Måtte vi väl betänka, att Herren Gud verkligen har ett innerligt behag till att ett Guds barn i kärlek och tacksamhet för hans stora barmhärtighet offrar åt Honom sin kropp, sin villiga tjänst och sin försakelse av köttets lustar. Sker det inte i tro och kärlek, utan för att inlägga förtjänster hos Gud, då är det allt endast Kains-offer som inte behagar Gud; ty "utan tron är det omöjligt att täckas Gud". Men offrar vi något i tron på Kristus, i tacksamhet för Guds stora nåd, då är det honom alltid behagligt, om det än i sej självt vore så litet som "en bägare kallt vatten".
Detta borde synnerligen uppmuntra och liva oss till sådant offrande. Men här hindrar oss vår djupa, besvärliga otro. Då vi äntligen erfarit och lärt, att ingen egen värdighet kan för Gud bestå, att synden vidlåder allt vad vi gör, kommer vi också på de tankarna att ingenting ska kunna behaga Gud, inte heller det som vi av tro och kärlek gör till hans ära och nästans nytta. Därigenom blir vi tröga och ohågade till hans tjänst.
Denna mening är alltså en mycket skadlig och hindrande villfarelse. Fastän vi inte med egna gärningar kan försona Gud och förtjäna himmelen; fastän våra gärningar inte i sej själva är felfria och fullkomliga för Guds ögon, är det dock en lika viktig och orubblig sanning, att när först våra personer genom Kristi offer är för Gud helgade och behagliga, även allt vårt bemödande i kärleken innerligen behagar honom.
Herren Gud är en mild och kärleksrik Fader, som med stort välbehag åskådar vad hans barn i kärleken vill göra för Honom. När nu ett Guds barn, oaktat allt sitt syndaelände, likväl är för hans stora barmhärtighet tacksamt, villigt och hågat att tjäna honom, så utgör sådant hans högsta välbehag; och allt vad orent och bristfälligt, som ännu låder vid vår tjänst, är av Kristi rättfärdighet så betäckt, att Herren Gud aldrig ser på dessa brister.
Det är likväl inte bara bristerna, utan även ringheten i våra gärningar, som hindrar oss att tro Guds välbehag därvid. Vi ser alltid efter det som är stort och lysande. Kunde vi göra några stora gärningar, omvända människomassor, bli missionärer eller martyrer, då kunde vi tro att det behagade Gud. Vi besinnar inte att Guds välbehag endast beror därav, att vi i tro och kärlek gör det han befallt oss, och att hans bud och ord fästat de flesta människor vid de ringaste gärningar, som mest behövs inom huset och samhället.
Herren Kristus säger att han på den yttersta dagen vill offentligt inför människor och änglar prisa sådana gärningar, som varje kristen även i det ringaste stånd kan göra; och han säger att han vill med ett sådant välbehag betrakta de gärningar, som vi för hans skull gjort åt vår fattiga nästa, som hade vi gjort det åt Honom personligen. Han ska säga: "Jag var hungrig, och ni gav mej att äta; jag var törstig, och ni gav mej att dricka; jag var husvill, och ni härbärgerade mej o.s.v.; ty vad ni har gjort dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mej."
Huru kunde Herren starkare betyga sitt välbehag till våra gärningar, som vi gjort för hans skull? Vadan kommer det då, att vi likväl inte tror att sådan kärlekstjänst är Gud behaglig? Vi tror, ja känner, att det misshagar honom när vi inte tjänar honom, utan tjänar synden; varför skulle det inte då vara honom behagligt, när vi tvärtom flyr synden och i kärlek tjänar honom? Vi märker åter här en fiendens förvändning av våra tankar. Måtte vi därför ofta och väl betänka dessa ord om kärlekens offer: De är "Gud tacknämliga".
Måtte Gud hjälpa oss att tro det! Då skulle vi med hjärtlig lust säga: O, är det Gud behagligt, att jag nu lämnar denne fattige broder en gåva eller ett lån, hur gärna jag då vill göra det! Ser Kristus på det, som om gjorde jag det åt honom, hur lycklig är jag inte då!
Är det Gud behagligt, att jag i min eljest tunga och mödosamma kallelse är tålig, trogen och nitisk, hur gärna vill jag inte då vara det! Är det Gud behagligt, att jag i en påkommande vidrighet eller förlust är undergiven och förnöjd; eller att jag mot mina medmänniskor är vänlig, saktmodig, mild, ödmjuk; att jag inte besvarar ont med ont, utan hellre ger ett "mjukt svar, som stillar vrede", hur gärna vill jag då inte göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu försakar och kväver min begärelse efter det eller det, hur gärna vill jag inte då göra det! Är det Gud behagligt, att jag nu talar ett tröstens, varningens eller förmaningens ord till min nästa; eller att jag överskyler hans fel och svagheter och inte baktalar honom — är allt sådant verkligen Gud behagligt, o, så gärna jag då vill göra det!
Se, så skulle vi styrkas och livas till allt gott, om vi verkligen trodde, vad Herren Kristus och aposteln sagt oss, hur sådana offer är Gud behagliga.
Du är en präst som inför Gud
de rätta offren nu frambär,
och en profet, ty Herrens bud
du lärt och själv nu andra lär.
Du är en konung, evigt får
du snart regera, och du är
Guds Andes tempel där du går,
ty honom i din kropp du bär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar