Samla i en bild alla de herrliga ting, som i evangelium är oss givna, och se då, hur hög och helig vår kallelse är! Vi är Guds barn och arvingar till den eviga herrligheten, Kristi bröder och medarvingar, de heligas medborgare och Guds husfolk, ett konungsligt prästerskap, den Helige Andes levande tempel, ja, helgon på jorden. Och allt detta är var och en skröplig människa, som lever i trons förening med sin Frälsare. Och detta, så orimligt det än syns oss, är likväl så sant, som Gud själv har sagt och gjort det — och på så fast grund vilande, att alla de stormar av synd och anfäktning, som går över vårt väsende, inte kan göra det om intet, så länge vi ännu förblir vid Kristus och under hans skygd genom tron. Ty Herren själv har sagt och gjort det.
Men då vi nu kastat en blick på vår höga kallelse i Kristus, se då vilken kraft som ligger i apostelns förmaning, att vi ska vandra, såsom evangelium är värt. O, när man rätt besinnar dessa förhållanden, kan man förgås av förkrosselse över sitt leverne, även om det vore vida bättre, än de flestas är! Det är inte lika, om samma leverne förs av en kristen eller av en världsmänniska. Liksom det inte skulle anstå konungasöner att uppföra sej lika med gatans barn, så anstår det inte kristna, inte Guds barn att leva såsom världens barn. Gud hjälpe oss att något bättre betänka och komma ihåg detta!
Tänk, om du varit så lycklig att bli utvald av världen till en Jesu vän och efterföljare, och du ser, huru hela världen är stadd i det onda, i andlig död och förblindelse under den anden, som verkar i otrons barn, bland vilka vi alla fordom har vandrat i vårt kötts begärelser, men du har blivit uttagen från denna mörkrets väldighet och försatt i Guds älsklige Sons rike och är nu delaktig av de heligas arvedel i ljuset, njuter Guds vänskap och umgänge, har en beständig nåd, ja, evig rättfärdighet mot alla dina brister, har den Helige Ande i ditt hjärta och en fast försäkran om den himmelska herrligheten; hur borde inte då hela ditt liv vara helgat åt Herren, så att du aldrig mer ansåge dig såsom din egen, utan såsom kallad att alltid leva för din Herre och leva helt annorlunda än andra människor. Ja, hela ditt liv skulle vara en beständig vandring i Anden, att du måtte därmed pryda Guds och din Frälsares lära i alla stycken!
Det är sant, Adams fall i hela vår natur är också en stor makt, som gör, att du väl alltid skall få mycken bedrövelse över brister och skröpligheter och nödgas med Paulus bittert klaga: "Det goda, som jag vill, det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag;" men du måste dock alltid stå i denna heliga övning och ha till ditt beständiga mål att giva akt på din kallelse, såsom en Jesu vän och efterföljare, för att få vandra, som evangelium är värt.
Så skriver också vår lärofader Luther: "Aposteln vill härmed säga: Nu har nu fått Guds ord och nåd och har blivit så saliga människor, att ni i Kristus har allt ni behöver. Kom ihåg detta och betänk, att ni är kallade till något helt annat och högre än andra människor, och jämväl lever så, att man må se, att ni far efter ett högre gott, ja, redan har fått det — och att ni med ert leverne må vara den Herren till ära och berömmelse, som givit eder en sådan skatt; och se till, att ni inte ger någon orsak att försmäda denna skatt och förakta hans ord, utan att ni mycket mer lockar och uppmuntrar var man därmed, så att de genom er vandring och goda gärningar må bevekas till att också tro på Kristus och prisa Honom."
Därjämte bör här märkas, att med varje synd, som begås av dem, som heter kristna eller Guds folk, blir inte allenast Gud förtörnad genom olydnad, utan vad som gör synden mycket svårare, är, att även Guds ord och namn därigenom blir försmädat, och anstöt ges åt andra. Såsom också Paulus säger: "För er skull blir Guds namn försmädat ibland hedningarna." Därför bör en kristen leva så, att han skonar Guds och Kristi ära, att Guds namn inte måtte försmädas och få skuld för det att han gör ont. Ja, därför borde kristna flitigt ta sej tillvara, att de med sitt leverne inte ger någon förargelse, utan låter sin Guds och Herres ära och namn vara sej kärare, än att de skulle vilja tillskynda det någon försmädelse, utan de bör då hellre lämna sin egen ära, gods, liv och leverne i sticket.
Här må nu var och en rannsaka sitt leverne och eftersinna, hur omsorgsfull han är att förekomma förargelse över evangelium samt att ställa sina gärningar och leverne efter Guds bud, till hans herrliga namns och evangelii ära. Ja, här må var och en, som läser detta, stanna i självprövning. Kristna och präster ska aldrig förglömma, att alla människors ögon vakta på varje rörelse av dem. Vad världens barn gör betyder litet, rör inte Herrens ära, ty de står inte i någon förening med Honom, utan handlar för sej själva; men vad kristna gör, det skrivs alltid på evangelii räkning.
Måtte vi då se till, att vi äntligen skonar Herrens ära och därför vandrar så som det höves i en kristens höga kallelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar