Denna vers handlar om ett medgörligt och fridsamt väsende i alla
mänskliga ting, d. ä. i alla de frågor, där vi icke måste för sanningens
skull, för trohet mot Kristi sak och själarnas väl strida mot människor.
Ty att vi skulle giva efter i trons saker och låta sanningen, Kristi
ära och själars väl uppoffras, för att hava frid och vänskap med alla
människor, det var långt ifrån en apostel att yrka.
En sådan
inskränkning i förmaningen har aposteln ock antytt med de första orden:
"Om möjligt är."
Det skall således icke alltid vara möjligt att hålla frid med alla
människor, om vi äro trogna emot Gud och sanningen. Sådant erfor
redan David, såsom han säger: "Jag håller frid, men när jag talar,
taga de till att örliga".
Hela världen strider emot Gud och hans rike. Vill jag då vara en trogen Kristi bekännare, skall jag nödvändigt
råka i strid med människor. Såsom Kristus så starkt och avgörande
förklarade med de orden: "Menen I, att jag är kommen för att sända
frid på jorden? Nej, säger jag eder, utan visserligen tvedrägt. Ty
härefter skola fem vara skiljaktiga uti ett hus, tre emot två, och två
emot tre. Fadern skall vara emot sonen, och sonen emot fadern;
modern emot dottern, och dottern emot modern; svärmodern emot sin
sonhustru, och sonhustrun emot sin svärmoder." Därför sade Han
åter: "Ve eder, då alla människor lova eder."
Här uppenbarar sig
således falskheten av deras kristendom, vilka så ställa sig efter alla
människor, att de aldrig för sitt nit om Kristus kommit i någon strid,
ja, vilka klandra de trognas nit och mena, att om dessa iakttoge mer vishet, ödmjukhet och mildhet, skulle de kunna behaga världen. Må
sådana blott betänka, att Herren Kristus, den fullkomlige, som var
"mild och ödmjuk av hjärtat", likväl aldrig kunde behaga världen, aldrig
kunde hava frid och vänskap med de otrogna.
Visserligen kunna ock
de kristna fela uti vishet, ödmjukhet och kärlek; men att de skulle kunna
med trohet mot Kristi sak ändå behaga världen, det strider mot
sanningen. Nej, I trolösa, "veten I icke, att världens vänskap är Guds
ovänskap?" Här se vi då den alltid oundvikliga orsaken till strid.
Men aposteln säger vidare: "Så mycket som till eder står, haven frid med alla människor." Är
det verkligen för Kristi skull och i följd av världens fiendskap emot sanningen, I kommen uti strid, så låten icke det bekymra eder. Se allenast till, o kristen, att icke hos dig är någon köttslig orsak till striden, t.ex.
någon din naturs egensinnighet, oginhet, klanderlystnad o.dyl.
Men
att finna något sådant hos sig själv, är en ganska svår konst, för
egenkärlekens böjelse att alltid rättfärdiga sig själv och skjuta skulden på andra.
Dock finns det ett prov, genom vilket du möjligen kan upptäcka den
köttsliga grunden till din strid med människor, nämligen om du rätt
giver akt på, huru det är med kärleken i ditt tal. Om du ofta kom
kommer i strid genom sådant tal, som icke är frampressat av kärlekens oro
för själarna och med bön om välsignelse, utan det är ett tal, som
mycket lätt går över läpparna, då må du gärna misstänka en köttslig
grund hos dig själv. Nitet att vilja rätta allt, vad du finner orätt,
är icke nog till bevis, att du drives af kärlek; men om du även
plägar bedja för dem, till vilka du talar, och plägar rädas för din
egen oskicklighet, det vittnar, att du drives av en helig bevekelse.
Måtte Gud uppenbara för oss vårt hjärtas illfundighet! Många
människor äro olyckliga martyrer under en beständig ofrid med människor,
blott för ett egensinnigt och elakt lynne och en orolig tunga. Därför säger aposteln Petrus, såsom förut David: "Den där vill älska livet och
se goda dagar, han stille sin tunga ifrån det, som är ont, och sina läppar,
att de intet bedrägeri tala — söke efter friden och fare efter honom."
Men om vi ock äro än så fridsamma, fogliga och vänliga, skall
det dock icke vara oss möjligt att alltid hava frid med människor. Och
icke blott av fiendskap emot Kristus, utan även för många jordiska
ting, skola ofridsamma människor oroa oss. Det är egentligen därför aposteln säger: Så mycket som till eder står, haven frid med alla
människor.
Således, om ock andra människor angripa dig, din egendom,
din person, ditt rykte, må du själv dock icke strida eller giva anledning
till strid, utan lämna din sak åt din trofaste och mäktige Fader, som
alltid sörjer för elända och undergivna. Därom sade ock Herren Kristus:
"Saliga äro de fridsamma, ty de skola besitta jorden."
Den, som alltid vill själv strida för sin rätt, måste mycket lida och mycket förlora.
Lyckliga de kristna, som så tro på sin himmelske Faders försorg, att de
överlämna åt Honom att försvara deras sak! Vill jag själv försvara
min sak, kan Gud rättvisligen lämna den åt mig själv, och då går det
alltid illa; men om jag däremot lämnar saken åt Gud, då blir den
hans, då skall Han försvara den, och då gör Han det alltid på bästa sätt.
Försona dig, var angelägen
om vänskap med din trätobror.
Håll fred, då än du är på vägen,
så mycket som på dig beror.
Gör väl mot alla, inte bara
mot den som lönar dig igen.
En verklig nästa skall du vara
för ovän likasom för vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar