Det allrafördärvligaste onda, som ormen inplantade i vår natur, var inbillningen, att vi själva skulle bli våra egna frälsare och hjälpare. Det ordet: "Ni ska bli såsom gudar", det tog djupt, det lämnade djupa märken efter sej i vår natur, nämligen allt slags högmod, och isynnerhet denna allraskadligaste inbillning, att vi själva har krafter att stå emot det onda och göra det goda.
Den "fria viljan" i denna betydelse är den dröm varav både all säkerhet och all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen bara övertygas, att hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad, att hon är såld under synden; då skulle hon snart komma till tröst i Kristus, överge sitt självfrälsningsarbete och "kasta sej som död för Jesu fötter" på idel nåd.
Men det heter oupphörligt: "Du har inte ännu rätt försökt, inte ännu ansträngt dej och vakat och bedit och kämpat; i morgon ska du göra det bättre." Och så går den ena dagen efter den andra lika olyckligt, och likväl — lika oupphörligt heter det igen: "Du har inte ännu rätt försökt, inte varit nog allvarlig, inte nog rädd för synden; du ska i morgon göra det bättre" o. s. v.
Den arma själen kan inte begripa att det är just det hon inte har i sin makt, nämligen att vara rätt allvarlig, uppriktig, rädd för synden, vaka, bedja och strida — att hon inte har i sin makt att ens regera tankarna — att vi inte ens är bekväma något tänka, att vi är alldeles förtappade syndare, att Kristus måste göra allt — måste frälsa det, som är borttappat.
Paulus säger: "Lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Märk: såld under synden, såsom en träl är såld åt en herre. Och åter säger han: "Det goda som jag vill det gör jag inte; och det onda som jag inte vill det gör jag — ty jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag". Var är här den fria viljan?
Många har undrat, varför Luther så häftigt strider mot läran om den fria viljan. Men det har sina stora skäl. Om Kristus hundra gånger dör för oss och än så herrligt varit oss förkunnad, så kan det allt göras fruktlöst med den enda villosatsen, att vi själva har krafter att göra vad gott vi vill. När den väckta själen blott saknar detta hos sej, så är allt predikande om Kristus fåfängt, hon kan inte tro; ty när hon har krafter att göra, vad hon bör, och inte gör det, så kan hon ju inte ännu tillägna sej nåden. Vi bör därför väl inprägla denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör inte vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag."
Även då Kristus genom tron gjort oss "rätteligen fria" — från syndens och djävulens herravälde — har vi dock inte förmåga att göra allt det goda vi vill; ty Kristus behåller denna makt hos sej och lämnar den inte åt oss, så att vi ska hushålla därmed. Just de, som blivit förda ifrån satans makt till Gud och är genom Sonen rätteligen fria, klagar och kvider därför allramest över sin ömkliga vanmakt, när Herren lämnar dem i en frestelsens stund. De gråter, de kämpar, de ber och ropar till Gud om hjälp, och allt tycks vara förgäves — de är nära att helt förtvivla.
Var är nu den fria viljan? Varför är de inte fromma, rena? Har de själva kraft därtill, varför ska de kvida, jämra, bedja? De skulle bara visa bort det onda, vara starka och glada. Kan de genom bönen övervinna allt, varför ska de då förtvivla? Men Davids psalmer och alla heligas klagan vittnar om att människan inte mer har en fri vilja, eller förmågan att göra det goda hon vill.
Petrus hade hellre velat alltid vara så stark, som han försäkrade och en stund i örtagården bevisade sej; men när han snart, på en kvinnas fråga, så gruvligen faller, första, andra och tredje gången, då gråter han bitterligen — då lärde han, att han inte hade styrkan i sitt våld. Paulus ber tre gånger om förlossning från sin "påle i köttet", men förgäves — och nu lärde han den hemligheten: "Då jag blir svag, då blir jag stark".
Nej, den fria viljan är en dröm ifrån paradisets dagar — den har aldrig funnits i människan, sedan Adam missbrukade den, utan sedan har människan varit ett nådehjon, som måste tigga av Gud varje smula av kraft; och när hon måste tigga, så kan hon inte ta det, förrän det blir givet. Om Herren släpper oss, så rusar vi alltid till avgrunden. Sådan är människan efter Adams fall.
Med misstro till min egen styrka,
med vaksamhet och bön till dig,
jag dig, min Frälsare, vill dyrka,
du som av kärlek dött för mig.
Och när jag möts av frestelsen
jag trotsar ej, men undflyr den.
O Jesus, mig i nåd ledsaga
på sanningens och fridens stig!
Du som är mäktig i de svaga,
din Andes kraft förläna mig.
Då kan jag trofast målet nå
och en gång livets krona få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar