tisdag 9 juli 2013

"Det I haven gjort en av dessa minsta, mina bröder, det haven I gjort mig." (Matt. 25:40)

"Jag war hungrig, och I gåfwen mig äta; jag war törstig, och I gåfwen mig dricka; jag war huswill, och I herbergeraden mig; naken, och I klädden mig; sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig. --- Hwad I hafwen gjort en af dessa minsta, det hafwen I gjort mig." Matth. 25: 35-36,40.

Af de gerningar, Christus här uppräknar, kunna wi lära något om fältet och utsträckningen för en christlig wälgörenhet. Wi märka, att Christus här gynnar en utåt gående werksamhet, då Han icke blott talar om det goda, hwar och en inom sitt hus kan göra, utan ock säger: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig."

Det är då underligt, att det ibland christna kan uppstå olika meningar om en sådan fråga, huruwida wi böra uppsöka nöden, eller blott wänta, tilldess den anmäler sig wid wår dörr. På samma gång den ena beklagar, att han är bunden wid en huslig kallelse och derigenom beröfwad tillfällen att göra goda gerningar — icke besinnande, att det är just i huset, bland wåra närmaste, wi måste utöfwa de flesta goda gerningar — så finnas andra, som ock wilja wara christna, hwilka rentaf förkasta all widsträcktare werksamhet och wilja inskränka wår wälgörenhet till dessa närmaste.

Men der man icke hemligen åsyftar att förswara sin egen maklighet, utan werkligen will se sanningen, skall man wisserligen af dessa Christi ord: "Jag war sjuk och i häktelse, och I sökten mig" — samt af det allmänna kärleksbudet: "Älska din nästa såsom dig sjelf" — tillräckligen öfwertygas, att hwarje christen bör efter tillfälle och förmåga tjena alla menniskor, icke blott sitt husfolk och sina wänner — "ty så göra ock de publikaner" — utan äfwen dem, som äro utantill.

Det war ock i Christi tid en man, som wille undkomma budet om kärlekens bewisning mot nästan och derföre swarade: "Hwilken är då min nästa?" Men Christus wisade i sin liknelse om den barmhertige samariten, att äfwen der det är ett sådant afstånd i alla förhållanden, som emellan judar och samariter, borde man tjena menniskor.

Märk derföre: det är mycket goda och Gud behagliga gerningar, då du först genom tron håller wänskap med din Frälsare och sedan med tålamod och trohet sköter din kallelses werk inom huset, antingen såsom styrande, såsom husfader, husmoder, eller såsom lydande, såsom barn eller tjenare. I alla stånd har man många goda gerningar att utöfwa, hwilka ofta fordra mycket tålamod och köttets dödande. Kan du deri troget hålla ut, så är det allt Gud behagliga gerningar; ty det är af Honom sjelf befaldt och förordnadt.

Men kan du derjemte tjena dem, som äro utom huset, i andliga eller lekamliga behof, sjuka, fattiga, okunniga, så ser du här, att Christus will en dag så prisa dessa gerningar, att Han skall säga: "Jag war sjuk, och I sökten mig; jag war i häktelse, och I kommen till mig." kortligen, "en christens gerningar hafwa intet namn", säger Luther, d. ä. en christen gör inga wissa gerningar, såsom skrymtarna, hwilka utwälja någon wiss gerning, och utom denna får man intet godt af dem. Men en christen har kärlek och gör genom denna allehanda godt, enligt Christi ord: "Allt det I wiljen menniskorna skola göra eder, det gören ock I dem."

Då han har den stora nåden, att han lefwer i Guds wänskap och under en ewig och beständig förlåtelse, så länge Gud icke ogillar Borgesmannen, sin älsklige Son, och härtill kommer, att Christus med sådant wälbehag betraktar wåra ringa gerningar, att Han will säga: I hafwen det gjort mig - huru ljuft att då i stort och smått se på Honom och säga wid sig sjelf: För Frälsarens skull will jag nu gifwa denna fattiga ett klädesplagg; för Frälsarens skull will jag säga denna okunniga ett helsosamt ord; för Frälsarens skull will jag nu hafwa tålamod med denna pröfwande medmenniska och gifwa henne ett gladt ansigte och ett godt ord; för Frälsarens skull will jag göra mig det omaket att besöka den och den eländiga o.s.w. När jag har trons tröst och kärlek i mitt hjerta, är allt detta en lust.

Wi skola ändå tycka oss hafwa gjort intet, så att när Herren uppräknar, hwad wi gjort åt Honom, skola wi swara: När woro wi så lyckliga att få tjena dig? Men Han skall då bedyrande förklara: "Sannerligen säger jag eder: allt det I hafwen gjort en af dessa minsta, mina bröder, det hafwen I gjort mig."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar