fredag 19 juli 2013

"Han (Abraham) tvivlade icke på Guds löfte med otro, utan vart stark i tron, givande Gud äran." (Rom. 4:20)

Aposteln säger här, att då Abraham icke tvivlade på Guds löfte, utan fortfor att tro och vänta dess uppfyllelse, huru illa det än såg ut för människoögon, har han därmed "givit Gud ära".

Detta är ett mycket tänkvärt ord. Den som under svåra trosprövningar ändå fortfar att hålla Gud för sannfärdig i sitt löfte, fortfar att hoppas, där intet hopp är, blott därför att Gud har givit löftet, den giver Gud ära; den människan erkänner på allvar, att Gud är allsmäktig och sannfärdig.

Såsom Luther säger: "Att giva Gud hans rätta ära, är intet annat än att hålla Honom för en trofast och sannfärdig, vis, barmhärtig och allsmäktig Gud och, korteligen, erkänna Honom för den, som allena skapar och giver allt gott." Sådant gör endast tron; då vi däremot genom otron beröva Gud hans ära och göra Honom till ett svagt, vanmäktigt eller trolöst väsende, såsom Johannes säger: "Den som icke tror Guds vittnesbörd, han gör Honom till en ljugare",  vilket ju är alldeles förskräckligt. Men sådan är otron.

"Därför", säger åter Luther, "fordrar vår Herre Gud intet högre av oss människor, än att vi giva Honom hans ära och hålla Honom för vår Gud, d. ä. att vi icke hålla Honom för en inbillad och tom avgud, utan för en rätt sannfärdig Gud, som antager sig oss, hör våra böner, förbarmar sig över oss och hjälper oss i all nöd. När Han får det av oss, då har Han sin gudom hel och oförkränkt, ja, då har Han allt, som ett troende hjärta möjligen kan giva Honom. Att av hjärtat giva Gud sådan ära, är därför visserligen en vishet över all vishet, en (människans) rättfärdighet över all (mänsklig) rättfärdighet, en gudstjänst över all gudstjänst, ett offer över alla offer."

Om vi rätt besinna sådant, skulle vi väl något mer, än vanligen sker, fara efter trons gåva; ty det skulle väl dock vara oss en lust att få giva åt Gud något, som riktigt behagar Honom. Och det göra vi, om vi endast tro Honom på hans ord och tillsägelser och därmed giva Honom ära.

Huru Abraham genom tron gav Gud ära, visar aposteln ytterligare, då han tillägger: Och var fullviss därpå, att den som lovade, Han var ock mäktig det att hålla.

Han war "fullviss", djupt övertygad och genomträngd av den sanningen, att Han, som hade givit löftet, var ock mäktig att fullgöra det. Herren Gud hade med den frågan: Månne för Herren något kan vara omöjligt? bragt Abraham till en djup eftersinning av den omständigheten, att vadhelst Herren lovade, kunde Han ock fullgöra efter Han var själva Skaparen, den Allsmäktige. För Honom kunde ju icke någonting vara omöjligt.

Det var genom samma anmärkning jungfru Maria också bragtes att tro den underliga bebådelsen, att hon, som "visste af ingen man", skulle bliva Guds Sons moder, då ängeln erinrade: Ty för Gud är ingenting omöjligt. Vi märka här, att tron måste stå på själva Guds allmakt; tron skall hava så höga och för allt förnuft orimliga ting för sig, att intet mindre än Guds allmakt betryggar henne.

Det är då icke att tro, när man så jämkar och uttyder löftesordet, att vi, arma, vanmäktiga och blinda varelser, skola kunna begripa, huru det skall tillgå att fullgöra det. Detta är ju tvärtom att mäta Guds makt och vishet efter vår egen, att således göra Gud lika med oss, fallna, vanmäktiga dårar, vilket är rentav en hädelse.

Nej, då jag blott har ett ord av den allsmäktige Guden, låte jag detta vara mig nog! Tron låter då icke mer uppehålla sig med förnuftets frågor: "Huru är det möjligt?" utan hon avhugger alla sådana överläggningar med den enda genfrågan: "Månne något kan vara omöjligt för Herren?" —

Det var ock just med dessa språk och våra textord, Luther och hans medkämpar stärkte sig i striden för den rätta läran om sakramenten emot dem, vilka ville i dessa inlägga endast så mycket, som med förnuftet kunde förklaras.

Men isynnerhet må alla trogna bereda sig på sådana prövningar, såväl för tron på den närvarande nåden under all kännbar synd, frestelse och anfäktning, som ock för tron på Guds bönhörelse och hjälp i all annan nöd under vandringen — sådana prövningar, att intet mindre skall förslå till trons upprätthållande än Guds egen starkhets makt. Herren Gud skall själv draga försorg därom, att vi skola få sådana prövningar; ty det gäller hans ära och vår fullkomning i nåden.

Ju hårdare vi prövas, så att vi ropa och skria av all inre och yttre nöd och dock genom Honom frälsas, desto mer varda hans makt och trohet förherrligade, såsom Han själv säger: "Jag vill gå före dig och göra backarna till jämn mark, sönderslå koppardörrar och sönderbryta järnbommar; på det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mig är intet. Jag är Herren och ingen mer."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar