"Min själ väntar efter Herren ifrån den ena morgonväkten till den andra." (Psalt. 130:6)

 Det är ett utmärkande drag för Guds barn, först att de har fått utkorade barns ande, i vilken de ropae: "Abba, käre Fader", och för det andra att om de inte på detta sätt kan tala förtroligt med honom — ty en sådan svaghet och vanmakt påkommer dem ofta — är i deras hjärta ett suckande och väntande efter Herren. Frälsaren, hans nåd och närvaro, är deras själs livsbehov, så att detta väntande efter Herren är alldeles den nya människans andedräkt. Och Herren låter inte heller sina vänner förgäves vänta och begära honom. Han säger själv: "Den som älskar mej ska bli älskad av min Fader, och vi ska komma till honom och bo hos honom."

Men tänk inte att du skall alltid se och förnimma att han är nära. Tvärtom är det just ett huvuddrag i hans hushållning med oss, att han fördöljer sej själv och låter allehanda ont synas och kännas, såsom synd, vanmakt och djävulens gruvliga anfall, så att vi tycker att Frälsaren är tusen mil borta och endast onda andar har oss i sitt våld, jämte vår egen och världens ondska. Då suckar dottern Sion: "Herren har övergivit mej, Herren har förgätit mej." Då går bruden i nattens mörker och söker den, som har hennes själ kär. Då står Maria vid den tomma graven och gråter över att hennes Herre är förlorad. Detta är den lilla tiden, om vilken Herren säger: "En liten tid, och ni ser mej inte; och ni ska gråta och jämra er."

Märk och glöm det aldrig, att det just hör till Herrens hushållning med oss, att han så ska fördölja sej; och att det alldeles inte ska synas dej såsom en liten tids fördöljelse, utan alltid såsom en övergivelse och såsom en rättvis följd av någon begången synd och otrohet. Skulle det inte synas dej så utgjorde det ingen verklig prövning; men nu är det därtill ämnat, att det ska vara en allvarlig övning för din tro, din bön och ditt väntande efter Herren.

Men så visst som Gud själv förklarar inför Sion: "Jag har bara som snarast gömt mitt ansikte för dig, men  med evig nåd vill jag förbarma mej över dej", och så omöjligt som Kristus kunde bli borta ifrån den gråtande Maria vid graven eller de två lärjungar, som gick till Emmaus, vilka ansåg honom såsom för alltid förlorad; så omöjligt är det också att någon enda själ nu kan vänta efter Herren och ropa till honom dag och natt och ändå komma på skam i sin väntan. Nej, sådant strider alldeles emot Guds eget väsende. Gud leder förvisso de sina underligen men alltid med en evig trohet.

Och det må vara med dina synder och ditt tillstånd hur än det kan — när din själ likväl väntar efter Herren, om du än inte kan bringa en enda bön över dina läppar, utan endast ditt kvalda hjärta i vanmakt och outsäglig suckan väntar efter Herren, kan han omöjligen förbli borta. Se vår Herres Kristi egna försäkringar, då han talar om änkan och den "vrånga domaren" i Luk. 18; eller om den, som vid midnattstid, då dörren är stängd, får besök av sin granne, som begär att låna bröd, Luk. 11. Kristus vill själv med dessa liknelser tvinga oss att inse, att det inte är möjligt för hans hjärta att förneka en nödställd själ sin hjälp. Men det fordras en tid lång att endast tro hans ord; ty det hör just till prövningen, att det skall kännas och synas, som vore allt förgäves. — Och det är just ändamålet med prövningen, att tron ska övas.

Men denna övning i tron har vi dock ännu oftare därigenom att vi ingenting förnimmer av det andliga, varken sorg eller hugsvalelse, varken synd eller nåd, utan en tyst stillhet och torrhet i själen kommer oss att frukta, att vårt andliga liv utslocknat, att vi är i dödens lugn. För uppriktiga och vaksamma själar kan blott denna stillhet, tomhet och vanmakt bli den allrasvåraste prövning. Men just denna fruktan för en hemlig död utgör både det kraftigaste beviset och medlet emot samma fara. De åter som aldrig fruktar för sej har verkliga skäl att frukta.

Men nu, hur underligt än Herren leder oss, kan han dock inte alltid bli fördold. "De, som bidar efter Herren, får en ny kraft" — och får tid efter annan även se hans herrlighet, så att de också uppfylls av en outsäglig, salig förundran över den levande och närvarande Guden, som är så underlig, men även så trofast. Då de under långvarig prövning omsider börjat tro, att de alldeles var glömda av Herren, ger han dem helt oförmodat ett så underbart nådebevis, att de utbrister med Daniel, då han fick mat sej tillsänd i lejonkulan: "Herre Gud du tänker ju ännu på mej! Jag menade, att du hade glömt mej." -  O, hur den prövade själen då smakar Guds ljuvlighet, ja, något av "den tillkommande världens kraft", och hon vill nu med David tacka Gud även för sin själs bedrövelse.

I nattens tid min bön jag sjunger:
kom, Jesus, i mitt hjärta in!
Ja, kom och stilla själens hunger,
all synd, allt mörker övervinn!
Du himlens lust, du fröjd på jorden,
du Gud och man, du soluppgång,
lys upp min själ med löftesorden
om morgon efter natten lång!