Mer kort och ordagrant: "Vilken vill åklaga Guds utvalda?" "Guds utvalda" äro de, som "äro i Kristus Jesus", i vilken Gud har allt sitt behag, och "i vilken Han har utvalt oss före världens grundläggning". Dessa äro de, vilka Han ock i tiden uttagit från världen eller avskiljt till sina barn och arvingar; varom Herren sade: "Jag har utvalt eder ifrån världen."
Detta är den enda sanna och hålsosamma användningen av ordet "utvalda", vilken användning står tillsammans med allt Guds ord och ingiver både tröst och gudsfruktan. Skulle jag däremot vända mina tankar på Guds för oss hemliga förutseende och göra mig antingen den tanken, att Han sett, det jag skall bliva i tron intill ändan, eller ock att jag icke skall bliva det, så vore detta att bruka ett för kristna ovärdigt lättsinne i heliga och allvarsamma frågor, ja, att grunda sin tröst eller sin oro på lösa tankar och föreställningar. Det enda säkra är, att så länge vi icke "självviljande synda" eller avfalla, utan frukta för att förlora Kristus, skall ingenting kunna skilja oss ifrån hans kärlek, och då äro vi alla stunder Guds utvalda.
Likasom Petrus säger: "I ären det utvalda släktet", så betecknar vår apostel här de trogna såsom Guds utvalda, men anför dock en annan och särskild grund för den trösten, att ingen anklagelse skall drabba dem, nämligen denna: Gud är den, som rättfärdigar. Därav märka vi, att han i denna fråga icke grundar vår tröst på Guds förutseende, vilket alltid är för oss förborgat.
Men emot "anklaga" svarar "rättfärdiga", såsom en fullkomligt motsatt handling. Då Gud rättfärdigar, gäller ingen anklagelse. Sådan är apostelns tröst på detta ställe. Gud är den, som rättfärdigar. Gud är den ende domaren, Gud är den, som vi med våra synder förolämpat; såsom David säger: "Mot dig allena har jag syndat". Då nu Gud rättfärdigar, vilken vill då anklaga? Vad gälla då hjärtats eller samvetets anklagelser?
Det ligger en besynnerligt mäktig tröst i den omständigheten, som många förbise, att under det Gud är den ende, vi hava att frukta, det är Gud själv, som rättfärdigar, Gud själv, som försvarar oss, Gud själv, som tagit vår sak på sitt hjärta, Gud själv, som brukar så många ord för att övertyga oss om sin nåds fasthet. Tänk, då Herren Gud alltifrån evighet haft detta uppsåt och från världens begynnelse förkunnat, att Han själv ville giva en hjälp för våra synder, och har i tidens fullbordan utgivit sin egen Son till att fullgöra allt, vad lagen icke kunde åstadkomma, varför Han ock rättfärdiggör alla dem, som tro på Honom: huru kunna då synderna inför Gud något gälla till vår fördömelse? Då skulle Gud själv hava ogillat sitt eget eviga råd och sin egen dyraste gärning.
Vi må aldrig glömma detta, att vår rättfärdiggörelse är Guds egen fria gärning; såsom aposteln säger: "Han har tagit oss sig själv till barn efter sin viljas goda behag." Så säger ock Herren Gud själv: "Jag, jag utstryker din överträdelse för min skull." Det är ock ingen, som kan rättfärdiga eller frisäga en syndare för hans skuld och förklara honom rättfärdig, utom Gud allena. Det är Gud allena, som rättfärdigar. Huru kan då någon anklagelse gälla emot dem, som Gud rättfärdigar?
Aposteln talar här i samma tröstfulla, trotsande ton, som Kristus i liknelsen om arbetarna i vingården, däri husbonden säger: "Må jag icke göra i mina ting, vad jag vill? Att jag vill giva denne en oförtjänt gåva, vad kommer det dig vid?" Så vill ock aposteln här säga: Det är Guds egen fria sak att rättfärdiga, vem Han vill. Nu vill Han rättfärdiga alla dem, som hylla Sonen; dem bekläder Han med gudomlig rättfärdighet och dömer, att inga synder skola dem tillräknas till fördömelse; Han dömer, att alla de synder, som ännu besvära dessa, skola alltid vara dem förlåtna; må Han icke göra i sina ting, vad Han vill? Han är ju ensam människornas Herre och domare. Om ock icke vi rätt förstå och uppskatta Guds Sons förtjänst, eller Guds rättfärdiggörande nåd, uppskattas den dock av Honom själv; Han håller dock själv sitt eget verk stort och dyrt. Om nu mitt hjerta och samvete, vilka icke förstå och akta, vad Gud i sin Son gjort för oss, blott känna och uppskatta mina synder, är dock detta något, som icke gäller inför Gud. Och när det icke gäller inför Gud, utan endast i min känsla, mitt otrogna hjärta och tycke, uträttar all sådan anklagelse ingenting; den kan endast en stund oroa mig, men kan icke fördöma mig. Sådant menar här aposteln, då han säger: "Vilken vill anklaga Guds utvalda? Gud är den, som rättfärdigar."
Då Gud således själv måste hålla denna vår rättfärdiggörelse fullkomlig, böra visserligen vi blott i salig tröst och trygghet prisa detta hans stora nådeverk och säga: Allt är väl, allt är fullkomnat! Om ock mina synder vore tusenfalt flere och större, väga de dock intet emot den store Gudens givna rättfärdiggörelse. Lovat vare hans namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar