Detta sker på mycket olika sätt, efter de olika mått av upplysning eller mörker som råder hos en människa. Judarna menade sej vara rättfärdiga bara med några yttre gärningar efter lagen, med sina offer, böner, allmosor, utvärtes ärbarhet, då de inte var uppenbara mördare, äktenskapsbrytare, tjuvar. Detta är också för den stora hopen ibland oss tillräckligt, för att man ska anse sej vara rättfärdig eller åtminstone antaglig inför Gud.
De åter som förstått något om Guds helighet, de lägger härtill ännu något mer, såsom att man också bör älska Gud, vörda och betrakta hans ord, hålla sabbaten helig, men kunna ännu stå i samband med den ärbarare världen. Ännu något mer ljus, och man finner, att man också ska omvända sej från världsväsendet och bli en andlig människa, ångra och avlägga sina synder, vaka, be och försaka köttets lustar samt tro på Jesus — detta sista även såsom en lagens gärning; och somliga bland dessa deltar även i någon andlig verksamhet för missionen eller för andra välgörande ändamål.
Allt sådant är ännu bara att söka upprätta sin egen rättfärdighet, så länge själen däri har sin salighetsväg, sitt egentliga hopp, och inte blivit dödad av lagen.
Alltså betecknar dessa gärningar, att man far efter att upprätta sin egen rättfärdighet? Så torde någon fråga. Svar: absolut inte. Nej, dessa och ännu fler gärningar kan också göras i äkta tro och gudsfruktan. Gärningarna betecknar inte självrättfärdighet.
Men hör och märk, vad som betecknar den: Att sådana eller dylika övningar eller gärningar utgör människans salighetsväg och innersta hjärtetröst, om hon också på det hjärtligaste bekänner tron på Kristus och hans försoning. Alltså, då detta djupa, i allas vår natur liggande hoppet på vår egen rättfärdighet inte blivit dödat genom Guds heliga krav, så att människan lärt hålla sin allvarligaste fromhet och sina bästa gärningar för "skada och träck", när det gäller att bestå inför Gud och vara rättfärdig, ja, lärt söka nåd och förlåtelse även för sina bästa gärningar, såsom med synd besmittade, utan tvärtom flyr till dessa fromma övningar och gärningar, för att i dem finna ro och tröst mot synden: då betecknar all denna fromhet en självrättfärdig människa.
Helt annat är det, när själen i allt förtvivlar på sej själv, sin egen fromhet, sin egen kraft, blir för allting straffad och brottslig, men har sin enda tröst i Kristi gärningar, Kristi lydnad, Kristi lidande, Kristi böner och bara av den stora, fria nåden livas att göra det, som är gott. Då är gärningarna Andens frukter och för Gud behagliga gärningar.
Härmed är dock inte sagt, att dessa troende nu är fria från all självrättfärdighet; nej, förvisso inte. Men deras självrättfärdighet är dock inte mer deras salighetsväg, utan deras frestelse och plåga, som de bemöter såsom all annan frestelse och synd, nämligen så att de själva bestraffar och flyr den.
Men om en sådan frestande och besvärande självrättfärdighet talas inte här, utan aposteln talar om sådana människor, som uppsåtligt, eller med verklig mening att själva bestå inför Gud, far efter att upprätta sin egen rättfärdighet och inte är Guds rättfärdighet undergivna. Och grunden till ett sådant uppsåtligt strävande att upprätta sin egen rättfärdighet är det, att man inte rätt känner djupet av sitt fördärv, inte heller av Guds heliga fordringar. Man låtsar inte märka, att Herren fordrar hjärtats renhet, att man i sin fromhet ser blott på yttre gärningar. Och på det sättet kan man bli god och from i sina egna ögon.
Vill du då veta hur du ska erhålla den trösten att du själv är from och god, så vet, att därtill fordras bara att vara så skrymtaktig, att du inte bryr dej om hjärtat, huruvida det är alla stunder gott, rent, ödmjukt, milt och kärleksfullt, utan att du endast ser på gärningar. Då kan du bli så from som du behöver för att ha tröst i dej själv — och då har du med all din fromhet blivit en farise.
Men har Herren Gud så framstått för din själ, att det blivit dej angeläget att i allt, även i hjärtat, och på alla stunder, vara helig och såsom det anstår inför hans ögon, då blir du aldrig på jorden nöjd med dej, nej, då kan du väl ofta få känna synden så förskräckligt mäktig, mångfaldig och vederstygglig, att du inte mer vet vart du skall vända dej, utan mången gång är färdig att alldeles förtvivla, oaktat all den nåd evangelium förkunnar. Då kan du inte mer se dej from och rättfärdig i dej själv, utan blir nu en eländig syndare, som beständigt behöver nåd, beständigt behöver Frälsaren, hans försoning, hans försvar.
En sådan människa är en kristen.
Milde Gud, bevara
mej från denna fara:
självrättfärdighet.
Men i Kristus giv mej
tröst och kraft, och bliv mej
du all salighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar