Såsom grunden till hustruns plikter är underdånighet, så är grunden till mannens plikter: kärleken. "I män, älsken edra hustrur". Där blott kärlek är, där följer ock allt annat av sig självt; såsom aposteln säger: "Kärleken är tålig och mild, han fördrager allting, tror allting, hoppas allting, han tänker intet argt" o. s. v.
Men för att betrakta den äkta mannens kärlek till sin hustru, låtom oss särskilt samla vår uppmärksamhet omkring den högtidliga framställningen därom i Ef. 5. Aposteln säger: "I män, älsken edra hustrur, såsom ock Kristus älskade församlingen och har utgivit sig själv för henne. Så skola ock männerna älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv. Ingen har någon tid hatat sitt eget kött, utan hellre föder och fodrar det, såsom ock Herren församlingen." Se vilken hög bild — till hög ära för äktakärleken — att den avbildas med Kristi kärlek, vilken övergår all kunskap!
Låtom oss nu bese lärdomarna härav. Det mest utmärkande i Kristi kärlek till församlingen är, först, att Han älskar oförskyllt, utan vår förtjänst eller värdighet, blott på Faderns eviga utkorelse; varom Han själv säger: "De voro dina, och du har givit mig dem. Allt, det du har givit mig, har jag förvarat. Och ingen skall rycka dem utur min hand; ty Fadern, som har givit mig dem, är större än alla." Så skall ock mannen älska sin hustru för Faderns viljas skull, utan avseende på hennes större eller mindre fullkomligheter, blott därför att Fadern givit honom henne, att hon är hans hustru. Den kärlek, som beror av egenskaper, av bättre och sämre stunder, är en flyktig, obeständig och ytlig kärlek. Om Kristus hade älskat oss så, då hade Han icke givit sig själv ut för oss. Nej, att Gud givit dig denna maka, fört henne i din famn och sagt: Denna skall vara din, älska denna, håll dig till denna — si, det är tusen gånger mer än alla de skönaste egenskaper hos en kvinna!
För det andra, Kristi kärlek gjorde Honom och församlingen till ett; såsom aposteln här genast anmärker: "Vi äro ledamöter av hans kropp, av hans kött och av hans ben." Så, tillägger aposteln, äro ock äkta makar vordna ett, av de två varder ett kött. Detta sker dock icke blott genom kärleken, utan grundar sig egentligen på en Guds tanke vid kvinnans skapelse. Övervägom blott den märkliga berättelsen därom i 1 Mos. 2. Först omtalas, huru Gud skapade kvinnan av ett revben av mannen, och huru mannens första utrop, då han såg kvinnan, var: "Detta är dock ben av mina ben och kött av mitt kött." Då följer just därpå Guds första ord om den äktenskapliga föreningen, så lydande: "Fördenskull skall en man övergiva fader och moder och bliva vid sin hustru, att de skola varda till ett kött." Så har Herren Kristus själv förklarat saken, då Han påminte fariseerna om denna Guds stiftelse och sade om äkta makars oupplösliga förening: "Så äro de nu icke tu utan ett kött." Därpå grundar sig nu det aposteln här säger, att männerna skola älska sina hustrur såsom sina egna kroppar, nämligen såsom verkligt varande deras egna kroppar; ty märk, vad som följer: "Den som älskar sin hustru, han älskar sig själv; och ingen har väl någonsin hatat sitt eget kött" m. m. Borde icke denna omständighet väcka mången man till besinning och mer kärlek till sin äkta hustru?
För det tredje, Kristi kärlek var en uppoffrande kärlek; Kristus har älskat församlingen och givit sig ut för henne, därjämte föder och fodrar Han henne; och icke det allenast, utan Han giver henne också hennes gladare stunder, hennes fröjder och vederkvickelser. Så skall ock mannen göra allt, för att icke blott försörja sin hustru, utan ock bereda henne trevnad och vederkvickelser, såsom kärleken ju självmant gör.
Kortligen, alla mannens plikter innefattas i kärleken. "I män, älsken edra hustrur!" Men aposteln tillägger vidare: "Och varen icke bittra mot dem." Det är sant, Gud har givit eder herradömet, hustrurna äro skyldiga underdånighet; men tänken icke därför, att I mån efter behag fritt följa ett vredgat sinne, vara vresiga och hårda i ord och bemötande mot edra hustrur, utan vaken över eder själva!
Aposteln Petrus säger: "I män, bon när edra hustrur med förnuft och given det kvinnliga kärilet, såsom det där är svagast, sin ära, såsom ock medarvingar till livets nåd, på det edra böner icke bliva förhindrade." Vi äro alla svaga käril, "lerkar", men likväl är kvinnan det svagare kärilet; huru kan då mannen vänta en sådan fullkomlighet av henne, att han aldrig skulle fördraga något fel? Han bör därför använda sin makt "med förnuft" och aldrig glömma, att kvinnan är för Gud lika högt aktad, ty även hon är medarvinge till livets nåd. Ännu en gång sagt: Hon är skyldig att vara underdånig, det är sant, och du har makt att befalla; men använd din makt så, att du icke gör skada på det svaga kärilet eller verktyget, att icke hennes sinne helt nedstämmes och förslöas för dig.
Giv mig, o Jesus, mer av ditt sinne,
gör mig barmhärtig, ödmjuk och mild.
Giv mig mer kärlek, mod att försaka,
djupt i mitt hjärta prägla din bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar