En väg, på vilken många saliga Guds barn förlora livet, är: den andliga lättjan — bortläggandet av vapnen, försumlighet i nådemedlens bruk, samt i trons och goda gärningars övande. I början av nådevägen var det så kärt att få umgås med ordet, läsa, höra, tala, skriva om Kristus, om tron, om nåden, om kärlek och goda gärningar, samt att i bönen tala med sin Gud och vid nattvardsbordet bespisas av Honom. Då voro ock alla dessa stycken livliga och dyrbara för hjärtat, och hela väsendet var kristligt.
Men efter något år blev detta allt mindre angeläget, då kommo till äventyrs nya göromål och hinder; djävulen gjorde dessa mycket viktiga och ingav själen dessutom, att hon ju visste, vad hon behövde veta, kunde nu någon tid leva av minnet och hoppas, att Gud väl skulle uppehålla livet. Kan han nu blott föra själen ifrån ordet, då kan han sedan föra henne, vart han vill, ingiva henne vad som helst. Detta är en väg till allehanda avvägar, sjukligheter och fall. Snart ser själen icke flera synder hos sig, än dem förnuftet straffar; snart tror hon icke mer om nåden, än vad hon anser sig värd att få tro; men då syndakänslan utdör, har hon nog tröst ändå. Och så står hon snart åter blott i ett naturtillstånd.
Till den andliga lättjan hör också att försumma ordets efterlevnad och att icke giva akt på Andens röst. I början ville själen göra allt, vad Herren har befallt oss, var uppmärksam på alla kristliga plikter. Visst icke kunde hon fullgöra dem alla, dock stod hon i uppsåt och strävan därefter och höll varje brist däruti såsom en synd, den hon inför Gud beklagade, bedjande om förlåtelse därför samt om nåd och kraft till förbättring. Nu däremot börjar hon föresätta sig själv ett visst mått, huru mycket hon kan och skall göra; och allt det övriga lämnar hon alldeles, strävar icke därefter, tänker icke därpå.
Och när hon sålunda icke far efter mer, än vad hon redan gör, blir därav en naturlig följd, att hon icke får någon brist att ångra, att hon snart är så god, som hon vill. All självbelåtenhet kommer nämligen blott av lättja och utav förgätande av Guds helighet, Guds buds andliga krav. Och när nu människan är nöjd med sig, icke mer känner skuld och brist, vad är då tron och hela det andliga livet? Vad är då Kristus för henne? En drömbild, eller väl en heliggörare, men icke en försvarare när Fadern; en konung, vilken man skall bekänna, hylla och hedra, men vilken i sanning i hjärtats djup icke är så viktig, kär och oumbärlig, som en försvarare vore, vilken står i Guds åsyn för oss och stundligen är vår enda rättfärdighet.
Kortligen, Frälsaren, Försonaren har för hjärtat förlorat sitt rätta och egentliga ämbete och värde, är icke i sanning hjärtats liv och tröst, utan är det endast i inbillningen och i munnen. När första stycket, bättringen, syndens känsla, är förlorat, så är både det andra och det tredje falskt. Det är på denna väg, som det av en kristen blir en farise.
Av denna lättja kommer även en annan olycklig följd, nämligen denna tomhet i själen, denna ledighet, ledsnad, ljumhet och säkerhet, varigenom alla portar öppnas för djävulen och hans sällskap. Då där icke mer är någon strid eller någon segerfröjd, ingen synd, ingen nöd, ingen bön, ingen glädje över nåden, kortligen ingen övning, så är kristendomen snart utlärd, har intet synnerligt uti sig, endast ledsnad och tyngd.
Detta är det tillstånd, som Kristus kallar, att huset är rensopat och väl tillpyntat. Dit går djävulen och giver själen en sysselsättning i ledsnaden, en uppfyllelse i tomheten — någon avgud, eller någon syndalusta, som han framställer mycket behaglig och ljuvlig och intet farlig. Denna smakar nu ovanligt väl efter fastandet, emedan där är förut så tomt, så ledigt, där var ingen övning, ingen skatt, intet kärt sällskap för hjärtat; och människohjärtat är så danat, att det alltid vill hava någon uppfyllelse, någon skatt, något sällskap — då nu skatten saknas, glädjen över nåd, umgänget med Gud och abbaropandet upphört, då smaka och intaga de nya sakerna, då super hjärtat i sig, vad djävulen erbjuder, såsom en tom svamp suger i sig vatten.
Och med denna lustan eller avguden, t. ex. världsvänskap, eller världsära och utmärkelse, eller jordisk vinning, eller vällust, eller någon annan avgud — med denna går den gamle "starke" med sina sju ännu skadligare andar där in, "och de bo där".
Det är sant, väl får varje kristen förebrå sig mycken andlig lättja och försumlighet; men därvid bör den åtskillnad märkas, dels att deras beklagade tröghet ofta är blott en saknad av känslans livlighet, under det de dock dagligen stå i övning, bruka nådemedlen och fara efter att både tro och älska; dels att även om verklig lättja inträffar, men de likväl låta Herrens Ande straffa och uppväcka sig, så att de rädas därför, begynna taga till ordet och hos Gud söka nåd att bliva bättre, så blir dock där icke död. Men går det däremot så, att man icke har några bestraffningar för sin lättja, eller icke får tid att lyssna till Andens väckelser, utan det får gå an och gå fram, så illa det är, då lutar det till fall och död.
Vaka, själ, och bed
och till strids dig red.
Räds att frestarn lägger snaran
där du minst förmodar faran.
Sådan är hans sed.
Vaka, själ, och bed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar