Här talar aposteln till de trogna, som han kallar: "Mina barn". Han förmanar dem, att de inte ska synda; men i detsamma sätter han i fråga, att det ändå kan hända dem, att de syndar — "om någon syndar". Men vad säger han nu om en sådan? Vad skall en sådan tänka och göra? Aposteln säger, att han i det ögonblicket har en försvarare hos Fadern, samt bör komma ihåg det. "Och om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig."
Anden av apostelns ord tycks vara: Mina barn, jag skriver er detta, för att ni inte ska synda, inte vara vårdslösa, nu då ni har blivit renade i Jesu Kristi blod och fått syndernas förlåtelse (ty så har han näst förut talat), utan ni ska nu desto trognare vaka, bedja och strida mot all synd. Men om ännu så illa sker, att ni syndar, av köttslig svaghet, världens förförelse och djävulens list — vilket lätt sker, ty ni kan aldrig så troget vaka, att inte dessa fiender skulle stundom kullkasta er — så är detta visserligen beklagligt, och det hade varit bättre, att ni aldrig hade så syndat, ja, ni har verkligen förtjänt Guds onåd och förkastelse; men nu ska detta likväl inte ske, att Gud ska bli er onådig, ty ni har en försvarare hos Fadern, som tjänar er just då, när ni har syndat, ja, eljest aldrig. Ty den, som inte syndat, behöver inte en medlare, försonare och försvarare.
Således: Gud vill ingalunda, att ni ska synda, men ännu mindre, att ni ska misströsta och förgås, därför har Han själv givit er en försvarare.
Men Johannes brukar vidare om Kristus det ordet: "den rättfärdig är". Vad bör jag därvid tänka? Jo så här: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig och helig; och det är nog. Hans rättfärdighet är min rättfärdighet. Vidare: "Och Han är försoningen för våra synder." För vilka synder? — Visserligen för alla; ty eljest vore Han oss inte nyttig, vore Han fåfängt död. Men Kristus har med sitt blod försonat sannerligen inte blott några synder, utan alla; och inte blott tänkta och diktade, utan verkliga synder; inte blott de små, utan också de stora; inte blott handens eller tungans synder, utan också hjärtats och tankarnas; icke blott de fordna, utan också de närvarande, eller såsom Luther dristar säga: "Inte blott de övervunna och bortlagda, utan också de ännu starka och mäktiga synderna."
Säger du nu: Ja, Kristus är en försoning för de heligas synder, såsom för Johannis, Petri, Pauli och andra sådanas, men vem vet om även för mina, så säger Johannes här: Inte allenast för våra, utan också för hela världens. Nu betyder "hela världen" icke blott Johannes, Petrus, Paulus och andra heliga, utan till världen hör allt, vad människa heter. Undersök allenast, om du är en människa, så vet du, att även dina synder är försonade och borttagna i Kristi död.
Men, torde du säga, detta får jag dock inte trösta mej med eljest än när jag varit from, gjort, vad Guds ord kräver, och inte syndat! — Tvärtom säger aposteln: "Och om någon syndar, då har vi en försvarare när Fadern." Märk noga detta lilla ordet då, ty därpå vilar hela språkets vikt och värde. Vi vill gärna tro och värdera försoningsnåden, men endast då, när vi själva varit bättre, mer andäktiga, bedit, läst, gjort något gott o. s. v. Men så snart vi råkat falla och synda eller försummat bönen och varit kallsinniga, vilket allt är svåra synder, då får inte Kristus med sin försoning gälla något, då är man, som om man ingen frälsare och försvarare hade, eller såsom denne endast vore kommen för de rättfärdiga, endast tjänade oss, då vi själva är, vad vi bör. Men aposteln säger här motsatsen: det är just, då vi syndat, som försvararen tjänar oss. Härav följer, att de, som tror på Kristus, är i en beständig nåd, som inte vacklar och skiftar, såsom deras egen fromhet skiftar.
Detta är nu den i allt Herrens ord uppenbarade läran om den dagliga och eviga syndaförlåtelsen — en så ljuvlig och tröstfull lära, att ingen skrymtare eller falsk kristen borde få höra den, vilket vanligen sker till deras förtappelse, ty "de drar vår Guds nåd till lösaktighet". Och dock har vi inte lov att förtiga den, utan till de arma, förtvivlade och fattiga hjärtans tröst och salighet måste den uttalas. Sådana hjärtan hämtar också av den överflödade nåden endast förnyad lust och kraft till helgelse. De däremot, som därav tar anledning till säkerhet, till att förbli i synden, d. ä. de som inte söker övervinna och kasta bort synden, utan hellre söker ursäkta och försvara den, dessa är de, som "drar vår Guds nåd till lösaktighet" och som gör synd, varom samme ljuvlige Johannes i samma brev tillkännager, att "den som gör synd, han är av djävulen — den, som är född av Gud, gör inte synd, han kan inte synda (göra synd), ty han är född av Gud." "Säger vi, att vi har ingen synd, då bedrar vi oss själva och sanningen är inte i oss. Men om vi bekänner våra synder, är Han trofast och rättvis, så att Han förlåter oss synderna och renar oss av all orättfärdighet."
Han är den säkra grund som Fadern lagt.
På honom har jag byggt, som ordet sagt.
Från skulden fri, jag ej fördömas kan,
ty ende Sonen är min löftesman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar