"Vem skulle jag tro om Gud, mer än Gud själv?" sa Ambrosius. Det är en olycklig omständighet, att hos alla människor, även hos de väckta och de trogna, ligger en oändlig benägenhet att döma om saligheten efter någon egen inre känsla, eget tycke eller förnuft; att döma om Guds förhållande till oss efter något, som man inom sig själv förnimmer eller erfar; att inte vilja se upp till Gud, hur Han själv uppenbarat sin vilja och sitt råd om vår salighet, inte vilja eftersinna, vad som hos Gud är beslutat, hur det i hans rådshandlingar står skrivet, utan i dess ställe sitta ned hos sej själv, ängslas, tänka, sucka och fråga liksom i vädret: Ack om jag visste, hur det är med min själs sak hos Gud? —
Hur kan jag väl på detta sätt med någon visshet få veta det? Vilken visshet kan jag få av mina egna tankar, känslor och tycken? Vad betyder väl dessa i denna stora fråga, mer än hö och strå för vindarna? Den ena stunden tycker jag, att Gud är idel nåd och kärlek, den andra stunden, att Han är en sträng domare, som umgås bara med lag och rätt; den ena stunden ser jag Gud i allt som omger mej, den andra stunden tycker jag att det finns ingen Gud; den ena stunden tycker jag om mej själv, att jag är en ganska god kristen, den andra stunden, att jag är en alldeles ohjälplig syndare. Så vacklar och vänder sej tycke och känsla hit och dit.
Och vad jag tycker den ena stunden, kan vara lika falskt, som det jag tycker den andra stunden.
Det är även samma benägenhet, nämligen att döma efter eget tycke, som gör, att så otaligt många helt och hållet går miste om salighetsvägen. Var och en har sitt eget tycke och tror ingenting hellre än detta. Den ena tycker, att Gud ska ha behag i det, den andre, att Han skall ha behag i något annat. Så väljer var och en sin väg, känner därvid tilläventyrs något ljuvt i sitt hjärta och bedömer då strax att det är en god väg och följer den. Så t. ex. vill den ena behaga och vinna Gud med några yttre lagens gärningar, såsom med barmhärtighetsverk, kyrkogång m. m.; en annan med några inre, såsom med ödmjukhet, kärlek o. d.; en tredje med försakelse, bön och enslighet; en fjärde med någon religiös verksamhet för medmänniskor; en femte med alla dessa stycken tillsammans. Genom sådant söker man då bli benådad och täck för Gud.
Och vad är orsaken till alla dessa irrvägar, som de efter eget tycke utväljer? Sannerligen ingen annan, än att de inte vet eller besinnar, vad Gud redan av evighet i sitt himmelska råd beslutat om den fallna människans salighet; att de inte vet, vilket förbund Gud har ingått med sin Son, vilket testamente Han gjort åt människorna. Ty vi talar nu inte om dem, som med sovande och skrymtaktigt sinne förgäter att söka sin frälsning, eller med inbillad tro "drar vår Guds nåd till lösaktighet", utan om dem, som verkligen söker salighet, men bara söker på orätt väg.
Ävenså, när du väl rätteligen söker saligheten endast genom tron, men söker tron hos dej själv, föresätter och bemödar dej att tro, bråkar och arbetar med ditt hjärta att förmå det till att tro, men har ditt öga riktat endast inåt, inpå dej själv, eller vad du själv erfar och förnimmer, för att märka om där ännu ska vara någon tro eller inte, men du får ingen visshet, du vacklar hit och dit — vad menar du är orsaken? Sannerligen ingen annan, än att du söker på orätt ställe, söker i vädret, söker nämligen hos dej själv, vad som aldrig där fanns, vad som var att söka i himmelens rådkammare, i Guds ord, oss uppenbarat.
Märk: Tron upptänds inte genom att företa sej och bemöda sej att tro, utan därigenom att vi vänder ögonen bort ifrån oss själva, bort ifrån vad vi har, förnimmer och är, och vänder dem inpå, vad Gud beslutat och uppenbarat om vår salighet. Du har bemödat dej att tro och har anropat Gud om nåd därtill, men har aldrig ännu fått någon tro, någon frid, och nu undrar du, vad orsaken månde vara. Undra inte. Du har kanske ännu aldrig vetat, efterfrågat eller betänkt, vad det var, som beslöts i det stora rådet, vilket Gud i himmelen höll om människornas sak, förrän världens grund lades; du har kanske aldrig vetat eller betänkt, vilket förbund Gud då ingick med sin Son, vilket testamente Han gjorde åt människorna.
Hur nödvändigt är det inte att väl lära känna detta och sedan endast rätta sej därefter, endast bygga därpå! Då står jag på en fast grund, en i liv och död bestående grund, ty det är en evig grund; den lades djupare och tidigare än jordens grundvalar: "Såsom Han har utvalt oss i Kristus, förrän denna världens grund var lagd." Och den består även längre än jordens grund; "ty bergen ska väl vika, och höjderna falla; men min nåd ska inte vika, och mitt fridsförbund ska inte förfalla, säger Herren, din förbarmare."
"Bergen må vika och höjderna falla,
evig min nåd och min trofasthet är.
Aldrig förbundet av frid skall förfalla,"
så säger Herren, din Frälsare kär.
Hjälp mej, o Jesus, att gömma de orden,
lär mej att riktigt ta fasta på dem!
Och när jag slutar min vandring på jorden,
låt mej i tron på det löftet gå hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar