod, sitt öga eller sitt hjärta, bevara denna verkliga barnaförtröstan, som aposteln kallar utkorade barns ande, i vilken vi ropar: Abba, käre Fader!
Skulle vi då inte stanna och fråga oss, såsom inför Guds ansikte, var och en för sej: har också jag denna förtroliga barnaskapsande? Har jag vittnesbörd om mitt barnaskap hos Gud?
Sen Gud till barn mej tog åt sej,
vår värld en himmel blev för mej,
trots nöd som än på jorden rår
är himlen nära var jag går.
Halleluja! Min himmel här
är att min synd förlåten är.
Jag jublar, sjunger om igen:
där Jesus är, är himmelen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar