torsdag 1 november 2018

"Fader, är så din vilja, ta denna drycken ifrån mej; dock likväl ske inte min vilja utan din." (Luk. 22:42)

O, när någon gång ögonen öppnas, så att jag får se — får se Guds stora huvudangelägenhet, Guds allraömmaste hjärtesak, hans angelägenhet om själars frälsning, så att Han för den blir en människa, för den blir ett offerlamm, svettas blod, låter sig gisslas, korsfästas och dödas — vilken outsäglig, väldig tröst att då bedja: "Ske inte min vilja utan din".

Det är framför allt nödvändigt, att vi veta och i sanning tror, ja, i vårt hjärtas innersta grund är försäkrade om, att Gud vill — och vill i evighet aldrig något annat, än att vi ska bli saliga. I dag och i morgon och alla dagar ska han inget annat vilja.

För denna sin allvarligaste hjärtevilja, din själs frälsning, kan han låta mycket bittert lidande drabba dej. Bara för din själs eviga välfärd låter han din utvärtes människa förgås, låter han mycken timlig bedrövelse drabba dej, ja, stundom de allrabittraste erfarenheter, såsom förlust av dina käraste föremål på jorden, föremål som var sammanväxta med ditt hjärta, var dej kärare än ditt liv; här rycker döden bort en kär hjärtevän, kanske din dyra make, eller ditt käraste barn; här förlorar en annan i hast all sin egendom; här berövar dej onda människor något ändå dyrbarare, ditt goda namn, där får en annan en obotlig sjukdom o. s. v.

Vilka oändligt bittra erfarenheter har inte jämmerdalen för dess vandringsmän! Då kan ett hjärta alldeles förgås, om det bara ser på det som är för ögonen. Men kan du med Asaf "gå in i Guds helgedom" och få syn på detta livets sanna betydelse, på evighetens allvar och på den trofaste Gudens hulda mening, då han tillsänt dej detta, nämligen att han tänker på din själ; då ska du med tillbedjan "stilla ditt hjärta för Gud" och hålla din bittraste erfarenhet för den allrahögsta nåd. Eller vet du hur mycket lidande som kan behövas, för att din själ ska frälsas?

Vi frågar åter: Vet du hur mycket lidande som kan behövas för din själs frälsning?

Stanna här! — Om nu din trofaste Gud har någon sådan huld tanke på dej, att han ärnar göra dej evigt salig i himmelen, skulle du då vara missnöjd, att han brukar så bittra medel? Och kanske du själv, vid känslan av din ömkliga tröghet och svaghet i helgelse och köttets dödande, har ofta ur djupet ropat: "Gud, jag kan inte vaka och strida och döda mitt kött, såsom jag bör; gör det du. O Herre, döda du mitt kött, befordra du själv min helgelse!"

Och nu har Herren bevisat dej den nåden och hört din bön; nu har han börjat döda ditt kött och har inte funnit bättre medel därtill än just detta lidande. Vill du då vara missnöjd? O nej! bed Gud om en undergiven och stilla ande, så att du i din gamla människas hårdaste dödskamp kan bedja: "Fader, inte som jag vill, utan som du vill!"

Det är bara på detta som det beror: att man kan ge sej — ge sej i döden, ta avsked från detta livet, från all tanke på en jordisk sällhet, och vända sin själ emot evigheten. Denna bön ska man lära i Getsemane. Då marternas och dödens fasor avpressar det fromma hjärtat Jesus den bönen: "Är det möjligt, så gånge denna kalken ifrån mej", lägger han likväl till: "Dock inte som jag vill, utan som du vill." Detta var segern. Sedan sade han med lättad ande: "Ska jag inte dricka den kalk, som min Fader har givit mej?" När man väl givit sej i döden, lindras lidandet.

"Men", säger du, "blott det vore min Fader, som tillsänt mej mitt lidande; men jag ser den och den onda människan såsom orsak till det." —

Svar: Detta har du därav, att du inte tror blott en Gud. Detta är hedningen i ditt hjärta, som har flera gudar: först Skaparen, sedan djävulen, så en ond människa o. s. v. Om du i dess ställe trodde, vad Skriften lär, att det bara finns en Gud, som regerar över alla andra makter i himmelen, på jorden och i helvetet; att djävulen inte kan röra Job utan att han fått lov till det; att världen inte kan röra "ett hår på vårt huvud, den himmelske Fadern förutan"; så skulle du se, att även det, som onda människor gör dej, är av den vise Fadern till arten och graden bestämt, så skulle du inte se på kött, utan se blott Gud i allting.

Skriften lär, att det är Herren, som tillsänder oss lidandet, även då det tillfogas oss av onda människor. Sådan blick hade David, då den onda människan Simei bannade honom. "Låt honom banna (sade han), ty Herren har bjudit honom banna David. Vem kan då säga: Varför gör du så?"

Det var också onda människor som marterade Kristus, och ändå sa han, att "Fadern hade givit honom den kalken". Och tänk, när Herren Kristus säger: "Ett hår av edert huvud faller inte till jorden, eder Fader förutan." Vad kan då ske oss utan Guds vilja? Vad kan vara mindre viktigt än ett hår?

Förskräckliga otro, när vi inte betänker sådana ord av Kristi egen mun! Han har ju med detta uttryckt, att vår himmelske Fader har omsorg om våra allraminsta angelägenheter; att inte det minsta kan hända oss, honom förutan. Skulle vi inte då med glad undergivenhet anbefalla honom allting och endast säga: "Inte som jag vill, utan som du vill."

Ingen nöd och ingen lycka
skall utur hans hand dem rycka.
Han, vår vän för andra vänner,
sina barns bekymmer känner.

Vad han tar och vad han giver
samme Fader han dock bliver,
och hans mål är blott det ena:
barnets sanna väl allena.

1 kommentar:

  1. Det här behöver nog problematiseras mer än Rosenius insåg. Om det t.ex. är en misshandlad hustru eller ett misshandlat barn som yttrar repliken i femte stycket från slutet, är det väl högst betänkligt att avge svaret: "Om du[...]trodde[...]så skulle du se att även det, som onda människor göra dig, är av den vise Fadern till arten och graden bestämt, så skulle du icke se på kött, utan se blott Gud uti allting." ? Man har väl rätt att opponera sej mot - eller fly ifrån - övergrepp och förtryck utan att "se Gud i allting"? Det skulle faktiskt ha behövt framhävas här.

    Att inte en sparv faller till marken utan vår himmelske Far är inte samma sak som "eder Faders VILJA förutan" som det stod i Kyrkobibeln 1917 (men faktiskt inte i Karl XII:s bibel som Rosenius använder). I vilken mening har Gud planerat arten och graden av allt mänskligt - eller djuriskt? - lidande?

    Det är förstås hur som helst en gåta - för den som tror på en allsmäktig och kärleksfull Gud - varför ondskan så pass ofta tillåts bryta fram. Men hur ska den - och Guds förhållande till den - beskrivas för att inte själva förkunnelsen ska bli destruktiv och förtryckande?

    Men kommentera gärna, även ni övriga läsare (gäller även övriga betraktelser)!

    SvaraRadera