onsdag 25 juni 2014

"Mitt folk hörde icke min röst; så har jag låtit dem i deras hjärtas sinne, att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här se wi, hwad som blir följden, när man icke känner den tid, deruti man warder sökt, utan emotstår och bedröfwaf Guds Helige Ande? Den gode, hulde Anden måste då wika. Och hwad skulle den barmhertige Guden annat göra? När Han af ewig, obegriplig kärlek sändt oss sin ende Son, som kommit till oss, blifwit wår broder och wår medlare, påtagit sig wåra synder och wåra pligter, warit sina tjenares tjenare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död försonat wåra missgerningar och återskaffat oss barnaskap och arf i himmelen; när Han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på wåra hjertan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäfwes, wi förakta oupphörligen både hans warningar och hans nåd, älska mer wår "köpenskap och afwelsgård" än all Guds nåd, älska mer werldens wänskap än Guds wänskap, och derföre beständigt stå emot och bedröfwa hans Helige Ande; hwad skulle Han då annat göra än lemna oss åt wår egen wiljas råd och säga: "Wiljen I icke följa mig, så skolen I följa djefwulen och edra egna lustar." Och så lemnar Han menniskan åt sig sjelf.

Och genast är hon död och förstockad, så att intet Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all willfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde icke min röst, derföre har jag låtit dem uti deras hjertas sinne, att de må wandra efter sitt råd." De skola synda, och det skall icke bekomma dem. Såsom ock apostelen säger: "Medan de förstodo Gud och hafwa icke prisat Honom som en Gud, utan woro fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjerta är wordet mörkt; derföre har ock Gud öfwergifwit dem i deras hjertans lustar, uti orenlighet." "Då de höllo sig för wisa, äro de wordna dårar."

Så tillgår det, att en menniska blir "förstockad". Och betänken, hwad detta will säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för hwarje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; hwarken nådens ljufliga kallelse eller lagens pilar kunna rubba denna hemska dödsslummer. Man känner icke mer någon ånger för det förflutna, icke mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp icke känner ett glödande kol, som lägges på dess bröst, liksom ingen regndroppe intränger i en hård klippa, om det ock strömmar deröfwer ur alla himmelens fönster; så är det med den, hwilkens hjerta är förstockadt.

Är han i kyrkan, så röres han intet af de kraftigaste sanningar, äfwen om de på alla andra äro åtföljda af "Andens och kraftens bewisning". Han kan åskåda döpelser och nattwardsgångar, utan att det hos honom werkar någon högre stämning. Lika litet röres han af en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de locka honom intet. Wisa honom de fördömdas qwal; han förskräckes icke. För honom till Golgatha och ställ för hans öga Honom, som blödde och dog för syndare; han är lika obeweklig, kall såsom is, hård såsom sten. Wänner må bedja honom, han aktar det intet; lärare må warna honom, det rör honom intet. Han är såsom en sten. Stenen kan söndersprängas, men smälter icke; han blir icke mjuk. Så är det ock med den förstockade. Här sannas: "We dem, när jag är wiken ifrån dem."

O, min Gud, låt mig gerna blifwa fattig, ja, en tiggare; låt mig gerna blifwa sjuk, blind och döf; låt mig blott icke blifwa förstockad! "Förkasta mig icke ifrån ditt ansigte och tag icke din Helige Ande ifrån mig!"

Si, den som ännu kan förskräckas för sig, ännu kan röras af Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och wara ett Guds barn, den har nog bewis i sig sjelf, att han icke är öfwergifwen i wrångt sinne; den wakte sig för den djefwulen, som säger: "Du wet med dig, att du har synder, som beständigt följa dig; derföre: måste du wara öfwergifwen af Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bewisar intet; det är alla trognas wedermöda och klagan, så länge de finnas i köttet.

Får blott Anden straffa dig, och du söker förlossning, men emellertid håller dig wid nådestolen, hör evangelium och söker, rakt emot allt förnuft och känsla, tro på det ewigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dig såsom i sin rätta werkstad. Hans hela embete är blott att sköta sjuka syndare. Blefwe du helt fri från hwarje synd, då hade Han intet mer hos dig att göra. Christi rike är ett syndarerike.

Derföre, låt icke förwilla dig! Det är blott dem, hwilka "icke låta Guds Ande straffa sig", som Han måste lemna — derifrån Gud oss nådigt beware!

Gud, Gud, tag icke din Helige Ande ifrån mig! Tag icke din Helige Ande ifrån mig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar