Ett av de mäktigaste hinder vid åtnjutandet av Herrens nattvard, vilket plågar och betvingar många trogna hjärtan och alldeles berövar dem den tröst, hugsvalelse och fröjd, som nattvarden skulle medföra, är det, att man anser den för ett slags högtidlig offerfest, i vilken vi ska ge Gud något gott, ska framträda till altaret med några Honom behagliga offer av vår fromhet, ånger, tro, bön, bättringsuppsåt o. s. v., och inte besinnar att nattvarden är ett nådemedel, vari Herren tvärtom vill ge oss, sina arma, fattiga, nedslagna barn, den tröst, styrka och vederkvickelse vi behöver
Observera: nattvarden är, liksom Guds ord, ett nådemedel. Liksom man inte kommer till ordet för att åt Gud ge eller visa fram något gott, utan endast för att få något gott av det, få någon kraft och hjälp för sin klena tro, sin bristfälliga ånger och bön m. m., så bör man också komma till Herrens heliga nattvard såsom till ett nådemedel, vari man endast söker hjälp för allt det som fattas.
Du gruvar dej för att gå till Herrens bord, eftersom du vet med dej, att du i ditt vardagsliv är så bristfull, du är inte såsom en rätt kristen skulle vara, det är antingen i din tro eller i ditt leverne något sjukligt, det är något visst betänkligt fel i din kristendom, och därför kan du inte med förtröstan gå fram till Herrens bord. Vad är detta annat än att alldeles glömma bort vad som var nattvardens hela ändamål och syfte, nämligen just att vara ett botemedel mot alla dessa sjukligheter och fel i vår tro och vårt leverne? Vore det redan allt väl med din kristendom, din tro och ditt leverne, då behövde du inte komma till detta nådemedel. Liksom också Kristus med hela sin förtjänst inte var kommen för rättfärdiga, utan för syndare, såsom Han också säger: De friska behöver inte läkare, utan de sjuka.
Tänk nu: om en kroppsligt sjuk skulle på en uppmaning att söka läkaren svara: "Det vågar jag inte, ty jag är så illa sjuk; mitt blod är så förskämt, mitt utslag så svårt, att jag inte i ett så dåligt skick kan söka läkare, jag borde ju först vara något bättre." Skulle man inte förundra sej över den dårskapen och svara: "Är det inte just för sjukdom man bör söka läkare?" —
Alldeles på samma sätt är det, när man för andlig brist och sjuklighet fruktar att gå till Herrens heliga nattvard. Den är oss just given till hjälp och botemedel i allehanda brister och krankheter.
Låt oss aldrig förgäta den hulde Frälsarens stora kärlek, då Han instiftade detta nådemedel! Vad sa han själv om sitt blod, då han framräckte den välsignade kalken? Av allt det mångfaldiga stora, som kunnat sägas om detta blod, nämner han endast detta: Det blir utgjutet till syndernas förlåtelse.
Där ser vi vad han ville! Det var till tröst mot synden, mot denna för hans barn mest tryckande nöd, synden, som han instiftade nådebordet. Till syndernas förlåtelse! Det är synden, det är medvetandet av synder och otroheter emot min Gud, som berövar mej den tröst och frimodighet jag skulle ha inför Honom; det är till ett botemedel mot denna nöd och jämmer, Herren inrättade denna saliga åminnelsefest av sin försoningsdöd. Han har planterat nattvardsborden såsom vilohyddor vid vår väg, för att, när vi bliva trötta av vandringen, matta och hungriga till själen, bedrövade och sårade genom våra felsteg, vårt stapplande och fallande, vi där ska gå in där och vederkvicka oss med livets bröd, med åminnelsen av honom och åtnjutandet av den lekamen och det blod, som var utgivna till våra synders förlåtelse, och därigenom på nytt försäkras, att han inte är vred på oss.
Av detta kommer, att det är i synnerhet när vi är i någon särskild svaghet, i ett andligt obestånd, som det är rätta tiden att skynda till Herrens nådebord, likasom man också för samma brister skyndar till ordet.
Av detta kommer att gamla lärare, som insett detta, talar på ett sådant sätt om vad som gör en värdig nattvardsgäst, att man kan undra om de varit vid sund besinning. Luther säger: "Du bör ofta gå till detta bord, men isynnerhet då, när du är väl skickad därtill, det är, när du är besvärad med många och svåra synder." Doktor Svedberg säger till svar på frågan, när man bör gå till Herrens nattvard: "När träldomssinnet börjar ta barnaförtröstans plats i ditt hjärta."
Dessa har förstått, att nattvarden är ett nådemedel.
Så vet jag inget annat råd
än be om nåd, som idel nåd,
för mej, den störste syndare,
till syndernas förlåtelse.
Lys upp mitt mörka själahus
med nådens ord, ditt rika ljus,
som sagt och evigt säga skall
hur du har botat Adams fall.
Förändra allt, som inom mej
med viljan din ej passar sej.
En salig del och styrka giv
i din försonings död och liv.
Som du är gjord av Gud till min,
så gör mej evigt ock till din!
Du vare all min sol och dag,
din helga vilja mitt behag.
Välan, så träder jag nu fram
till hela världens påskalamm,
som blev för mej och världen död
men nu är livets brunn och bröd.
Jag tager, äter, dricker dej
och du förenar dej med mej.
Min Skapare, min Frälserman,
ej större nåd mej hända kan.
O vilken höjd av nåd för mej!
Min tankekraft förlorar sej.
Du, Gud och människa, skall ha
ett evigt tack. Halleluja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar