tisdag 31 maj 2016

"Mina får hör min röst, och jag känner dem, och de följer mej." (Joh. 10:27)

Se nu här, vad Kristus säger om sina får: De hör min röst, och de följer mej. Detta utgör de första och utmärkande frukterna av Kristi sanna kännedom. O, när ett armt förlorat får lär rätteligen känna sin gode, trogne Herde, att Han givit sitt liv för dess liv och nu känner, älskar och sköter det så, som det behöver, då blir det en lust och ett livsbehov för det fåret att få följa en så god herde.

Det är omöjligt, att man kan känna Honom och inte älska Honom; och omöjligt, att man kan älska Honom och inte vilja följa Honom. Har Han inte börjat inta ditt hjärta, så att du gärna ville lämna allting för att få vara hans vän och efterföljare, så har du ännu inte rätt lärt känna Honom.

Men låt oss förklara detta: det är sant, tron och Kristi kännedom har många grader, kan oupphörligen tillväxa, och en svag tro kan inte medföra samma kärlek och helgelsekraft som en starkare, därför kan vi mycket lätt bliva förvillade, om vi alltid vill känna igen oss själva eller andra av kraften i levernet. Därför har Pontoppidan med mycken eftertanke och vishet sagt, "att den rättfärdiggörande tron är det enda osvikliga kännetecknet på människans nådestånd". Det samma har Luther sagt med följande ord: "En kristen kan inte väl bedömas och kännas igen av något annat än av samvetet (d. ä. själens inre förhållande både till Gud och till synden); ty rätta kristna kan falla, och de falska kunna skrymta och föra ett mycket vackert leverne."

Men då Kristus säger: "Mina får hör min röst", så har Han därmed uttryckt två viktiga frukter och tecken av tron: först att de får ett visst öra för herderösten, att fast de eljest kan vara mycket enfaldiga och fåkunniga, har de dock i det avseendet en viss fin urskiljning, att de igenkänna, vad som är den gode Herdens röst eller inte; och för det andra ligger i det ordet "höra min röst", just vad som är så utmärkande för de trogna, att om de inte alltid kan i verk och gärning utföra, vad de ville och borde, har de dock ett hjärtligen lydaktigt sinne därför, denna "villiga ande", som så innerligen önskar att kunna göra det: de straffar sej själva för sina brister och suckar innerligt efter nåd och kraft att kunna vara och göra, vad Herren älskar. Detta bevisar den hjärtliga hörsamheten eller lydaktigheten.

Vad Herren talar i sitt ord, det "tar i dem", de vörda och hörsamma det och önska ingenting högre än att kunna göra därefter. Det är endast en nöd, som de alla klagar över, nämligen att det är en lag i deras lemmar, som så strider emot den lag som är i deras håg, att de inte alltid kan göra vad de vill.

Till bevis på deras lydaktiga sinne och rena ande, är det märkligt att erfara, att om det är någon viss synd, som med särskild makt låder vid dem, så är det just denna synd, som är ett sådant föremål för alla deras böner, att de nästan ingenting annat ber om med rätt iver, än om hjälp och förlossning från denna, och att de under sådana tider anse alla andra nästans synder såsom ett intet emot denna. Det är bara deras synd, som är rätt svår och straffvärd, tycker de. O, de goda Gudsbarnen!

Det är alldeles tvärtom med skrymtaren och fariseen. Han ser bara andras synder svåra och straffvärda, men med sina egna har han ett särdeles överseende. Märk då, vilken helig ande, som följer med den levande tron!

Men vid de orden "de följer mej" ska du även märka, att om en människa på det sättet omfattar och hyllar evangelium, att hon dock till sitt väsende i dess helhet förblir densamma som hon varit, förblir i samma förhållande till världen och sina hemsynder och inte förvandlas, så att hon till sin hela riktning och framtid blir en Jesu lärjunge och efterföljare, så har den människan blott bedragit sej med en självgjord tro. Stanna och betänk detta, vem än du är, som läser dessa Jesu ord: "de följer mej". Du är bedragen med en falsk, självgjord tro, om du inte blivit en Jesu efterföljare.

Den levande tron är "en Guds kraft i oss, som förvandlar och pånyttföder oss av Gud och gör oss till helt andra människor i hjärta håg, sinne och alla krafter, och har den Helige Ande med sej" (Luther). Så säger också apostelen Paulus: "Om någon är i Kristus, så är han ett nytt kreatur;" ja, han kommer såsom i en ny värld, börjar ett nytt liv.

Detta är det stora beviset, att tron är levande — när du först väl givit akt på, om den är sann, d. ä. om den har till föremål Kristi försoning och syndernas förlåtelse, och inte din egen helighet. Ty Kristi efterföljelse och den sanna helgelsen måste flyta av syndernas förlåtelse och inte av vårt eget självhelighetsbegär. Vi måste först, tillintetgjorda och benådade, bliva så intagna av Kristus och hans nåd, att vi blott för hans skull följa Honom efter; att det är en sanning i hjärtat, då vi bekänner: "Kristi kärlek tvingar oss alltså, efter vi det hålla, att om En är död för alla, så är de alla döda."

Men då denna Kristi kärlek tvingar oss, då följer också sannerligen ett nytt liv, en ny skapelse, som nu med fri lust följer sin Frälsare genom livet.

De osedda dagar vi möter med tröst,
oss följer ju herden
oss följer ju herden,
den trofaste herden,
vi känner hans röst.

måndag 30 maj 2016

"Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mej." (Joh. 21:22)

Herren hade förberett Petrus på hans blivande martyrskap och sagt: "Sannerligen säger jag dej: när du var ung, omgjordade du dej själv och gick vart du ville; men då du blir gammal ska du sträcka ut dina händer och en annan ska omgjorda dej och leda dej dit du inte vill." Men då berättar Johannes att Petrus vände sej om, såg på den lärjungen, som Jesus älskade, och frågade: "Herre, vad ska då denne?" Då sa Jesus till honom: "Om jag ville, att han skulle förbli till dess jag kommer, vad kommer det dej vid? Följ du mig!"

Det lärorika i detta ställe är att se hur hastigt och allvarsamt Herren rycker Petrus tillbaka ifrån att se på en annans väg och skärper hans uppmärksamhet blott på hans egen kallelse, samt låter förstå att all vikt ligger på kallarens vilja. —

Om jag ville, säger han. Här är det viktigaste ordet i Skriften rörande våra gärningar. Här är det ord som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar — "jag vill" — här är det ord som gör att den allraminsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mej befalld av Gud och de senare var mina självvalda gärningar.

O, att vi någon gång kunde få ögonen öppnade för detta förhållande! Ty det är ingenting, som så förlamar annars villiga och trogna själars nit om goda gärningar, som att de omöjligt kan komma ifrån vår gamla benägenhet att se på gärningens eget värde och anseende, och, om denna är ringa, genast anse gärningen mindre helig och Gud behaglig, alldeles förgätande den store Gudens vilja och befallning, som ensam ger en gärning sitt värde.

Nu har dock Gud allt ifrån världens begynnelse, allt ifrån det första prov människan sattes på, velat skärpa vår uppmärksamhet på det förhållandet, att för honom gäller den minsta gärning lika mycket som den största, att det endast berodde på hans ord, och att han endast sökte vår lydnad — tro, kärlek och lydnad — nämligen då Gud band hela världens stora prov vid den lilla gärningen att inte äta av ett visst träd i paradiset.

Märk då en gång och förstå, att för oss människor är väl en stor åtskillnad på gärningar — det är t. ex. ett omätligen större gott, som tillfogas människor genom den trogne själasörjarens eller missionärens tjänst, än genom hantverkarens eller tjänstepigans — men för Gud är den ena tjänsten alldeles lika behaglig som den andra, när den blott flutit av tro och lydnad för hans ord.

Vår Herre Gud har på jorden ett stort rike, hela mänskligheten med dess både världsliga och andliga regering, och i detta rike är mångahanda behov, fordras mångahanda tjänare och mångahanda tjänster, som alla är nödvändiga för det helas bästa. Där fordras konungar och undersåtar, befallande och lydande, lärare och lärjungar, föräldrar och barn, husbönder och tjänare, och alla har de olika kallelser, plikter och sysslor; och dessa olika kallelser, plikter och sysslor är för Gud alla lika dyrbara, eftersom han förordnat dem. Dessutom är de också alla för oss behövliga och nödvändiga.

Det är detta, som Paulus framställer med bilden af de olika lemmarna i en kropp, när han säger: "Inte har alla lemmar samma ämbete. Om hela lekamen vore öga, var bleve då hörseln? Vore han idel hörsel, var bleve lukten? Men nu har Gud satt lemmarna var för sej särdeles i lekamen, såsom han ville. Så är vi nu många en lekamen i Kristus, men inbördes är vi varandras lemmar; och vi har åtskilliga gåvor efter den nåd som är oss given", och åtskilliga kallelser.

Nu har Gud givit sina särskilda förordningar för vart och ett av dessa olika stånd, såsom för barn och föräldrar, man och hustru, husbönder och tjänare. Och då nu varje människa nödvändigt måste tillhöra något av dessa stånd, har också varje enskild människa sina befallningar av Herren. Genom dessa Guds befallningar till varje stånd kan var och en, som gör de gärningar Gud har förordnat för hans stånd, vara lika viss om att han gör Gud en tjänst, som om Herren särskilt besökte honom och begärde denna gärning, då man sannerligen skulle vara högst lycklig bara över att få göra en tjänst åt honom.

Om t. ex. en tjänstepiga, som tycker sej ha ett ringa stånd och aldrig tror sej vara i tillfälle att göra några goda gärningar, kunde rätt besinna detta, så skulle hon ha den stora glädjen i sitt hjärta, att hon med alla sina simpla hussysslor gjorde idel goda gärningar och fick beständigt tjäna Gud; emedan hennes stånd och sysslor äro lika väl av Gud förordnade som en biskops eller missionärs gärningar. Försummar du däremot vad Gud förordnat för ditt stånd, men i stället gör en i sej själv mycket stor gärning, så är den nu av intet värde inför Gud, och din försummelse av det som var dej befallt är en stor synd.

söndag 29 maj 2016

"Om vi säger oss ha sällskap med Honom och vandrar i mörkret, då ljuger vi och gör inte sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, varpå hela tyngden av detta ställe vilar, måste vara vad det vill säga att vandra i mörkret. I den frågan ska vi vara mycket försiktiga, så att vi inte själva uttyder den, utan finner Herrens egen mening, ordets egen förklaring, för att vi varken ska bedrövas i onödan eller falskeligen tröstas.

Gud ske lov! Det är allt i ordet förklarat! Kristus säger: "Var och en som gör illa hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte ska bli straffade." Märk! — "för att hans gärningar inte ska bli straffade." Då en människa skyr det straffande ordet, inte vill komma fram med sitt väsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sej undan och säger såsom Judas: "Inte är det jag", månne inte detta är att vandra i mörkret? Jämför nu härmed v. 8: "Säger vi att vi ingen synd har, då bedrar vi oss själva, och sanningen är inte i oss." Däremot (v.9): "Men om vi bekänner våra synder, Han är trofast."

Kort sagt: att säga sig ha sällskap med Gud och likväl vandra i mörkret, är att inte ha öppen sak med Gud, inte ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man inte vill låta synden gå under domen, inte vill inför Gud bekänna och ge upp den för att få den både förlåten och dödad, utan då man vill förbli ostörd med sin synd och drar över sej ett täcke av ursäkter och skrymteri för att få ha synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta vandrande i mörkret är en sovande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin vilja och sitt råd om vår salighet, säger oss både om hjärtats nyfödelse och levernets helgelse, och vi likväl kan leva fram i ett tillstånd, som inte överensstämmer med detta ord, då ser vi, att väsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lever mycket fromt utvärtes, vida skilda ifrån världen genom andaktsövningar, någon kristlig verksamhet och vackra ord och gärningar, men vandrar ändå i mörkret, ty de lever inte inför nådastolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till vår Herre Jesus Kristus", de vet inte av någon födelse av Anden. Dessa föraktar ordet om hjärtats inre förhållande och gäckar alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon ser det, Han märker det väl, och Han låter inte gäcka sej.

Du som inte vet med dej något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, varmed du kämpat inför nådastolen och äntligen genom Herrens ljuvliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och därigenom ett nytt liv i hjärtat — nej, utan du vet bara, att du själv började en ny väg, då du insåg dess nödvändighet, började med andaktsövningar, böner och goda gärningar, och har så fortsatt, utan att någonsin nedsjunka i en övermäktig och överflödande synd; inte heller att nåden, mitt i din förlägenhet, "överflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst har hållit jämna steg med varandra — nämligen så, att din tröst har grundat sej på din förbättring — och därmed går du framåt och hoppas ändå ett gott slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du vet, att Skriften lär en helt annan väg, genom vår synds och Guds nåds överflödande, denna nya födelsens trånga port; och du vet, att Kristus uttryckligen sade: "Utan att en blir född — född på nytt, kan en inte se Guds rike." Men du fruktar inte, du hoppas, att du ändå ska se Guds rike.

Du hör några troende ur en egen livlig erfarenhet tala om nya födelsens verk i hjärtat, om syndanöd, om tro och vittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — varav du kan med ögonen se, att det är en stor verklighet — men då är du stum, så länge det ämnet varar, tills man kommer till gärningar, verksamhet och yttre förhållanden, där är du hemma — blott inte i de inre förhållanden av bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå väl med dej, att du skall få se Guds rike! Du ser väl, vad Herren säger därom, men det vill du inte förstå, inte efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre vandra i mörkret och inte vilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga är djävulens verk till vår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som verkligen har erfarit och med en mängd riktiga ord kan beskriva mycket av detta inre, sin väckelse och sin troständning, sitt klara vittnesbörd m. m. och förstår att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och inte dessmindre nu vandrar i mörkret, vilket bevisar sej därmed, att de med fritt mod övar mörkrets gärningar och inte vill låta förmena sej synden, inte låter straffa sej, utan ursäkta och försvara sitt väsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, vilka vandrar i mörkret, då han tar exempel av hat och säger: "den som säger sej vara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och vandrar i mörkret och vet inte, vart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

lördag 28 maj 2016

"Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat av livets ord... det förkunnar vi för er." (1 Joh. 1:1,3)

Tänk, vilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde betyga detta! Det är den triumferande vissheten som uttrycks så. Jag förkunnar ingenting ovisst, utan det jag sett med mina ögon, hört med mina öron, hanterat med mina händer.

Johannes var den lycklige, som legat vid Jesu bröst, vandrat, vilat och vakat med honom, stått vid hans kors och vid hans uppfarande till himmelen. Inte undrar vi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har också i sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning."

På samma sätt har också Petrus triumferat och med sitt eget seende betygat sitt vittnesbörd: "Vi har inte efterföljt några kloka fabler", säger han, "då vi kungjorde er vår Herres Jesu Kristi kraft och tillkommelse; utan vi har själva sett hans herrlighet." Gud vare lof!

Men du säger: "Vad har vi för visshet, vi som inte med egna ögon sett det?" Gud vare lov! "Den som tror på Guds Son, han har vittnesbörd i sej själv" — han har sett och skådat! Gud har inte låtit sej själv vara utan vittnesbörd. Den som inte tror Guds vittnesbörd, den är med all rätt straffad med blindhet, den ser inget, ser inte det som står mitt framför honom, såsom de otrogna judar bevisar, vilka hade Kristus och alla hans gärningar för ögonen, såväl som Johannes och Petrus, och ändå ingenting såg. Men den som tror på Guds Son ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter; han umgås också dagligen med Kristus — skulle han då inte känna honom!

Den som tror på Guds Son ser herrliga ting — först i sej själv och sin egen själs historia, nämligen en ny skapelse, icke mindre undransvärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sej oupphörliga bekräftelser på Guds ord. Vad ser han inte t. ex. bara i denna lämning av det gamla Israel, de judar, som går ibland oss? Vad ser han inte i ömkligheten av alla hedningars gudaläror? Vad ser han inte bara i den omständigheten, att ordet om den korsfäste inte stannade med hans död, utan har gått ut i alla länder? Vad behöver han mer till bevis för Kristi uppståndelse? Och vad behöver han då mer veta om vem den Herren var? Är icke allt detta ett seende?

Tack och lov, o Gud! Vi har sett, vi har skådat! — men dock inte alla, dock endast de som du "vill det uppenbara et för". Väl får man ödmjuka sej under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett andligt öga, om ljuset; ty detta kommer endast ovanifrån, ifrån ljusets Fader.

Det andra som Johannes här lär oss, är att vi dagligen måste umgås med dessa himmelska föremål av livets ord. Detta sitt dagliga umgänge därmed antyder han med de många upprepade orden: "Det vi har hört, det vi har sett med våra ögon, det vi har beskådat och våra händer har hanterat: av livets ord." Se, här är det andra nödvändiga villkoret för att ha en allt besegrande tröst och glädje av Kristus, nämligen att vi inte bara har hört och sett, utan ideligen, igen och åter igen hör och ser och beskådar och åter beskådar och "hanterar" eller nmgås med dessa saker, dessa våra himmelska rikedomar. Här är hemligheten av att ha kraft och tröst i hjärtat, nämligen seendet, beskådandet — det ideliga seendet och beskådandet av våra fröjdeämnen.

Nu vidrör vi en punkt, på vilken alltsammans beror. Här är orsaken varför så liten frid och fröjd och kraft bor i våra hjärtan. Vi skådar allt annat, tusen gånger, bara inte detta som ger liv och frid. Ja, mitt under ett flitigt hörande och läsande kan man dock ha sin själs öga riktat bara på sej själv, på uselheten — men i Kristi herrlighet, i Guds eviga utkorelse, i våra himmelska rikedomar kan man inte försänka sej. Och vad hjälper då allt Guds ord! Sådant som vår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjärtat.

Det är en beklagansvärd sjuklighet hos vissa Kristna, att de så litet betraktar det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd; däremot försänker de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt ont, samt med kval och oro. Det man mest betraktar, av detsamma har man mest intryck. Gud hjälpe oss! Detta är något så viktigt och nödvändigt, att allting är fåfängt om vi inte i detta rättar oss efter ordet. Vi bör också hjälpa varandra till detta med förmaningar och uppmuntringar, så att vi måtte börja allt flitigare umgås med våra stora rikedomar i Kristus. Det finns inget annat sätt att få någon glädje och styrka i hjärtat!

Luther, som dagligen inget annat gjorde än att arbeta i ordet och lärdomen, hade dock inget annat råd, än det varje enfaldig tjänstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behov trons artiklar för sej och tio Guds bud och några välbekanta språk om Kristus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen kristen har ännu uppfunnit något annat sätt att vinna och behålla någon kraft i hjärtat. Gud hjälpe oss till verkligheten av denna punkt!

fredag 27 maj 2016

"Älska er storligen inbördes av rent hjärta, såsom de som är födda på nytt." (1 Petr. 1:22)

Då kärleken till Guds barn är en frukt och ett tecken på den nya födelsen, följer därav att en förmaning till denna kärlek inte angår vem som helst, utan endast pånyttfödda kristna. Må man aldrig företa sej att förmana "den, som är född (blott) efter köttet", att älska dem, som "är födda efter Anden". Det blir alltid ett fåfängt arbete att vilja upphäva den gamla fiendskapen mellan ormens säd och kvinnans. Det är de trogna det angår, då Herren Kristus och apostlarna förmanar: "Älska er storligen inbördes!" Ty fastän kärleken är född av Anden i våra hjärtan och växer ur vår förening med Frälsaren, behöver den dock, såsom alla Andens frukter, att väl vårdas och skötas. Därav alla Skriftens förmaningar och uppmuntringar till kärlek! Och det är en stor förlust och stor fara, om du förlorar kärleken till bröderna.

Nu är det också många omständigheter som vill avkyla denna kärlek. Vår avsvurne fiende, som väl vet vad han vunnit, om han får dej avskild från brödrakretsen, stämplar alltid emot de kristnas brödrakärlek. Och i våra egna hjärtan finner han många medel. Men som denna kärlek är en så utmärkande frukt av livet i Kristus, så är den också alltid beroende av detta liv. Så länge jag lever i frisk övning av bättring och tro, älskar jag också bröderna. Därför ligger den första, allmännaste och mest väsentliga orsaken till en avkolnande kärlek i ett försvagat nådeliv.

Då ett jordiskt sinne börjar ta överhand hos en kristen, så att han inte mer lever i daglig övning av bättring och tro, av syndens kännedom och nådens omfattande, då börjar han också med detsamma bli kall för bröderna och mer se deras fel än den nåd, som bor i dem. Även sålunda fullbordas de orden av Herrens  mun: "Eftersom ondskan får överhanden, blir kärleken i många förkolnad." Härjämte är också hos bröderna mycket oförstånd och andra oarter, som kan stöta och kyla av kärleken. Slutligen kommer också härtill stundom skiljaktiga meningar som söndrar brödrakretsen. Skiljaktigheterna rör visserligen bara mindre väsentliga frågor — ty i den stora huvudsaken är alla trogna i hela världen ense — men likväl kan dessa bimeningar förorsaka kärleken dödliga sår.

Detta sker i synnerhet på två sätt: Först när jag inte förstår att en broder kan vara lika redlig och benådad kristen, fastän han inte fattar alla punkter i Guds ord såsom jag — när jag inte förstår, att även bland dem som i vissa frågor har andra meningar finns trogna Guds barn; ty då följer, att jag börjar fördöma alla sådana, som i något mål får en annan mening än jag, och ett sådant dömande måste alltid utsläcka kärleken. Annat är det om jag bara står emot den falska meningen eller straffar ett fel eller oförståndigt beteende av min broder, såsom Kristus straffade Petrus, när han tog till svärd, och en annan gång kallade honom "satan" (motståndare). Sådan bestraffning kan alltid stå tillsammans med kärleken; men att helt fördöma den, som dock har i Kristi blod sin enda tröst, sitt allt i alla, det är alldeles emot kärleken och dödar den.

För det andra sker det, när dessa bifrågor blir så stora och viktiga för mej att de intar främsta rummet i hjärtat, vilket bevisar sej därmed, att alla de som är ense med mej i den frågan, om de än inte lever i Kristus, dock blir mej kärare än de Jesu vänner, som inte är ense med mej i den frågan. O, ett betänkligt tecken! O, ett fruktansvärt förhållande! Märk, då en fråga av kanske så ytlig beskaffenhet, att den med all värme kan omfattas av Kristi fiender, blir mej så viktig, att jag med mer kärlek och glädje möter dessa, bara därför att de befrämjar denna enskilda bifråga, än jag ser de syskon i Kristus, som med mej har fått lika dyrbar tro i rättfärdigheten, "som vår Gud ger och Frälsaren Jesus Kristus".

Se, att en människa som är min Herres fiende, som ännu aldrig fått i sinnet att söka sin försoning och frid i Lammets blod, ännu aldrig legat såsom förtappad syndare vid Jesu fötter, utan förtrampar Guds Son och aktar testamentets blod såsom orent, blir mej kärare än en Jesu vän, som i Lammets död och smärta har sitt allt i alla, som är ett Guds barn och min evighetsbroder — är inte detta ett betänkligt, ett fruktansvärt förhållande? Och vittnar inte detta, att den bifråga som varit orsaken härtill, har blivit mej viktigare än Frälsaren, då bröderna i den frågan är mej kärare än bröderna i Kristus. Då nu således kärleken till Guds barn genom så många omständigheter kan avkylas, hur viktigt är det inte då att väl ge akt på sej själv samt på de stora skäl vi ar att älska nådesyskonen!

torsdag 26 maj 2016

"Och männen vände sitt ansikte och gick åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för honom och sa: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga?" (1 Mos. 18:22-23)

Vi går in i Mamres lund och lyssnar till det märkliga samtal, som på höjden därovanför hålls mellan Abraham och hans underbara gäster, då de blickar ut över nejderna mot Sodom, som nu skulle förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin art så kostligt, vare sej man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller den trogne tjänarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta alla trognas hjärtan. Men det visar oss på samma gång vad alla trogna har att göra i likartade tider; det öppnar oss en blick in i en trogen Guds väns hjärta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle hemsökas med en Herrens straffdom.

Och ännu mer tilldragande och trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Faderns förbarmande hjärta, och det höga värde han sätter på sina trogna, då han vill för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa föraktare. Den som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser även, hur den himmelske Fadern nedlåter sej till sina tjänares ståndpunkt, fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomsväsen i en mänsklig gestalt och sina tankar i mänskliga talesätt, så att man tycker sej se och höra blott en menniska — allt för att hos sin tjenare avlägsna all räddhåga och helt dra hans förtroende till sej.

Detta lyckas honom också. Vi ser hur Abrahams tro mer och mer upptändes av Guds vänlighet, så att han går steg för steg längre i sin bön, om än alltmer liksom förlägen för sin djärvhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas skull ville skona Sodom, insåg han likväl genast, att även med detta beting var de hotade städerna ändå hemfallna åt Guds vrede; därför höll han det ytterst nödvändigt att alltfort inskränka det förra antalet; och när han äntligen slutade med antagandet av tio och erhöll försäkran om bönhörelse, tyckte han att ett vidare förminskande av antalet vore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren, om där inte ens funnes tio rättfärdiga, inte skulle kunna göra ett uppehåll i sin rättfärdighets dom, varför patriarken tidigt den följande morgon, orolig, återvände till samma ställe där han hade talat med Herren, och nu med bekymmer ser röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en ugn.

Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck av Guds rättfärdighet, att han visste att den följande morgonen skulle bringa honom det avgörande utslaget. Herren stod med sin tjänare på en höjd, varifrån man kunde skåda ut över Sodom och dess nejder. Så har också varje trogen genom Andens ljus en över de mänskliga omständigheterna upphöjd blick och skådar i stora skakande världshändelser blott den Allmäktiges tankar och ser, att det är blott Guds sanning och domar, som däri uppenbarar sej. Herren talade om för Abraham vad han ville göra med Sodom och Gomorra. Även för oss uppenbarar han genom sitt ord sina rådslag. Vi vet att när ett folk kommit därhän, att det inte mer aktar Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans barmhärtighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den Allsmäktiges eldsnit i stora utvärtes hemsökelser.

Och vad vi då bör göra har vi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med honom såsom ett barn med sin fader, bör nu använda denna nåd, framträda för Herren och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem som hotas med hans hemsökelser. Ja, låt oss, såsom aposteln förmanar, ha böner och förböner för alla människor, för konungar och all överhet, för hela Kristi församling och för våra närmaste. Gud vill göra stora ting, men helst på sina barns böner, för att hans nåd må bli känd och prisad; därför bör vi bedja mycket av Honom. Vi ser hur den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sej att få begära ännu något mer; och inte en enda gäng av dessa sex var hans bön fruktlös. Gud svarade honom för var gång nådefullt. Och så ofta vi ber om förbarmande för syndare, är vi förvissade att vår bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så väl överens med hans eget hjärta.

De trognas förböner gör väl inte Guds domar och hans nåderikes lagar om intet — den, som självvilligt emotstår Herrens Ande, kan inte ens genom kristi egen förbön och tårar frälsas, såsom vi se på de obotfärdiga judarna — men det verkar förbönen, att Gud gör något synnerligt för dem som är föremål för hans älskade vänners böner. Ja, vi ser här att Herren var hjärtligen villig att förlåta alla dessa hotade städer, om där blott funnits tio rättfärdiga.

Och här är nu det andra vi skulle lära av detta bibelrum. Och det är något övermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjärta. Se nämligen, hur dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.v.s. en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i kristi blod, har syndernas förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana vill Herren förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Kristus lär då förvisso ha en dyr skatt på jorden i alla sina trogna som där är förströdda! Visst borde det innerligen dra och böja oss till hans fotapall. Och näst förbönen av vår store överstepräst är förvisso ingenting så bestämmande för Herrens vägar med folken, som hans blick på de få rättfärdiga och deras förböner.

"Ni är världens ljus." (Matt. 5:14)

Då Herren säger att han är världens ljus, och på ett annat ställe till sina lärjungar: Ni är världens ljus, motsäger dessa ord varandra alldeles inte. Jesu lärjungar är världens ljus, lika visst som han är och var det själv. I det avseendet att han var en försoning för världens synder, där står han allena; där regerar han, utan någon medhjelpare — han trampade vinpressen allena. Men i det avseendet att han genom sitt exempel framställde Guds väsendes egenskaper, däruti intar han samma plats som hans trogna ska inta.

Varje frälst syndare kan vara och måste vara en framställning av Guds helighet och kärlek, såsom Jesus var det själv på jorden. Gud den allrahögste har däri uppenbarat ett prov av sin visdom, att han omvänder sina trogna att vara världens ljus.

Många Guds egenskaper kan beskådas i skapelsens verk, och ännu oändligen klarare är de för oss framställda i hans uppenbarade ord. Men det är bara några få, tänkande sinnen, som studerar naturens bok, och även den skara som med allvar betraktar Guds heliga ord är jämförelsevis ganska fåtalig. Men de troendes umgänge och uppförande, det är den bok, som alla människor läser; de kristnas leverne är uppenbart för alla dem, av vilka de är omgivna. Inget begrundande skarpsinne behövs för att kunna granska deras ord och gärningar; nej, både de lärda och de olärda ger noga akt på deras förhållande. Och otaliga människor skulle aldrig ha tänkt på att undersöka Guds uppenbarade ord, om de icke hade blivit förda till uppmärksamhet på Gud, genom att se hans väsende uppenbarat i hans barns leverne.

Då världens barn ser vad Kristi lärjungar har blivit genom tron på evangelium, då blir de ofta bevekta att lyssna till och undersöka detta evangelium och slutligen även att anamma det. Kristi allmänna församlings plikt är också varje enskild församlings, och varje dess medlems plikt. Varje kristlig församling är satt till ett världens ljus, för att visa Guds helighet och kärlek och sålunda tjäna till att locka syndare till Frälsaren. Om någon församling inte sålunda framvisar något världens ljus, som står i klar åtskillnad mot den onda, förmörkade världen runtomkring, så förtjänar den inte namn av Kristi församling.

Låt oss emellertid väl komma ihåg, att såsom varje församling är sammansatt av enskilda medlemmar, så beror det helas beskaffenhet på de enskilda medlemmarnas. Varje medlem är kallad att vara ett världens ljus — "ett Kristi levande brev, känt och läst av människorna". Om någon medlem i Kristi församling inte är ett sådant ljus, ett sådant levande brev från kärlekens och helighetens Gud, då förverkar han sin rättighet att tillhöra den — han är endast en skada och en skam för församlingen, och han är också en stor skada för världen runtomkring.

Älskade bröder och systrar, står det så till med någon av oss? Vi gör denna fråga, inte för att någon skall se sej omkring och anfalla andra med sin dom, utan för att var och en som kallar sej Jesu lärjunge, må fråga sej själv: "Står det så till med mej?" Vi ber var och en av er alla att uppriktigt undersöka, vad det är hos dej, just hos dej — i dina avsikter, eller ord, eller gärningar — som kan förhindra Kristi rike och hans namns ära.

Må var och en som kallar sej en Kristi lärjunge, göra sej själv denna fråga på fullt allvar: "Vad är det hos mej, som kan ge lastarna rum och förhindra syndares omvändelse? Är jag på något sätt en orsak till att någon själ missaktar ordet och anser all levande kristendom för skenhelighet?" Ja, må varje Jesu lärjunge göra sej sådana frågor! Må varje kristen nu, i denna stund, undersöka vad som hindrar Kristi rike hos honom; och uppskjut inte ett ögonblick att söka rättelse och hjälp däremot! Det må svida, det må smärta, men det är bättre nu än sedan. Låt oss aldrig glömma, att den gren som inte bär frukt ska huggas av och kastas i elden!

Detta är nu egentligen inte talat till dem, som dagligen straffar och dömer sej själva och nu tvärtom borde se bort ifrån sej själva och så alldeles svepa in sej i Kristus, att deras själ i hans nåd finge den vila och styrka som fordras för helgelsen; utan här talar vi till dem, som under evangelii bekännelse är lättsinniga och vårdslösa. Det är om sådana Luther säger: "Här gäller inte att se på deras mun, utan på deras  leverne." Ja, här gäller inte att du kan tala vackert, utan också om du har någon Andens och kraftens bevisning. Av Gud och Kristus är lätt att berömma sej; men att din tro är sann och uppriktig ska bevisa sej på om den också medför en helig Ande i ditt hjärta, som angriper, binder och korsfäster din gamla människa och gör dej ödmjuk och kärleksfull.

Du ska väl ändå aldrig i tiden bli nöjd med din helgelse och kraft, så framt du är vaken och inte av tjusaren blivit sövd i självhelighetens inbillningar — du skall väl ännu alltid känna mycket mer din synd än din helighet. Men andra ska vittna, och på ljusare tider ska du själv med aposteln besanna, att "Guds nåd har dock inte varit fåfäng i dej", att de mest framstående Andens frukter, ehuru inte till det mått som du önskade, likväl verkligen följt av din tro.

tisdag 24 maj 2016

"Han ska föda sin hjord som en herde. Han ska församla lammen i sin famn och fodra de lammdigra." (Jes. 40:11)

Tänk, vilken tröst, då man i medvetandet av sitt eget hjärtas mörker, falskhet och ostadighet, av djävulens grymma avsikter, list och ihärdighet, och slutligen av den förvirrande mångfalden av lärdomsväder, känner sej otrygg och bävande för att förvillas, borttappas, förloras — vilken tröst, då Herren säger, att han vill själv vara vår Herde!

Tänk, vilken tröst för en arm syndare, som känner sin ömkliga vanmakt i allting, att Kristus betraktar syndare blott såsom får; vi betyder inte mer, vi är bara får, för vilka han är den gode Herden, som hellre ger sitt liv, än han ser att fåren förgås.

Tänk, vilken tröst, då man också med bekymmer ser på den övriga "klena hjordens" faror, ser hur mycket som förvillar fåren — vilken tröst, att han som har "all makt i himmelen och på jorden", han är Herden för fåren, han ska sörja för dem.

Och tänk, vilket betryggande rättesnöre för alla de underherdar, de "små drängar", såsom Esaias kallar dem, som in- och utifrån ansättas med frågan: "Visar du fåren den rätta vägen, behandlar du fåren rätt?" vilken tröst att äga detta betryggande rättesnöre, detta avgörande föredöme av Herren själv, som säger: Jag är den gode Herden. För denna Överherde måste vi dock alla samt och synnerligen böja oss, efter honom måste vi rätta oss, annars är vi sannerligen inga goda herdar. Den som inte har Kristi Ande hör inte honom till.

Det första, som i detta ämne är tänkvärt och fröjdar en fattig syndare, är att vi här ser hur Gud betraktar människorna bara som får, borttappade och vanmäktiga får, som omöjligt själva kan vårda och vakta sej för ulven, utan helt och hållet beror av en herde. Så har ju Herren överallt beskrivit människan och arbetar oupphörligt på att slå ner och ta ifrån oss de inbillningar som ligger så djupt i all vår natur, att vi själva ska ha ljus och kraft att hjälpa oss, att vi ska väl något förstå och något kunna göra. Emot denna djupa, oändliga inbillning säger ordet tvärtom: "Gud såg från himmelen på människors barn, om där vore någon förståndig, som frågade efter Gud; men de är alla avfallna och allesammans odugliga; där är ingen, som gör gott, ja, inte en." Ja, vi är så "odugliga", säger aposteln, att "vi är inte ens bekväma något tänka såsom av oss själva^, utan Gud måste verka "både vilja och gärning".

En sådan oduglighet ligger nu uttryckt i bilden av får. Fåren är bland alla djur de mest blottställda, värnlösa och enfaldiga; inte har de tänder att försvara sej med emot ulven, därjämte är de kända för en sådan brist på klokhet, att de blivit till ett ordspråk för den egenskapen, så att man kallar en mycket inskränkt människa ett får. Så är vi också alla i det andliga besynnerligt dåraktiga. De eljest mest kloka män är de största dårar, så snart det rör deras egna själar; och de mest upplysta kristna är alltid för satans djuphet förlorade, om Herren släpper dem. Och även då vi som tydligast ser vad vi borde göra, är vi dock så vanmäktiga, att vi ofta måste ropa och kvida: "Jag är såld under synden; det goda, som jag vill, det gör jag inte; och det onda, som jag inte vill, det gör jag".

O, besinna dock en gång detta, du som förbråkar ditt hjärta med frågan om ditt eget åtgörande till din salighet! Du betyder inte så mycket, du är bara ett får; fall ned för Herren och bekänn med David: "Jag är ett vilsefarande och borttappat får; sök din tjänare!" Bekänn att du förmår alls intet, inte ens något tänka; begär allting blott såsom en gåva av Herren. Om han behagar ge dej något, så har du det; om inte han ger, så är allt förgäves. Du är bara ett svagt och värnlöst får.

Men se nu vidare, vilken outsäglig tröst det är, att Herren Kristus själv säger sej stå i det förhållande till oss, som en herde till fåren. Nu är det en herdes sak, att han skall ha vård om fåren — att han inte ska vänta att fåren själva ska kunna försvara sej, själva vakta sej för ulven, själva övervinna den, utan det är herden som skall göra allt detta - och det utan avseende på om fåren är värda det eller ej. Det tillhör herdens kall. Tänk nu då Herren Jesus själv säger: Jag är den gode herden, så tillåter han ju att jag så anser honom, och att jag väntar av honom just det som tillhör en herde.

Vem skulle jag tro, om inte Herren själv?

Den korta stund jag vandrar här,
vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord
än med sin Ande och sitt ord
är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
och går dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
den svage i sin famn han tar,
upprättar dem som falla.

måndag 23 maj 2016

"Förbli i mej! Förbli i min kärlek!" (Joh. 15:4,9)

Märk detta: Förbli i mej! — Förbli i min kärlek!

Det måste ligga något särskilt viktigt i dessa ord, eftersom Herren själv så ofta upprepar dem. Det är inte mindre än tio gånger efter varandra, som Herren i Joh. 15 använder det ordet om blivandet i Honom, varav var och en må betänka med vilket allvar och nit vår Frälsare vill inskärpa denna sak hos oss, och hur övermåttan viktig den måste vara, då han så ofta upprepar ett och samma ord. Då måste det också vara oss av stor vikt att fatta vad Herren menar.

Ge då akt på hur han talar, och betänk att han inte säger: Förbli i min tjänst, förbli i min efterföljelse, eller förbli i bön till mej — nej, han talar om ett mycket innerligare förhållande då han säger: "Förbli i mej;" "om ni förblir i mej."

Hela det djupa innehållet av detta uttryck lär väl ingen i tiden kunna helt genomskåda eller utsäga. Men så mycket inser vi, att det talar om den allrainnerligaste förening med honom — sådan han också uttryckt den med bilden av grenar i ett träd.

Men vad vi kan förnimma av denna förening och varigenom den uppkommer, det antyder Herren med de förklarande tilläggen: "Om mina ord förblir i er — förbli i min kärlek." Vi förblir i Kristus, då vi förblir i hans kärlek och har hans ord inte bara i huvudet och munnen, utan i hjärtat, så att det utgör vår verkliga tröst.

Ditt förblivande i Kristus och hans förblivande i dej är ofta den allrastörsta hemlighet. Men ge akt på om du lever av Kristi ord och Kristi kärlek. Är det så, då lever du i Kristus, och Kristus i dig. Du kan väl veta med dej, om du har tröst i Kristus, alltså: om du plägar ha bekymmer över dina synder och uselheter och då får din tröst endast genom ordet om Kristi kärlek, Kristi rättfärdighet, Kristi blod, eller om ditt hjärta har tröst av sej självt eller av något ditt görande — ge väl akt på om du har din tröst genom hörande eller genom görande. Då märker du om du lever av tron.

När du med allt eget arbete aldrig kan bli tröstad, utan endast genom evangelii hörande, då märker du, att din tröst kommer av tro. Detta är en punkt så viktig, att den som inte vill vara bedragen nödvändigt måste ge akt på den. Har du ett hjärta som beror och lever av ordet om Kristus, liksom kroppen av lekamlig spis, då förblir du i honom och han i dej; då känner du också hur ditt hjärta innerligen dras till honom, hungrar och törstar efter honom och bara i honom och hans kärlek får tröst och liv.

Vad det vill säga, att vi lever av Kristi kärlek, och att Kristus lever i oss genom tron, det är herrligt beskrivet av Paulus i Gal. 2: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud; jag är korsfäst med Kristus. Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mig; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Se här helgelsens rätta liv och rätta kraft! Detta heter: Förbli i mej — förbli i min kärlek. Märk hur aposteln talar: "Jag är genom lag död ifrån lagen — jag lever nu i Guds Sons tro, som har älskat mej."

Se här, du arma själ, vad det är som fattas dej då du är slav under synden, då du väl kan förskräckas, ja, förtvivla för synden, men likväl inte kan rent avsky och hata den, utan synden är väldig över alla dina sinnen och lemmar. Felet är att du inte är död ifrån lagen, inte är fri och salig i Kristi kärlek, utan är invärtes lagbunden och trälsinnad. Hur var det då möjligt att du skulle ha liv och kraft och en helig vilja? "Om en lag vore given, som kunde göra levande, så vore rättfärdigheten sannerligen av lagen." Nej, bokstaven dödar; lagen gör bara  synden levande och "mäktig i våra lemmar att göra döden frukt".

Vill du ha liv och kraft till någon helgelse, så måste du vara "död ifrån lagen" och leva bara i Kristi kärlek. Aposteln sade: Jag är genom lag död ifrån lagen. Först har själva lagen dödat mej, min självverksamhet och inbillning, nämligen då den i mej uppväckte all synd, "besvek mej och dräpte mej därmed" — "och jag vart död" — det var slut med mej, jag förmådde inget mer göra, känna, tänka eller företaga, kunde inte röra ett finger till min frälsning, jag var förtappad, jag var död.

Då kom en annan lag, trons lag, och sade: Tro på Herren Jesus! Evangelium förkunnade mej all Kristi förtjänst, hans död och hans kärlek, och allt för mej, och min ande blev levande; och nu, skild från den gamle mannen, blev jag förenad med honom som är uppstånden ifrån de döda, och "jag lever, dock icke nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och utgivit sej själv för mej."

Det är själva livet i mitt liv, att Guds Son har älskat mej och utgivit sej själv för mej. Detta heter: "Förbli i min kärlek."

Ty allt beror av Herrens nåd allena,
vår bättring, tro och kärlek, frid och hopp
och vårt förblivande vid detta ena:
allt måste blott ur nåden spira opp.

Ju mer du lär dej hur han sej förbarmar,
dess mer han blir dej dyrbar, stor och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
så djupt eländig i dej själv du är.


söndag 22 maj 2016

"Vandra, såsom tillbörligt är, var och en i den kallelse vari ni är kallade, med all ödmjukhet och saktmodighet, med tålamod unddragande den ena den andra i kärleken." (Ef. 4:1-2)

Du som är ett Guds barn — vandra din höga kallelse värdigt!

När du ser andra, ja även dem som vill vara kristna, likväl fritt lämna sina sinnen öppna för all fåfänglighet, lyssnande, skådande och talande i många onyttiga ting, bör du, som är kallad till det saliga umgänget med Frälsaren och har den Helige Ande i ditt hjärta, däremot akta på vad som är behagligt för detta ditt höga sällskap. Bedröva inte Guds Helige Ande, säger aposteln; och åter: Guds tempel är heligt! Du skulle då hålla någon vakt om ditt hjärtas tempel, att inte allt världsligt fick komma in dit.

När du ser andra försänka sina dyra själar i många och stora planer för jordisk vinning för att här bereda sej ett paradis, bör du, som är kallad till Guds rike och herrlighet, däremot ha din skatt och ditt paradis i himmelen, "fara efter det, som är ovantill", och endast för Herrens vilja och bud med dina lemmar sköta det jordiska, under det hjärtat söker de ting som inte syns.

När du ser andra som också vill vara kristna likväl så "leva sej själva", att de kan se sin omgivning i otrons och syndens mörker vara stadd på förtappelsens väg, och likväl knappt med ett ord varna dem, tillbakahållna av människobehagsamhet, lättja och maklighet, så bör du åter, som nu har ditt liv och din salighet av Kristi död, betänka, att "han är fördenskull död för alla, att de som nu lever inte ska leva sej själva", och att han "gjort oss för vår Gud till konungar och präster" för att vi ska med allvarlig bön och ordets bekännande ständigt församla med honom.

Ta här vidare de exempel som aposteln själv anför. Han säger: Med all ödmjukhet och saktmodighet, fördragande den ena den andra i kärleken. Även häri ska vi vara Guds efterföljare, såsom älskliga barn, att vi inte mer vandrar såsom de vilka lever i sitt sinnes fåfänglighet.

Ja, även om de vill vara kristna, men där är ett högfärdigt och stormodigt väsende, så att de alltid vill vara de förnämsta, visaste och starkaste, ska du däremot komma ihåg, att du är kallad till det rike, om vilket Herren särskilt förklarade, att den som där vill vara den störste ska vara såsom den minste, och den som är ypperst ska vara allas dräng; men att de som håller sej och vill hållas för de främsta ska blir de yttersta.

Ja, måtte vi aldrig glömma, att bland alla de oarter, som Kristus bestraffade hos sina lärjungar, var det ingen, för vilken han varnade med så förskräckande ord som för högmodet. För detta varnade han dem ofta och vid ringaste tecken därav. När de frågade vem som var den störste i himmelriket, avskar han med så gruvliga ord deras inbillningar, att han sa att de inte alls skulle komma ditin, om de inte omvände sej från detta sinne och så ödmjukade sej som ett barn.

Då lärjungarna en annan gång fröjdades åt sin makt att utdriva djävlar, genast sade Herren: "Fröjda er inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas att era namn är skrivna i himmelen." Så grannlaga är denna punkt; så farlig denna förnöjelse över egna företräden och utmärkelser.

Men att våra namn är av nåd skrivna i himmelen, det är ett med de svagaste nådebarn gemensamt gott, åt detta får vi fröjda oss. Då Petrus sade: "Om än alla förargas i dej, ska jag dock inte förargas", genast tillstaddes det satan att sålla honom såsom vete. Sedan skrev samme Petrus: "Håll er hårt vid ödmjukheten, ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka ger han nåd."

Vidare: när du ser andra, som också vill vara kristna och kan bete sej milt och vänligt bland främmande, likväl vara tyranner i sitt hus, trätosamma och hårda mot sina medmänniskor, ska du däremot komma ihåg din kallelse att vara hans efterföljare, som inte var "knorrisk och gruvlig", utan "mild och ödmjuk av hjärtat". Öva dej med allvar i hjärtans barmhärtighet, mildhet och saktmodighet, så att inte köttet får ha frihet.

Och om du inte kan hämma varje utbrott av ett retligt lynne, måste du dock skilja dej från de ogudaktiga däri, att du åter erkänner ditt fel, är snar till vänskap och inte låter solen gå ned över din vrede. Även om du verkligen har svåra medmänniskor, kom ihåg, att det just är din kallelse såsom kristen att övervinna ont med gott och att "två deras fötter" — såsom aposteln här säger: "Fördragande den ena den andra i kärleken."

Vår lärofader Luther skriver: "Om din make, din tjänare, ditt husbondfolk också verkligen har ett förargligt fel, håll dem detta till godo — och använd du din större nåd till deras tjänst och förbättring; men vet, att du är kallad att bära nästans bördor, helst som även du säkert har något fel, som andra måste fördra hos dej." Se, till sådant är vi kallade.

Och på detta sätt ska vi i alla möjliga fall betänka vår höga och saliga kallelse såsom kristna och Guds barn och vandra så som det är tillbörligt i den kallelsen. Gud give oss alla alltmer sin nåd härtill!

//: Låt din frid ://
bo i hjärtat all min tid,
sådan du den, Jesus, ger.
Låt den växa till alltmer
under livets kamp och strid.

//: Gör mej mild ://
utav hjärtat, lik din bild,
ödmjuk, tålig också då
när du lägger korset på,
ifrån knot och otro skild.

lördag 21 maj 2016

"Jag vill lova Herren alltid; hans lov ska alltid vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en kristen ha det, som är insatt i hela Kristi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom också aposteln säger: "Var alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus."

Först är det förvisso den skäligaste och saligaste plikt, att Guds barn redan här i prövningsvärlden begynner det himmelska livet, nämligen att prisa och lova vår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt vad han är i sej själv, och för vad han mot dem gjort, gör och ska göra. Vem kan utsäga alla de härmed endast antydda ämnena för Guds lov?

Men vad som är inte mindre värt att i tid besinna är, att otacksamheten är en sådan synd som har en hel mängd olyckliga följder med sej — "otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor utsinar" — och otacksamheten är ett slags förtrollning av menniskans sinne, så att hon inte ser det goda hon har, så att, om hon än i själva verket är den lyckligaste på jorden, hon ska gå såsom en olycklig varelse genom livet och vara en martyr för idelig missbelåtenhet, en börda för sej själv och en Guds äras förnekare.

Det säkra är att den som fått minst på denna jord ändå har stora skäl att oavlåtligen prisa, tacka och lova vår Gud; ty bara det att få se eller veta något om Guds herrliga verk och väsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord är fulla av hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, bara för vad han är i sej själv. Mycket mer då, om du också är en ibland dem, som på ditt eget hjärta erfarit hans stora nåd och barmhärtighet, blivit benådad med den saliga kallelsen till Kristi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dej själv och din Frälsare och blivit ett Guds barn — och jämte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga välgärningar av Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt vad nödigt är för resan genom livet: hur bör du inte då tacka och lova vår Gud! Om du nu tvärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet som inte gärna kan bli ostraffad. En kristen bör vara en glad och tacksam människa.

Om vi nu förstått att otacksamheten är en mycket farlig och fördärvlig synd, så återstår ännu den frågan: Hur ska vi få sådana hjärtan som rätt värderar det goda Gud ger, samt tackar och prisar honom för det? Ja, här hjälper ingenting annat än vad apostelen säger: "Vakna upp rätteligen!" Här hjälper inget annat än att vi verkligen får Gud för ögonen. Detta är rätta vägen. De mest döda och otacksamma människohjärtan har blivit fulla av Guds lov och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och vad gott han gjort oss och dagligen gör.

Därför, då David ville rätt uppväcka sin själ till Guds lov, sa han: "Och förgät inte — förgät inte vad gott han har gjort dej". Har Gud inte gjort dej något gott, så behöver du inte tacka honom. Vi borde visserligen prisa och tillbedja Gud endast för det han är i sej själv, om han än inget gott hade gjort oss, för vi intas ju ofta av en stor personlighet, även om vi inte erfarit något gott av honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intar inget mänskohjärta, förrän det självt erfarit en mycket stor nåd av Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar människan. Därför kan vi aldrig med allvar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhärtigheten att de blivit frälsta från dödens och djävulens våld och av Guds Ande födda på nytt.

De döda prisar dej inte, o Herre; och utan att en blir född på nytt kan en inte ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser inte Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjärtlig glädje och tacksamhet, det vore såsom att vilja bringa snö och is att bli varma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med själva hjärtat, att göra det varmt och tacksamt, då vi inte erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att vara tacksam, när vi smakar och ser hur ljuvlig Herren är, ja, då vore det tvärtom svårt att inte få tacka och prisa honom.

Det var inte svårt för Israels barn att prisa och lova Gud, då de hade gått genom det Röda havet och sett sina fiender begravas i dess böljor. O nej, det var då mycket lätt, det var ett oemotståndligt behov för deras hjärtan att då få brista ut i Guds lov och pris. Hör, hur de då sjunger endast om vad Herren hade gjort, vad Herren var, vad Herren bevisat dem. Det är då hela hemligheten med ett tacksamt och lovsägande hjärta, att det ser Herren.

O Herre Gud, du ändras ej,
så ge mej nåd att prisa dej
och sätta all min tro därtill
att du är evigt god och mild.

O Jesus som i krubban låg,
hjälp mej att alltid komma håg
din bittra död, ditt rena ord;
i dem min själ är saliggjord.

O helge Ande, ge oss nåd
att alltid följa dina råd!
Ja, led och lys oss, ge oss mod,
o Fader, Son och Ande god!

fredag 20 maj 2016

"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

torsdag 19 maj 2016

"Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud." (Joh. 20:17)

Detta var det första som den uppståndne Frälsaren talade efter sitt stora verks fullbordande; och vi märker i orden en påtaglig omsorg att fästa uppmärksamheten på ordet broder, då han med en så besynnerlig vidlyftighet uttrycker detsamma, sägande: "Min Fader och er Fader; min Gud och er Gud."

Då vi förutom detta även betänker, att Kristus inte före sin död brukade tilltala sina lärjungar med brodersnamnet — han hade väl förut kallat dem vänner och bevisat dem all kärlek, samt i allmänna ord förklarat, att "den som gjorde hans vilja skulle vara hans bror och syster och mor"; men han hade dock inte bestämt tilltalat dem med namnet bröder — utan det är först då det stora försoningsverket var fullkomnat, då syndafallet var gottgjort, ormens huvud krossat, synden försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd, och således människornas ursprungliga barnaskap hos Gud var återställt — det är då han börjar bruka det namnet bröder, och säger: "Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud."

Visst är detta betydelsefullt, visst må man stanna och betänka det!

Och att detta var det första Herren talade efter sin uppståndelse, får en ny märkvärdighet, då vi besinnar att detta just var det stora målet för hela Kristi försoning, nämligen att återställa vårt i fallet förlorade barnaskap hos Gud. Ty allt vad som eljest uträttades, såsom att synden försonades, lagens förbannelse togs bort och den eviga rättfärdigheten hades fram, allt är bara delar av ett enda stort verk, nämligen vårt förlorade barnaskaps återställelse.

Ty detta är ju hela huvudsaken, att människan i begynnelsen var skapad till Guds barn och arvinge; och när detta hennes barnaskap genom syndafallet förlorades, skulle "kvinnans säd" återställa detsamma. I barnaskapet hos Gud förenar sej all salighet; ty är vi barn, så är vi också arvingar. Det var således återställelsen av detta som utgjorde målet och sammanfattningen av allt vad Kristus, såsom vår andre Adam, skulle uträtta.

Den som förstått detta skulle efter Kristi fullbordade försoning av sej själv kunnat fråga: Är då nu vårt barnaskap hos Gud återställt? Är vi nu återbragta till det i fallet förlorade förhållandet till Gud? Och nu kommer här Herren Kristus själv och säger det — och det är det första han talar efter sin uppståndelse; och han har en synnerlig omsorg om att man ska märka vad han säger:" Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud — min och er! min och er!"

Den, som inte här förnimmer något stort och gudomligt, måste ha alldeles "förhållna sinnen". O, så märkvärdigt! Kristus själv, Herren av himmelen, Guds evige Son, som först kom och blev en människa såsom vi och nu fullbordat återlösningens verk, Han säger om arma skröpliga lärjungar: Mina bröder — mina — bröder — min Fader och er Fader!

Så har Herren nedbrutit medelbalken, så är åter Gud och människan förenad, så är det förlorade återställt: barnaskapet hos Gud. Så är Guds Son vorden, såsom aposteln säger, den förstfödde bland många bröder; märk: "den förstfödde bland många bröder." Vad hör jag, vad hör jag! —

Om vi än ofta betraktat denna underbara brodershälsning, har vi dock knappt gjort den ringaste början. Här är ett djup och en höjd, som går över all vår förmåga; gåvan är alltför stor och våra hjärtan alltför trånga. "Från djup och till djup i Guds eviga råd / serafen ej skådar ett under av nåd / mer stort och mer saligt än detta."

Men skulle ännu någon säga: "Ja, det var lärjungarna, dessa Jesu närmaste och trognaste, som hade följt Honom i mer än tre år, och som var fromma och heliga — det var dem han kallade bröder. Vad kommer detta oss vid?" - så vill vi endast svara: Har du ännu inte förstått, att detta broderskap med Kristus är detsamma som vårt barnaskap hos Gud, och att detta var själva huvudmålet för hela Kristi försoning, som ju inte skedde bara för några få vänner, utan för hela världen?

Visserligen är det alltför orimligt att vi, arma syndare, ska vara Kristi bröder. Men vad säger Skriften? Och har väl Kristus haft anseende till person? Gud, alla människors skapare och frälsare, ser inte efter personen, utan efter människan. Inte ens Kristi egen mor fick ha något företräde, utan allt vad människa heter var för Honom lika. Det är bara människan som är så dyr för hans ögon, och inte den och den personen, med den skillnaden endast, att de trogna ligger vid hans sköte, är hans lust och fägnad, då de otrogna är sorgebarn, fjärran från hans famn.

Så gäller då detta broderskapet inte bara de första lärjungarna, utan även oss alla som genom deras ord tror på Honom. O, stora herrlighet! O, eviga fröjdekälla! Var och en ibland oss, som genom deras ord börjat tro på Honom, har samma lott som de i denna hans ljuvliga tillsägelse: Mina bröder — min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.

Han har sagt: Min Fader - eder Fader.
Han har sagt: Min Gud och eder Gud.
O, min arma själ, är du ej glader
att ock du har fått ett sådant bud!

O det broderskapet, se det gäller
mer än allt vad här man nämna kan,
ty i bredd med Jesus det mej ställer,
ger mej rätt till samma arv som han!

Samma arv däruppe i det höga,
samma himmel, samme Gud och Far.
Herre, Herre, öppna blott mitt öga
för de skatter jag dock verkligt har!

onsdag 18 maj 2016

"Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull. Sela. Likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är." (Psalt. 46:4-5)

Detta är ju en rätt glad och triumferande sång, ett rätt frimodigt hjärta, som springer med sin Gud över murarna, och som på en gång svingar sej över alla höjder, över både berg och bråddjup! Här är inte ett tecken av försagdhet.

Och dock är den glada psalmen skriven på en tid då "havet svårligen rasade", då "stora bedrövelser var påkomna", såsom vi ser i v. 2. Hur kan man i sådana tider vara så glad och frimodig? Se hur den kunglige sångaren talar! "Gud är vår tillflykt och starkhet", så börjar psalmen. "Herren Sebaot är med oss; Jakobs Gud är vårt beskydd", så slutar den. Det behövs bara, att sådana förhållanden blir sanna och levande för vårt hjärta; det behövs bara att våra ögon öppnas, att där blir en liten öppning på det tjocka molnet, som döljer Guds herrlighet för vårt öga, och vi sjunger och springer alla med samma fröjd som David.

Då Elisas tjänare för den här med hästar och vagnar, som låg omkring staden, utropade: "Ack ve, vad vill vi nu göra?" sade Elisa: "Frukta inte; ty de är fler som är med oss, än de som är med dem." Men därmed var den bävande tjänaren ännu inte tröstad. Vad gjorde Elisa då mer? Elisa bad och sa: "Herre, öppna honom ögonen, så att han må se." Då öppnade Herren tjänaren hans ögon, så att han fick se. Och se, då var berget fullt med brinnande hästar och vagnar omkring Elisa. Nu var den tjänaren inte ängslig mer.

Se då här allt vad som behövs: Herre, öppna oss ögonen, så att vi må se! Här bör vi nu förstå, att med denna Guds stad, den sanna kyrkan, inte menas någon utvärtes församling, som kan omfatta ett helt lands invånare, såsom alla döpta till Kristus; utan här menas den heliga, allmänneliga församlingen, de "heligas samfund", som består av de levande Kristi lemmar inom alla kyrkor och samfund, vilka har Kristi ord, denna enda nödvändiga säd till Guds rike, och därför är utspridda kring hela världen.

Se dessa levande lemmar i Kristus, här och där förströdda! Detta är bruden och Lammets hustru, som här en liten tid lever i ett fientligt främmande land, fjärran från sitt rätta hem, sin brudgums palats; detta är Kristi kropp, som ännu har mycket att lida på jorden och väntar sin förlossning; detta är Herrens församling, den gode Herdens hjord och hans "fosterfår", detta är det "heliga templet av levande stenar, uppbyggt på apostlarnas och profeternas grund, där Jesus Kristus är översta hörnstenen"; detta är de heligas medborgare och Guds husfolk, bland vilka Herren lever och regerar såsom en far i sitt hus , detta är Herrens plantering och "örtagård, där han förlustar sej bland rosor" — korteligen, det är "levande Guds stad, det himmelska Jerusalem, de förstföddas församling, som är beskrivna i himmelen".

Det är om denna Guds stad David här sjunger så fröjdefullt och frimodigt: "Om än havet rasade och svallade, så att för dess bullers skull bergen fölle omkull; likväl ska Guds stad bli lustig med sina brunnar, där den Högstes heliga boningar är."

Men finns det verkligen en motsvarighet till dessa ljuvliga ord, eller månne det är endast ord? Och vad är det då, som utgör det utmärkande kännetecknet på Guds folk, på dem, som Herren själv känner såsom sina? Denna fråga blir för alla redliga själar den mest närgående.

Och därpå svarar vi: Till denna levande Kristi kropp hör var och en, som under mer eller mindre syndaelände och sökande efter frälsning omsider funnit sin enda tröst, liv och salighet i Frälsaren, blott Frälsaren, så att han, han är hela föremålet för hjärtats längtan och hjärtats frid — hjärtats största sorg, då han saknas, och största glädje då han är nära. Se, detta är brudens kännetecken.

Och i detta sinne, nämligen att Kristus är oumbärlig, först och sist till försoning och rättfärdighet, så också till helgelse och förlossning — i detta sinne är alla kristna lika. Hur märkligt är det inte, att i alla länder och tider, i alla folk och släkter och tungomål, där man finner kristna, ehuru av så olika folklynnen och seder, de dock i denna hjärtpunkt alla är så lika! De kan vara ganska olika i vissa andra avseenden, i gåvor och kallelser, samt i vissa enskilda meningar; men i ett är de alla lika: att Kristus, Kristus är deras liv och deras visa.

Se, dessa är nu de som utgör det Guds folk, som i vår text betecknas med Guds stad. I sanning en underlig stad! Liten och oansenlig, och dock så stor och herrlig — stor till sitt omfång, lika med världen, sträckande sej från pol till pol, och övermåttan herrlig till sitt inre väsende och sin slutliga bestämmelse. En gång ska man också få se de förströdda samlade, då ska man skåda bruden i hennes fulla glans och prydning.

Vad under om min längtan då 
alltmera sträcker sej, 
Jerusalem, Guds helga stad, 
dit upp, dit upp till dej. 
Min härkomst är ju dock av dej, 
och jag är främling här.
I dej jag har mitt borgerskap, 
och där jag hemma är.

tisdag 17 maj 2016

"Fötterna skodda, så att ni må vara redo till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Detta stycke av vår vapenrustning lyder mer ordagrant efter grundtexten: "skodda med beredvillighet till fridens evangelium".

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda, så att ni må vara redo till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

måndag 16 maj 2016

"Vi har inte strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regerar i denna världens mörker." (Ef. 6:12)

Om vi nu betraktar och sammanfattar vad aposteln här antyder om vår fiende, får vi en ganska förskräcklig bild av honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och därjämte en osynlig fiende, som kan vara oss helt nära utan att vi anar det.

Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.

För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.

Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.

Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.

Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.

Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.

Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".

söndag 15 maj 2016

"Ordet är hart nära dej, nämligen i din mun och i ditt hjärta; detta är det ordet om tron, som vi predikar." (Rom. 10:8)

Märk väl detta språk! Här är trons hemlighet. Här är den sanna visheten. "Ordet är hart nära dej." Den som vill finna Gud och Kristus hålle sej blott till ordet. Där vill Gud möta oss. Där finner du Kristus. Du behöver inte fara omkring och söka honom i dunkla känslor eller okända rymder, varken i höjden eller i djupet; du har honom helt nära, i ordet — det ordet om tron. Omfattar du det i ditt hjärta, så har du Kristus i ditt hjärta, så har du allt vad orden innehåller och lovar.

Du behöver inte sväva hit och dit med dina tankar och säga: Om jag visste, vad Gud i himmelen tänker om mig och vill göra med mej! Om jag visste, huruvida mitt namn står i livets bok eller inte! Ack, om Gud på något sätt ville uppenbara sej för mej och säga mej det!

Säg imte i ditt hjärta något sådant. Herren Gud har redan gjort det du önskar. Han har redan uppenbarat sig och givit oss det ord som gäller för alla, för var och en. Var viss att han inte gör någon skillnad på personer, utan att hans förkunnade nådeslagar gälla för alla lika.

I jordiska förhållanden förstår vi ganska väl, hur en allmän lag gäller. Då jag känner samhällets lagar, så behöver jag inte säga: ack, om jag finge tala med konungen och höra, om jag har att vänta hans kungliga beskydd. Nej, jag vet förut, vilka han är nådig och skyddar, nämligen alla som rättar sej efter rikets lagar.

Så är det också med Guds ord. Det är endast en löslighet i vår tro på Guds ord, när vi inte vet vad Gud tänker om oss. Han har redan sagt oss det i ordet. Där ser jag, att om jag inte vill hylla Sonen, utan vill med världen leva fritt efter mitt eget tycke och kött, i synd och lättsinne, så är jag under fördömelsens dom.

Vill jag å andra sidan försöka att genom egen rättfärdighet efter lagen förvärva Guds nåd, så vet jag att villkoret är detta: fullgör allt, så får du leva - men att om jag syndar på ett, är jag under förbannelsen. Är jag däremot av lagen dömd, rådlös och nedslagen, men söker nu min frälsning endast i Sonen, i hans försoning, och inte mer kan umbära honom och hans evangelium, då vet jag, att jag redan är iklädd hans rättfärdighet och skriven i livets bok, hur illa det än må synas eller kännas i mitt hjärta. Hur vet jag allt detta? Det vet jag av Guds eget ord. Vem skulle jag tro, om inte Gud själv?

Och Han har överallt förklarat oss detta. Vi bör med mycket allvar prägla denna lärdom in i våra hjärtan. Ty det är eljest en övermåttan svår konst att alltid förbli i tron, under all den mångfaldiga anfäktelse våra hjärtan måste lida i denna värld. Köttet är fullt med synd, samvetet fullt med lagsinne, känslan hos gudfruktiga själar stundom såsom ett öppet sår och Gud med sin nåd ofta djupt fördold och mycket underlig. Här har då vår fiende, djävulen, rika tillfällen och medel att anfäkta oss, så länge vi är på jorden. Då gäller det att ha något starkt fäste i nöden, att inte bero av vad vi är, finner eller känner i oss själva, utan hårt hålla oss fast vid den store Gudens eviga ord.

Om denna dyra konst talar Luther ganska lärorikt sålunda: "Det är annat att känna och annat att tro. Därför måste man gå ifrån känslan och rentav fatta ordet med hörseln,såsom det lyder, samt liksom skriva in det i sitt hjärta och hålla sej fast vid det, om där än ingen likhet vore därtill, att mina synder är tagna ifrån mej, utan jag känner dem ännu hos mej." Men detta sker nu endast genom trons ihärdiga fasthållande vid Guds ord.

Och tänk: När den store Herren Gud, himmelens och jordens skapare, betygar: "Så sant som jag lever, jag har inte lust till någon syndares död, utan att var och en vänder sej till bättring och lever": vilken förtappad syndare skulle inte då lita på det, fly till Honom och leva?

När den store Herren Gud ifrån världens begynnelse med så många uttryckliga ord och talande förebilder uppenbarat sitt eviga råd, att han ville genom sin enfödde Son bota syndafallet, ta bort synden och fullgöra lagen; när en stor evangelisters skara jämte den Helige Andes krafter på jorden vittnar att allt detta är fullbordat; ja, när Herren själv betygar: "Jag är den förste och den siste, och den levande; jag var död, och se, jag är levande ifrån evighet till evighet — och jag ska ge den som törstar av det levande vattnets källa för intet": vilken förtappad syndare skulle inte lita på sådana ord och förtröstansfullt framgå till nådestolen? Vilken anfäktad kristen skulle inte med alla sina frestelser och skröpligheter likväl vila sitt trötta hjärta vid sådana ord?

Ordet, Guds eget ord, är hart nära dej, ja, i ditt hjärta och i din mun, då du med tron omfattar det. Där har du då Kristus och all salighet, endast i och med ordet.

Ordet är dig nära,
Faderns hemlighet,
Sonens kraft och ära,
Andens trofasthet.
Djupt i ditt hjärtas
dunkel Ordet bor,
Ordet som ger livet,
när du Ordet tror.

Ordet du ej finner,
meningen du vill,
i det som försvinner,
det du skyndar till.
Ordet är nära,
i ditt hjärtas rum,
Ordet som du hörde,
Evangelium!

lördag 14 maj 2016

"Om vi bekänner våra synder är han är trofast och rättvis, så att han förlåter oss synderna." (1 Joh. 1:9)

Vad detta syndens bekännande innefattar kan vi lära av Davids ord i Ps. 32: 3,5: "Då jag ville förtiga det (nämligen vad jag hade gjort, min svåra synd), försmäktade mina ben för min dagliga gråt . . . men jag sade: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mej min synds missgärning." Vi lär oss här, att detta bekännande sker inför Herren. "Jag vill bekänna för Herren", säger David, av vilket vi förstår att "förtigandet" även varit ett förtigande inför Herren.

Men vad vill det säga? torde någon fråga. Hur kan man förtiga något inför Herren? För hans ögon är ju allting blottat och uppenbart? Jo, detta förtigande förstår vi av erfarenheten. Det betyder egentligen, i Davids mun, att gå med sin synd, sitt betungade och sjuka samvete på ett visst avstånd från Gud, till dess syndakänslan av sej själv ska avsvalas, innan man vill gå fram till nådastolen, falla Gud till fota, erkänna synden och söka förlåtelse och avlösning.

Men ordet kan även begagnas om hela den döda, obotfärdiga hopen. Hela världen går och tiger med sina synder inför Herren, och därför är hon osalig. Hon känner inte synden och kan därför inte rätt bekänna den. Därför innefattar ordet "bekänna" att göra bättring, lära rätt känna sin synd, sin överhängande förbannelse och söka nåd i Kristus. Detta är nu allt vad som fordras för att bli delaktig av den förvärvade förlåtelsen. Det måste bli en svår hunger i det landet där den förlorade sonen håller till, för att han må lära tänka tillbaka på fadershuset och den svåra synd han gjorde då han övergav sin fader och gick ut och förstörde sitt arv. Då först beslutar han: "Jag vill stå upp och gå till min fader och bekänna: Fader, jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas ditt barn, men gör mig såsom en av dina legodrängar!" Så har Jesus själv sammansatt orden, när han ville göra en tavla över en omvändelse.

Av dessa ord ska vi se något om det rätta bekännandet. Förlorade sonen nämnde inte någon viss synd, utan sa bara: "Jag har syndat i himmelen och för dej och är inte värd kallas din son." Han sa inte: Den och den synden är värd ditt misshag, utan jag, jag, hel och hållen, är ovärdig att vidare kallas din son. Vad ska vi lära av det här? Jo, det är ingen rätt bättring, där man bara känner och erkänner en och annan synd, men därunder har mången annan god sida, varöver man är självbelåten, utan man måste känna sig hel och hållen fördömd eller värd fördömelsen. Vidare: den förlorade sonen förblev inte där han var, utan började verkligen gå tillbaka till sin fader. Det är en falsk syndabekännelse, om du kan bli kvar där du är, borta från Gud, i världen och synden.

Men märk även: den förlorade sonen sa: "Gör mej såsom en av dina legodrängar." Detta var hans egenrättfärdighet och otro. Han menade inte att han av idel nåd kunde återfå hel barnarätt, utan att han först måste tjäna sej upp hos sin fader. Detta inträffar ännu alltid på dem som gör bättring; men då är det att märka, att fadern inte fäster någon uppmärksamhet vid denna villfarande välmening. Det heter: "Då sonen ännu var långt ifrån (hade inte hunnit be en enda bön, icke gråta en enda tår, inte göra en enda tjänst), såg honom hans fader och började förbarma sej över honom och lopp emot honom, föll honom om halsen och kysste honom". —

O, det makalösa, gudomliga förlåtandet! Hade inte fadern med skäl kunnat säga: Gå bort, du ovärdige, du förnedrade son; du har slösat bort ditt arv, du har förspillt din barnarätt! Men nej, han förebrådde honom ine hans synder med ett enda ord, inte heller fordrade han den ringaste gottgörelse, utan låter genast sätta på honom den yppersta klädnaden, ring på hans hand och skor på hans fötter, samt ställa till en glädjefest för hans återkomst. Så har Kristus själv beskrivit det gudomliga förlåtandet; så vill han vara känd och ansedd.

Fadershjärtat var oföränderligt hult och förlåtande även under den fallne sonens bortovaro och förskräckligaste försyndande. Inte blev det försonat genom hans återkomst, det var tillräckligt försonat förut; men den bortgångne hade ingen nytta av det förrän han återkom. Härav lär vi då att Gud är försonad, även mot de ogudaktiga, otrogna, oomvända; Kristus har borttagit även deras synder på en dag, även de har nåd och förlåtelse sej förvärvade; den yppersta klädnaden, Kristi rättfärdighets klarskinande silke, har även för deras räkning länge varit färdig och väntat att bli mottagen.

Här kan vi även lära när den saliga stunden inträffar, då en arm syndare verkligen tar emot nåd, förlåtelse och barnaskap — nämligen vid första allvarliga återvändande till Herren, d.ä. den första gången han, misströstande på sej själv och allt eget, såsom sin egen ånger, bön och bättring, vänder den nödställda, hungrande och törstande själens öga på den korsfäste; men mycket mer den första gång han förstår sin salighet i Kristus, den första gång han får se i evangelium, vad han förr inte sett, hur allt är redo, är nog och över nog i Kristus.

fredag 13 maj 2016

"Ty jag säger igenom den nåd som är mej given, var och en av er, att ingen hålle mer av sej, än han bör hålla." (Rom. 12:3)

Då aposteln skrivit hela det brev i vilket dessa ord förekommer, till "alla dem, som var i Rom, Guds käraste, kallade heliga", och han likväl här särskilt tillägger: "var och en av er", märker vi ett bestämt syfte att tränga in på varje kristen, att uttrycka att var och en skulle behöva denna varning, att ingen enda borde anse sej fritagen från frestelsen till högmodsinbillningar - varjämte det antyder denna frestelses stora skadlighet, då aposteln inte vill att en enda skulle låta denna förmaning gå sej förbi. Att tänka för högt om sej, att om sina gåvor och krafter hysa för stora föreställningar, således bedåras av högmodsanden, detta är det farliga onda, för vilket aposteln här varnar.

Och för att ännu nogare se vad han på detta ställe åsyftar, måste man ge akt på sammanhanget mellan denna vers och de följande (v. 4—8), där aposteln utvecklar de andliga gåvornas olikhet och rätta bruk i församlingen, varvid han anmärker, att alla trogna är en kropp tillsammans och inbördes varandras lemmar, som har olika gåvor. Aposteln menar då, att vi inte för de olika gåvornas skull bör söndras eller upphöja oss själva och förakta andra, utan förbli i andens enhet, ödmjukhet och kärlek.

Om vi än nu förstått apostelns förmaning, har vi dock därmed inte själva saken. Här fordras ännu Guds synnerliga förbarmande, om någon ska kunna undgå att tänka för högt om sej, ja, att bli alldeles olycklig genom den mäktiga och farliga högmodsböjelsen. Ty så påträngande är den frestelsen i all människonatur och så mångfaldig i sina uppenbarelser, samt slutligen så förstörande för allt gott, att en kristen som förstått detta kan gruva sej för sitt liv och endast ropa och be: "Gud, förbarma dej!"

Ty ingen människa är fri från denna böjelse. Nej, den ligger i själva naturen. Vi finner den redan hos de små barnen, då de så tidigt börjar att skryta och berömma sej emot varandra: Jag kan bättre än du göra det och det o.s.v. Ja, vi vet att det var i synnerhet egenkärlek och högmod, som den fallne ängeln i begynnelsen avsmittade på människan, då han sa: "Ni ska bli såsom Gud". Sedan finner vi också denna natur tränga på så hos menniskor, att knappt någon kristen kan få bli stilla i sin obemärkthet, utan var och en vill uppåt; att även där man inte kan se någon naturlig anledning, nämligen hos människor som har helt ringa gåvor och utmärkelser, ja, kanske är vad man kallar vanlottade, sticker dock ofta besynnerliga högmodsinbillningar fram.

Detta är ganska märkvärdigt att skåda såsom bevis på hur djupt denna böjelse ligger i människonaturen, om den än framträder mycket olika. Kan du nu inte genom Guds ord och Ande hållas i ödmjukhet, fattigdom och fruktan, utan du börjar hysa och behålla höga tankar om dej själv, att du är framför andra upplyst, vis, trogen, allvarlig, from, duglig och skicklig, var viss om att du ska störtas, falla i allehanda dårskaper, eller synd och skam. Mot detta ska ingen vaksamhet eller starkhet hjälpa. Herren Kristus säger uttryckligen: "De första ska bli de sisat." Och åter säger han: "Den som upphöjer sej ska bli förnedrad." Och Petrus säger hur detta går till: "Ty Gud står emot de högfärdiga". Då Gud står dej emot, försök aldrig att komma lyckligt fram. Gör vad du vill, du ska ändå störtas. Håller du dej upplyst och vis framför alla, så ska du falla i villfarelser och dårskaper framför alla. Håller du dej mer from och stark än andra, ska du falla i mer synd och skam än andra. Hur mången lovande yngling eller jungfru blev inte fördärvad för hela livet bara genom högmod! Hur mången benådad kristen förföll inte i de största dårskaper bara genom att han intogs av smicker och självförtjusning!

Detta är så uppenbart genom all erfarenhet i stort och smått, att hela världen vet säga: "Högmod går före fall." Här hjälper då ingenting annat, än att du i tid låter varna dej, börjar oupphörligt ropa och bedja till den store, allsmäktige Guden, att han förbarmar sej och gör dig ödmjuk och fattig i anden. Och den bönen vill han då gärna höra. Kan du inte genom ordet och Anden få ett ödmjukt sinne, har Herren väl ännu ett medel kvar, nämligen det att han skickar dej någon djupt förödmjukande erfarenhet. Håll dock detta för en hög nåd, om du bara ännu kan förbli i tron; ty då är allting nådefullt, emot att få stanna i högmod och bli ibland de sissta. Gud, var oss nådig! Gud, låt hellre allt annat ont drabba oss, bara inte högmodets och förhärdelsens dom.

Bevara mej från högmods djupa fall
och böj mej ner vid dina fötter, Herre!
Låt mej bli ödmjuk vid din fotapall
och undgå vad som visst är evigt värre!

torsdag 12 maj 2016

"Håll er inte efter denna världen." (Rom. 12:2)

Grundtextens uttryck för "denna världen" betyder egentligen "denna tiden", nämligen hela jordelivets tid, såsom motsats till den tillkommande  världen. Men då tiden eller tidsandan beror av och består i människovärldens anda och väsende, så menas här också just den världen, nämligen den stora rådande massan av människor och deras fåfängliga och onda väsende — den massan, som lever fram efter den fallna naturen och efter "den anden, som regerar i otrons barn", "i denna världens mörker", vilken mäktiga onda ande därför kallas "denna världens förste".

Denna världen är därför alltid ond, stridande emot Gud, förförisk och farlig; varför aposteln (Gal. 1) också kallar henne: "denna närvarande onda värld". Denna värld kan vi således inte följa eller "hålla oss efter", om vi vill offra oss åt Gud och göra hans vilja. Den som vill vara en sann kristen och efterfölja sin Herre genom livet, måste alldeles ta avsked från det vanliga världsväsendet, måste, i sättet att tänka, tala och leva här på jorden, beträda en helt ny väg. Sådant menar här aposteln, då han förmanar: "Håll er inte efter denna världen."

Men ska vi följa denna förmaning, då fordras att "utge sej själv till ett offer"; ty då ska det ofta bli övermåttan bittert att ställa sej så ensam och besynnerlig, att man får hela världen emot sej, far, mor, maka, syskon och många välmenande eller ansedda människor. Låt då inte nedslå eller förvilla dej. Herren Kristus och alla hans efterföljare har gått denna väg före dej, ja, många tusen har därför blivit martyrer, emedan de inte kunde hålla sej efter denna världen. Du bör därför tänka så: Fastän jag ser mina grannar och gamla vänner, ja, mina närmaste gå en helt annan väg, och de har hela världens aktning och vänskap, så vill jag ändå hellre följa Kristus och hans vänner. Jag har då ett vida herrligare sällskap än det jag överger; jag har Gud och de goda änglarna med mej, ja, alla helgon ifrån världens begynnelse. Gud hjälpe mej bara att bli trofast intill änden!

Likaså, när du ser många, som berömmer sej av att vara kristna, kunna på samma gång stå i förtroligt förhållande till Kristi fiender, kanske delta med dem i många onyttiga ting, t. ex. i tidsfördriv på sabbaten, eller du ser dem annars av den dyra nådetiden bortslösa många timmar med fåfängligt tal eller fåfänglig läsning, så bör du, som vill verkligen följa Kristus, eftersinna, om också Han och hans lärjungar gjorde något sådant, och då hellre följa dessa heligas exempel. När du ser många, som vill vara kristna, alltid kunna tiga om Kristus och om de oomvändas själafara, bör du eftersinna, om det är enligt med kärleken och med Kristi exempel, och sedan blott däri ha ditt rättesnöre. Så ska du lära dej att både i större och mindre ting "inte hålla dej efter denna världen".

Men märk noga, att detta gäller endast om sådana ting, som innebär någon synd, som strider mot Guds uppenbara ord, eller emot kärlekslagen. I alla andra ting åter ska vi vara såsom andra människor, behålla ett naturligt sätt och inte göra oss besynnerliga genom något påtaget och efterapat väsende, eller gagnlösa egenheter. Högmodsanden frestar stundom även fromma själar att göra såsom skrymtarna, ta på sej något eget utseende, någon utmärkande besynnerlighet i sättet att vara. Sådant kunde visst också kallas att inte "hålla sej efter denna världen", men inte är det vad aposteln här menar. Sådant är tvärtom en skadlig dårskap, som blott "ger lastaren rum". Herren Kristus var, även i sättet att vara, "lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa", synden undantagen. Har du ett sunt kristligt sinne, så ska du även häri vara hans efterföljare; du ska alltid eftersinna vad som tjänar till nästans nytta; ty detta är det stora rättesnöret för allt vårt yttre leverne.

Men genom tron och bekännelsen, genom nitet för Herrens ära och själars väl, ja, genom vaksamhet över dej själv, ska du ändå alltid bli besynnerlig för världen. Det må då inte bekymra dej. Såsom främlingar och pilgrimer på jorden, strävande hän till vårt rätta fädernesland, det himmelska, ska vi ju alltid synas såsom dårar för världen, som tvärtom har på jorden sitt hem och sitt allt. Men det är just i dessa väsentliga stycken, som rör Guds sak, vårt eget och andras eviga väl, vi inte ska hålla oss efter denna världen. Detta är vad aposteln här lägger oss på hjärtat.