Det är just Kristi rikes hela hemlighet, att det är ett trons rike, ett emot allt förnuft, känsla, syn och tycke stridande rike, osynligt, underligt, hemlighetsfullt. Den, som icke det besinnar, och ofta åter besinnar, skall aldrig kunna bestå i tron.
Vi böra betänka, att Kristi rike är Kristus likt; att bruden skall likna sin brudgum; att det är den rätta kristendomens utmärkande tecken, att vi varda "Kristi beläte lika". Johannes säger: "Såsom Han (Kristus) är, så äro ock vi i denna värld."
Men huru var Kristus i denna världen? Är icke summan av all Kristi kunskap, att i Honom voro förenade de största. motsatser: den djupaste förnedring och största upphöjelse; största syndamängd (all världens) och största helighet (hans egen); största smälek och största ära. "Han var den allramest föraktade och vanvördade, full med värk och krankhet", men ock den ärofullaste, Guds herrlighets sken och hans väsendes rätta beläte. Han var en alla tjänares tjänare, men ock alla konungars konung och alla herrars Herre. Han var den fattigaste, men dock den rikaste.
Men såsom Han var, så äro ock vi i denna värld. Även i de trogna äro de största motsatser förenade: den djupaste förnedring (ända till en fördömd syndare) och den största upphöjelse, höghet och ära (att bliva själva Guds barn); det största syndaelände och den största rättfärdighet och renhet; den största fattigdom och största rikedom; den största svaghet och största starkhet.
Det ena hava vi i oss själva, det andra i Kristus; det ena är arvet av Adam, det andra är arvet av Kristus; det ena kännes i alla våra lemmar, förnimmes av alla våra sinnen, det andra är djupt förborgat för vårt förnuft och alla sinnen och måste tros på Guds blotta sannfärdighet — utom det, att Kristus en och annan gång går oss till mötes och låter oss, såsom Thomas, se och känna Guds herrlighet.
Men det kostar obeskrivligt på, innan vi kunna finna oss med denna blandning, dessa motsatta ting, och tro, vad som icke kännes, tro den förborgade nåden och rättfärdigheten, då vi se och känna endast motsatsen. De som hava kristendomen blott såsom en vetenskap, ett studium, de kunna denna konst, tyvärr, allt för väl! Men när Guds rike hos en människa börjat bestå icke blott i ord, utan i kraft, så att hon verkligt känner syndens udd och verkligt tror sin rättfärdighet i Kristus — o huru mycken svaghet, orenlighet, kallsinnighet, och vilken skröplig tro, vilken dunkelhet och fruktan får hon då icke känna!
Vilken hög konst, vilken stor, gudomlig nåd av höjden fordras här då icke, för att mitt under sådant elände se och tro Guds vänskap vara oförändrad, se den förborgade rättfärdigheten, renheten och välbehaget för Guds ögon, som vi i Kristus hava! — helst som detta elände aldrig blir slut, blir så långvarigt, så oändligt, ja, blir värre och värre! Vem kan här hålla ut? O, vilken trons kamp! Ty om jag ock blir alldeles fri från en och annan verksynd, blir mig dock mitt inre fördärv mer och mer odrägligt och nedslående; "ja ännu mer jag finner mitt djupa syndafall, ju närmare jag hinner till Jesu fotapall."
Johannes säger: "Gud är ett ljus, och intet mörker är i Honom." Ju närmare en själ kommer ljuset, desto mer ser hon sin egen orenlighet. Därjämte drager Gud alltid den kännbara nåden tillbaka, i den mån tron tillväxer och tål att prövas, eller ock när själen behöver djupare förödmjukas. Då känner hon sig torr, död, kall och svag; då uppstår ett elände, en vanmakt, en andlig förlamning, ett mörker och en misströstan, varvid själen icke kan annat tycka, än att hon är alldeles avfallen, död, av Gud övergiven och lämnad i ett vrångt sinne.
O, vilken hård kamp och hög konst att nu tro, nu genomtränga dessa tjocka, svarta moln, och mitt under synden se rättfärdigheten, mitt under döden se livet, under den kännbara övergivelsen se Guds stora trofasthet och kärlek leende emot oss! Därtill fordras att riktigt på allvar tillsluta ögonen för allt, vad man ser och känner, och blott se på Guds ord — på allvar tro, att det är alldeles förbi med all vår rättfärdighet, att Gud aldrig ett ögonblick dömer efter denna, utan ser endast på sin Sons förtjänst, så att vi i denna allena stå rena och täcka för Gud, täcka gjorda i Honom, som är kärkommen.
Vandra i tron och se honom icke,
detta är regeln, det bliver därvid.
Korta minuter
känslan åtnjuter
vad vi i sanning dock äga alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar