Här säger någon: "Jag har väl börjat tro, men känner dock ofta en så oändlig svaghet i ett och annat fall. Hur ska jag komma till mer kraft och tillväxt i helgelsen?" Ack vad det är bedrövligt att man i allt skall vara beroende av Kristus!
Ja, så tycker verkligen den gamle Adam. Men vad hjälper? För ett utarbetat, förödmjukad, dödat, men i Kristus tröstat nådebarn är dock detta den herrligaste tröst. Och detta medger vi väl alla; många har också erfarit det — har erfarit, att samma sak, som var dem alldeles omöjlig på en tid, då de på det allvarligaste arbetade och kämpade med den, på en annan tid, då Herren gav tro, frid, fröjd och kraft, blev för dem oändligt lätt, gick liksom av sej själv.
Och likwäl glömmer man oupphörligt detta; den gamla, ewiga sjelfwiskheten i oss uppreser alltid sitt ormahufwud igen, och man will sjelf något försöka och förmå, sägande: "Jag skulle ju, jag borde ju det och det; icke kan jag tro, när jag är så swag." Man will icke tro, att man alls intet förmår, mer än det, som är ondt. Och häraf komma ofta osägliga qwal, anfäktningar, mörker, willfarelser. Isynnerhet om man derjemte har för sina ögon en hel annan bild af en christen, än Skriften framställer, och drömmer om en helt annan wäg och kraft, än Gud lofwat, nemligen om en jemn, beständig, likasom i wåra egna händer öfwerlemnad kraft, till tro, frid och starkhet.
När man har för ögonen en sådan uppdiktad bild af en christen och ännu aldrig hos sig funnit någon motswarighet dertill, då råkar man snart i förbistring, knorrar och förnekar all nåd emot sig, allt Andens werk. Förwirringen och förtwiflan blifwa ock fördubblade derigenom, att man också oförmärkt i bönen föreskrifwer Gud tid och mått. Man tänker: "Gud har ju lofwat höra bön; och detta, som jag nu beder om, måste nödwändigt wara hans egen wilja; Han kan ju icke wilja, att jag skall wara så swag och syndfull, ja, lika som en slaf under djefwulen! När Han nu icke hör mig, ser jag ju, att Han har helt öfwergifwit mig. Då är det snart gjordt, att man faller på någon galenskap, att man förnekar Herren eller förtwiflar.
O, då wore det godt att wäl minnas, huru Herren förer de sina underligen, huru t. ex. Paulus tre gånger bad Herren om förlossning ifrån satans ängel, men fick till swar: "Låt dig nöja åt min nåd; ty min kraft är mäktig i de swaga", samt hwilken lärdom apostelen häraf tog: "Derföre will jag allrahelst berömma mig af min swaghet, på det, märk, på det Christi kraft skall bo i mig — ty när jag är swag, så är jag stark."
Märk, "när jag är swag, så är jag stark". Det är hemligheten af en christens starkhet! Som wille apostelen säga: Det enda hindret för min starkhet är, att jag är för mycket stark i mig sjelf; ju mer swagheten i mig sjelf blir kännbar, desto större Guds kraft får jag, desto lättare kan Gud göra med mig, hwad Han will. Och på annat ställe berättar apostelen om en lika hård nöd och säger: "Wi woro förtungade öfwer måttan och öfwer makten, så att wi ock twiflade om lifwet och satte oss så före, att wi skulle wisserligen dö; det skedde fördenskull, att wi ingen tröst skola sätta på oss sjelfwa, utan på Gud, som uppwäcker de döda — hwilken har friat oss af sådan död och ännu dagligen friar."
På detta sätt måste dock Gud få blifwa wårt enda hopp, så att wi icke hafwa något annat att trösta oss wid än Honom, som kan uppwäcka de döda. O, då tyckes menniskan wara mycket ömklig, när hon har bara Gud att hoppas på. Gud är ingenting att hoppas uppå, tycker hon! Sådana djur äro wi; derföre behöfwa wi wäl denna öfning, om någonsin den rätta tron och starkheten skall werkas i oss.
Så står det ock om Abraham, när han gick att offra Isaac, att han "trodde Gud, hwilken gör de döda lefwande och kallar de ting, som icke äro, likasom de wore. Och han trodda på det hopp, der intet hopp war". Och i 5 Mos. står denna märkliga förklaring om Guds mening: "Han wille späka och försöka dig och framdeles göra wäl emot dig. Annars måtte du säga i ditt hjerta: Min kraft och mina händers starkhet hafwa gjort mig denna förmågan. Utan tänk på Herren, din Gud; ty Han är den, som gifwer kraft."
Korteligen: Ju förr wi komma till grundligt misströstande på all kraft i oss sjelfwa, desto förr blir det bättre med oss. Då falla wi i Herrens hand, och hans barmhertighet är stor. Då säga wi till Herren Christus: Du ser och wet ju, att jag kan göra allsintet, att jag måste hellre tusen gånger fara till helwetet, än jag kan af mig sjelf något bättre tro eller lefwa. Släpper du mig, störtar jag från synd till synd, från twifwel till twifwel, från dårskap till dårskap. På dig allena hoppas jag; och du har ju sagt: "Mig förutan kunnen I intet göra." "Jag, jag skall göra det, upplyfta och bära och hjelpa."
Och si, då få wi ock snart erfara det; ty när blott Christus fått blifwa wårt allt, då kommer den efterlängtade förlossningen, friden och kraften tillbaka. Då stanna wi i en salig förundran öfwer Herren och säga: Huru lätt gick det icke nu, och förr war det mig alldeles omöjligt! Jag märker, att det beror allt på Guds gifwande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar