tisdag 12 augusti 2014

"Såsom Kristi lidande är mycket kommet över oss, så kommer också mycken hugsvalelse över oss genom Kristus." (2 Kor. 1:5)

För att inte i denna onda, jämmerliga värld alldeles "uppslukas av bedrövelse" och förlora den så viktiga friden, hur nödvändigt blir det icke för en kristen att ha sitt hjärtas fäste, skatt och glädje i Herren allena — samt att beständigt underhålla och styrka hjärtat med våra höga himmelska fröjdeämnen, vår höga lycka, våra herrligheter och rikedomar i Herren.

Det får inte nekas, att outsägligt bittra erfarenheter kan drabba en kristens hjärta i denna onda värld, som med skäl kallas en jämmerdal. Hur mycket lidande och bedrövelse har inte syndafallet utbrett över jorden: de mest hjärtslitande förluster och sorger, den mest tryckande nöd och smärta! Och för en själ som lever under Andens tuktan, hur mycken bedrövelse medför inte den inneboende synden, det oroliga samvetet och alla satans glödande skott i det skrämda och blödiga hjärtat. Därjämte är vi omgivna av hela massan onda själar, som står i fiendens förbund; och hur mångfaldig ledsamhet och hjärtepina kan inte den hopen tillfoga en arm flykting, som vågat gå ut från Babel och vittna om dess fördärv! Visst är här sorger och anfäktelser nog! Visst fordras här en övermänsklig och överjordisk hugsvalelse, om vi under allt detta ännu skola behålla någon tröst och inte ge upp under vägen. Och dock säger Paulus, att han icke blott hade tröst, utan ock "outsäglig glädje i all sin bedrövelse".

Hur går nu detta till? Huru kommer man till ett så besynnerligt sinne, att man kan ha glädje i bedrövelsen, ja, en outsäglig glädje? Vi har sett otaliga exempel därpå i alla tider — exempel på svaga, skröpliga kristna, som kunnat förlora allting, till och med sitt liv, och det med leende, glatt ansikte och fröjdefullt hjärta. Vad är hemligheten och konsten att få ett så över allt jordiskt upphöjt sinne, att komma till en så oberoende ställning, att hela världens ondska och alla helvetets makter inte kan beröva oss vår frid och glädje?

Hör och märk! Det sker bara genom att äga och i hjärtat levande fasthålla en så stor lycka, som tillräckligt överväger allt det bittra, som här kan möta oss. Här är hemligheten: att ha en tillräcklig och allt övervägande lycka, men detta inte blott i ett kallt förståndets vetande, utan med en levande hjärtats tro och i full visshet. Jämte den stora lyckan fordras således även den Helige Andes nåd i hjärtat; varför aposteln helt kort förklarar, att fröjd och frid är Andens frukter. Men grunden och sättet för deras vinnande är detta, att hjärtat uppfylls av sin stora lycka.

Ge blott akt på följande bild: En rätt lycklig brud, som blivit upptagen ur den djupaste fattigdom och låghet och har blivit föremål för en rik, förnäm och i all måtto älskvärd herres kärlek, som hon älskar mer än sitt liv - om hon nu är på vägen till hans palats, för att där med honom förenas och där ta emot all den rikedom, lycka och glädje, som väntar henne, hur lätt fördrar hon inte alla resans besvärligheter! Hur glättigt ler hon inte åt en liten förlust! Om en vild människa vid vägen kastar på henne en vred blick och ett förolämpande ord, det gör henne ingen lång bedrövelse, hennes mans kärlek och leende mot henne är henne nog, och hennes stora lycka uppfyller så helt hennes hjärta. —

Se här! Det fordras bara, att hjärtat är uppfyllt av den stora, allt övervägande lyckan att stå i förening och vänskap med den Allsmäktige, veta sej vara utkorad till evinnerligt liv, till barn och arvinge i himmelen, till herrlighetens Herres brud. Att i hjärtlig tillförsikt kunna luta sitt huvud till Frälsarens bröst och med full trosvisshet säga: Min vän är min och jag är hans - se, detta är något, som kan göra vår glädje "fullkommen", det vill säga: inte sådan som den ska bli i himmelen, utan sådan som den kan vara här i trons rike, där vi ännu är på vägen till vår Herres palats och ännu i denna jordiska hydda bara ser och känner det som är för ögonen, i oss och omkring oss. Då vi likväl redan vunnit och kan glädja oss åt det, som vårt hjärta huvudsakligen önskar och söker, så att vi sjunger: "Min högsta sällhet grönskar, jag har allt, vad jag önskar; ty hela Frälsarens person är min igenom tron"— då heter det en "fullkommen glädje".

Aldrig är jag utan fara,
kan dock alltid säker vara,
alltid någon nöd - men se:
alltid ock en Frälsare!

Aldrig fri från syndens smärta,
men dock tröstad vid Guds hjärta.
Aldrig utan kamp och strid,
alltid dock på djupet frid.

Ofta jagad, ofta fången,
men dock aldrig helt förgången;
ofta utan kraft och råd,
aldrig utan hjälp och nåd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar