Hur sker det, att man bedrövar och driver bort Guds Helige Ande? Kort sagt sker det genom all slags olydnad mot den Helige Ande.
Han vill något, han manar till något, och när du inte vill lyda Honom i detta, då bedrövar och driver du bort honom. Han vill verka syndakänsla, ånger, omsorg om bättring och förlikning med Gud; när du vänder dej bort från dessa viktiga saker, inte aktar på hans röst, utan förströr de heliga intryck han verkar, inte söker att med ordet underhålla och föröka dem, inte fruktar att förlora dem, inte suckar till Gud om deras förökande, då föraktar och utsläcker du Anden. Han angriper och straffar någon synd hos dej och bjuder dej att överge den; när du då inte vill lyda honom, utan ännu vill hylla och behålla din synd, då bedrövar du Guds Helige Ande.
Ja, även när du väl will övergiva synden, men inte nu strax; när du vill omvända dej till Herren, men inte än, så är detta en falskhet i din ande, ett föraktande av "den tid då du blir sökt", som kan göra att Guds Ande måste lämna dej. Ja, även när du vill omvända och förbättra dej, men inte vill höra Herrens röst och följa den väg han föreskrivit, att du såsom en förtappad syndare först ska fly till Kristus, först tro och fröjdas, och sedan få starkhet i Herren — när du inte vill höra detta Guds viljas råd, utan strider mot utkorelsen, då bedrövar du hans Helige Ande. Och slutligen, när du väl vill följa detta Herrens råd, men inte vill bruka de medel som Gud därtill givit oss, hans heliga ord, inte vill använda lediga stunder att läsa, höra och betrakta det, då "frestar du Gud och utsläcker Anden".
Märk väl denna sista punkt: Du vill bättra och omvända dej, men endast med eget arbete på ditt hjärta; du ber om Andens nåd och hjälp därtill, men brukar inte Andens medel — på det sättet ska du aldrig få vad du begärt. Gud har aldrig lovat det. Nej, Gud har givit oss sitt ord, där vill han möta oss, däri vill han bo och verka, men inte utan ordet. Att ha tillgång till ordet, till kristliga lärare eller trosbröders umgänge m. m., men förakta dessa nådens medel och dock begära nåd till bättring och tro, det är att fresta Herren — likaväl som om någon begärde att Gud skulle underhålla hans lekamliga liv, men inte ville äta vad Gud givit oss till detta. Att du är syndig och svag, inte kan göra allt vad Anden yrkar, det ska inte driva bort Honom, det ska Han själv hjälpa. Det är skrymteri och uppsåtlig olydnad, som driver bort Anden.
Men det är inte bara då Guds Ande börjar sitt verk i själen, som man kan bedröva Honom; nej, även kristna, som redan har "blivit delaktiga av den Helige Ande", är ännu alltid i samma fara. Det var just till de trogna i Efesus, som redan var "beseglade med den Helige Ande", Paulus skrev det ordet: Bedröva inte den Helige Ande. Och vad var det som kunde bedröva Guds Ande? Svar: all synd bedrövar Guds Helige Ande, även den doldaste i ditt hjärta, såsom högmodiga tankar, onda begärelser, avund, falskhet m. m.
Men märk, att det är endast då, när man så avfaller invärtes, att man också ursäktar och hyllar synden, som Guds Ande drivs bort. Där man själv straffar sin synd, lider, kämpar, suckar och ber mot den, där är Anden såsom en läkare i ett sjukhus, där han väl på alla sidor är omgiven av sjukdomar, krämpor, sår och jämmer, men ändå befinner sej just på sitt rätta ställe där Han har sin egentliga verkningskrets. Därför kan Guds Ande mycket väl bo i en syndares hjärta, där det ännu är fullt med sjukdom, orenlighet, sår och etterbölder, jämmer och suckan. Vore det inte så, skulle inte en enda kristen behålla Guds Ande en dag.
Men vad som driver bort Anden, det förklarar Herren själv, då Han säger: De låter inte min Ande straffa sig. Se, här är huvudpunkten. När en människa inte låter Guds Ande straffa sej, utan hyllar, ursäktar och försvarar sitt onda — det är detta, som så "bedrövar och förbittrar hans Helige Ande", att han måste fly från henne. De låter inte min Ande straffa sej. Detta sker inte bara när man uppenbart står emot ordets bestraffningar och säger: jag bryr mej inte om dem, utan också när man kröker och vrider sej undan ordet och inte vill förstå det som det lyder, då det angriper skötesynden; när man i ordet inte söker efter medel att undkomma sin synd, utan söker efter något stöd för dess bibehållande — när man alltså inte tänker överge eller undkomma synden, utan ämnar förbli i den. Detta kallas att inte låta Guds Ande straffa sej.
Likaså när träldomsanden vill inta hjärtat; om man då inte vill låta evangelii ord om nåden i Kristus råda, utan envist följer förnuftet och känslan, och gör oupphörliga invändningar mot evangelium, mot den barmhärtige Frälsaren, som ännu erbjuder nåd — då bedrövar och förbittrar man hans Helige Ande. Och sedan i allmänhet, då man inte lyssnar till hans heliga maningar i hjärtat, när Han manar till ordets bruk, eller till enskild bön, eller till goda gärningar, när han straffar för onda tankar, egenkärlek, självbehag, hat m.m. Allt detta bedrövar Guds Helige Ande.
Bedröva ej Anden, som talar så stilla
i hjärtat om Herren och söker ditt väl.
Bedröva ej Anden, när han ej kan gilla
en tanke, en handling som skadar din själ.
Bedröva ej Anden, som rikt dej hugsvalar
och visar dej fram till din Frälsare kär.
Giv akt, när i hjärtat så ljuvligt han talar
och sanningens helgande vägar dej lär.
Bedröva ej Anden, när han dej bestraffar
för synder som ofta ditt hjärta begår.
För om än hans tuktan dej lidande skaffar,
han helar och läker vart svidande sår.
Bedröva ej Anden, när tyst han dej manar
att göra i kärlek en tjänst åt vår Gud.
Var villig att följa, då vägen han banar
och bjuder dej följa din Mästares bud.
Bedröva ej Anden - han kan från dej vika
och låta dej vandra till mörker och ve.
Men lyder du honom, du finner de rika,
de härliga skatter dej Herren vill ge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar