Detta är viktigt att märka. Vi vill därför något bättre betrakta denna sak.
Många fromma nådebarn plägar alldeles fälla modet endast för själva frestelsen, och det isynnerhet genom följande tanke. De säger: "Om jag också hade fallit i synd, skulle jag inte förtvivla om nåd; men jag känner hos mej något ännu mycket svårare: jag känner nämligen kärlek till synden — detta är ju alldeles förskräckligt!"
Därpå svaras: Älskar du, är du nöjd med denna kärlek till synden? "Nöjd med den! Hur kan jag vara det? Det är tvärtom det avskyvärdaste jag vet med mej." Nu, detta jag, som avskyr, som hatar denna kärlek till synden, det är ditt rätta jag, det är den nya människan; då kallas det inte i Skriften att älska synden, utan det som du så kallar, det heter i Skriften: "köttet med dess lustar och begärelser."
Det är således köttets kärlek till synden, som du känner. Och hur skulle vi kunna förnimma en frestelse, om vi inte kände köttets lustar och begärelser? Det är således en frestelse, du känner. Se då allenast till, att du inte ger din frestelse bifall, så att du börjar gilla, hylla och följa den, utan med trons bön står köttet och djävulen emot och under tiden, hur det än går dej, förblir vid nådastolen och den oförskyllda nåden i Kristus, så har du dock alltid i Honom det eviga livet, det må för övrigt se ut, hur illa och besynnerligt det kan — ja, om du än tidtals skulle se dej alldeles överväldigad av det onda, så att, såsom Luther säger, "djävulen springer över dej med fötterna och trampar dej på halsen", eller han synes alldeles fritt regera över dej, och all kraft, all den Helige Andes nåd synes vara alldeles försvunnen.
O, att här ännu bli stilla och mitt i det svarta mörkret förbida Herren, det är "visdom när de fullkomliga", det är en stor visdom, en underbar nåd; ty vad Herren i sådana mörka sållningstider gör med sitt barn, det är en alltför djup hemlighet. Den som då vill följa känslan och utseendet, den måste förtvivla.
Det är just ett av ändamålen med dessa djupgående och ruinerande frestelser, att vi ska förlora all bitröst av någon egen fromhet och starkhet; därför måste det gå så till det yttersta och bli så kolsvart för själen, att det inte finns det ringaste till tröst, som hon kan se eller förnimma hos sej själv, utan blott Herrens gudomliga väsende. Hans egen gudomliga trohet och makt ska vara allt, vad som återstår att hoppas på.
Även om sådana frestelser gäller Jakobs ord: "Håll det för all glädje, när ni kommer i mångahanda frestelser, (märk: mångahanda!) och vet, att eder tros beprövande gör tålamod;" och åter: "Salig den som tåligt lider frestelse; ty då han är beprövad, ska han få livets krona" osv. Att aposteln här talar om syndafrestelser ser vi tydligt av vad han genast tillägger: "Ingen säge, då han blir frestad, att han blir frestad av Gud; ty Gud frestas inte av ont, Han frestar också ingen; men var och en blir frestad, då han blir dragen och lockad av sin egen begärelse."
Men märk orden: "tåligt lider frestelse;" det vill säga att inte upptröttna och ge sej för frestelsen till att följa den, inte heller förtvivla och överge nådastolen, utan ännu ständigt fortfara att med stark tro och lidande bedja: "Inled oss icke i frestelse."
Så lär oss även Petrus att göra vid djävulens frestelser: "Stå honom emot, stadiga i tron." Märk: "stadiga i tron!" Då man inte mer tror Guds nåd, samt hans vilja och makt att hjälpa, då upphör man att bedja och bida efter Herren, då ger man sej åt fienden. Men ska jag åter bida efter Herren, måste jag bereda mej på att bida länge och "tåligt" — det förefaller åtminstone oss såsom alldeles oändligt och ohjälpligt, så att vi är färdiga att säga: "Det är förlorat, det är inte värt längre vänta någon hjälp, jag känner och ser ju bestämt, att jag är lämnad åt satan." Och kan man stanna vid det beslutet, då upphör bönen, såsom nyss är sagt.
Därtill bidrar ock vår naturliga lättja, att vi förtröttas vid att bedja, då vi inte straxt blir hörda, eller "förargas på Kristus", då Han inte leder oss på det sätt som vi tänkt. Men Gud själv skulle ju bli lögnare, om Han läte oss komma på skam i vår tro och bön på hans löften. Sedan Gud genom allt sitt ord sagt oss: "Åkalla mej i nöden, så vill jag hjälpa dej, och du ska prisa mej", måste hans ära och sanning bli till intet, om Han inte gör efter dessa sina ord.
Vakna därför och inprägla djupt i ditt hjärta, att det är alldeles omöjligt, att den själ, som så försökt sina egna krafter, att hon lärt misströsta på dessa och endast ropar till Herren — det är alldeles omöjligt, att en sådan skulle komma på skam, hur förtvivlat illa det än må se ut. Ty här är Herrens eget hela gudomliga väsende, hans hela gudomliga trohet, sanning och makt i borgen för min räddning.
Upp, min själ, att korset bära,
och i Andens rustning övas!
Vill du kämpa till Guds ära,
du i frestelser ska prövas.
Salig den som tåligt lider,
den ska tröst och styrka vinna.
Salig den som modigt strider,
den ska livets krona vinna.
Salig, salig den som kände,
den som trodde dig allena,
sanne Gud, och den du sände
att med dig oss än förena.
Jesus Kristus, du är vorden
vägen, sanningen och livet,
och i himlen och på jorden
är ej annat namn oss givet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar