Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud
givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han icke förneka oss de mindre.
Hans egen Son är visst den allrastörsta gåva, som någonsin kunde
bliva given; då skall sannerligen ingenting, som är gott och nyttigt,
undanhållas dem, för vilka Gud velat giva en sådan gåva. Han
skall giva oss allting med Honom.
De orden "med Honom" giva
tillkänna, att vi få allting för Kristi skull och i följd av, att Han blir
oss given; likasom en brud får del i allt, vad brudgummen äger.
Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor:
en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund
och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i
hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla
bekymmer, äntligen seger över döden och arvslott i den himmelska
herrligheten.
Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger
aposteln, "då Gud icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut
för oss alla, huru skulle Han icke ock giva oss allting med Honom?" Det ordet huru uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna
slutsats, att Gud då måste vara sinnad att giva oss allting med Honom.
Denna herrliga och orubbliga tröstegrund böra vi nu besinna och
använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex.
mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dig ofta och tänker, att Gud
måste tröttna vid dig och övergiva dig i vrångt sinne, men du söker
och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; huru skulle Han
då icke giva dig den, Han, som icke skonade sin egen Son, blott för
att förskaffa oss en evig nåd? Huru skulle Han icke ock giva dig en
så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dig någon synd, utan
låter det vara avgjort, att Han under hela tiden skall bära dig, sådan
du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dig? Huru skulle
Han icke giva dig en sådan nåd, då Han icke skonat sin egen Son,
utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi lågo helt nedsänkta i
alla synder, voro hans ovänner och föraktare? Huru skulle Han nu
börja att se på dina synder? —
Eller du förskräckes och ängslas över
din otro och hjärtas hårdhet, att du icke kan tro och fröjdas över allt
detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O,
om jag blott hade mer tro och liv i min själ! Men huru skulle Gud
icke ock vilja giva dig det, när Han givit dig sin Son? Huru mycket
mer skall vår himmelske Fader nu giva den Helige Ande åt dem, som
bedja Honom. —
Men klagar du då, att du icke ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig,
och du önskade, att Gud ville även häruti hjälpa dig: Huru skulle
Han ock icke giva dig denna nåd, Han, som icke skonat sin egen Son,
utan givit Honom ut för dig? — Om du då därjämte beder om förökad
fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han
då giva dig en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hörer
Han även denna sista bön och låter dig alltmer känna din fattigdom
och stora uselhet, men giver dig dock så mycken nåd till tro och till bön,
och vad mer du behöver, att du icke skall komma på skam, icke
behöver förgås, utan verkligen skall få evinnerligt liv. —
Misstänker
du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit,
hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, skall stanna i
det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka
mig Gud och få veta mitt hjärta;" huru skulle Han ock icke höra sådan
bön och sörja därför, att du icke får förbliva i något falskt tillstånd,
Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dig, på
den tid då du var hans föraktare? Huru skulle Han icke nu höra din
bön, då du bekymrad ropar till Honom och beder blott om nåd att
bliva uppriktig och Honom trogen? —
Eller du känner och ser framför
dig mycket fruktansvärda frestelser och ser icke, huru du skall komma
lyckligt igenom dessa, men du önskar och beder, att Gud måtte göra
någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller
sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet
ingen hjälp på jorden, utan vänder dig till din Fader i himmelen:
Huru skulle då Han icke höra dig och giva dig all den nåd och hjälp,
som du behöver, Han, som icke har skonat sin egen Son, utan givit
Honom ut för oss alla?
Korteligen: När mitt hjärta av yttre och inre
anfäktning känner sig såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa
tankar, och jag vet icke, var jag själv håller till, eller vad Gud tänker
om mig; när jag i samvetet fördömes för synd och otrohet: Vilken
outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull
icke skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull
bönhört och hjälpt alla dem, som Honom åkallat! —
Ja, slutligen, när
min stund är kommen, att ock jag skall dö, och kanske evighetens mörker
omgiver mig, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna
och tillkommande; vilken tröst, om då någon kan ropa i mitt öra:
Han, som icke skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla,
huru skulle icke Han nu hjälpa dig? Huru skulle Han icke även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet?
Skall Han icke då, när vår prövningstid slutas, uppenbara hela
rikedomen av sin nåd och i högsta mening då giva oss allting med Sonen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar