"Rättfärdighetens frukt ska vara frid." (Jes. 32:17)

Luther säger: "Ett sannskyldigt gott samvete har frid, då Gud är nära, men bävar, då Gud syns fjärran." Den trogne blir tröstad, då Kristus uppenbarar sej; den otrogne blir först då riktigt förskräckt. Den trogne säger: när jag blott kan tro, att allt är sant, vad skrivet är om Kristus, så har jag tröst; den otrogne bävar just för den tanken, att allt vore sant, vad Skriften innehåller om Kristus.

Ge väl akt på detta tecken! Det bär ett märkligt vittnesbörd om, hur du i sanning har det med Gud och dina synder; det vittnar, huruvida du gjort förlikning med Domaren, huruvida du plägar vistas vid nådastolen och där dra fram dina synder och söka försoning, eller tvärtom håller dej undan från Gud och inte talar med Honom om dina synder.

Det var inte väl med David, då han höll sej undan för Gud och inte bekände sin synd för Honom; däremot när han bekände sina synder och fick förlåtelse, då erhöll han den friden, att han kunde med hjärtlig glädje sjunga: "Säll är den, vilken överträdelsen är förlåten." Han hade inte den trösten, att han inte mer visste med sig någon synd; nej, han säger tvärtom, att "alla heliga" skulle så bekänna sina synder, "på det när de stora vattufloder komma, de inte skulle räcka fram till dem". Därmed låter han väl förstå, att de heligas frid inte består däri, att de inget ont vet med sej, utan endast däri, att de bekänner sina synder och har förlåtelse. Sålunda är samvetsfriden visserligen beroende av syndernas förlåtelse; medan däremot en hemsk bävan för Gud vittnar om ett oförsonat tillstånd.

Men det ska vi dock inte så förstå, som skulle all bävan för Gud vittna om ett sådant tillstånd. Såsom det syns av Davids psalmer och alla heligas historia, kan Gud så bekymra och förskräcka sina heliga, att de inget annat känner, än att Gud är vred på dem, så att de gruvligen bävar och "ryter för sitt hjärtas oros skull". Men märk skillnaden: detta är då något tillfälligt och övergående; deras egentliga liv är frid och förtroende till Gud; sasom aposteln säger: "Andens sinne är liv och frid". Och åter: "Ni har inte fått träldomens anda åter till räddhåga, utan utkorade barns anda, i vilken vi ropar: Abba käre Fader." Men dels av svårare prövningar från Gud, dels av den ännu vidlådande synden och svagheten i tron, kommer likväl, att helgonen stundom bävar. Sådant betyder inget ont, när dock livet i sin helhet är ett försonat och troende liv. Tvärtom vore det ett betänkligt tecken, om tron och friden aldrig skulle skakas genom sådant, som nyss nämndes. Helgonens historia är inte sådan. Men helt annat är det, när en människas egentliga liv är att gå fjärran ifrån Gud och rysa vid tanken på domen. Sådant vittnar om en falsk, oförsonad ande.

Därav kommer det, att "de ogudaktiga har ingen frid, utan är såsom ett stormande hav". De flesta ibland dem är visserligen så insövda och förtjusta i falsk frid, att de, såsom Job säger, "fröjdar sej med trummor och harpor och är glada med pipande; de blir gamla med goda dagar och förskräcks som nogast ett ögonblick för helvetet". Men andra har medvetande om sitt oförsonade tillstånd och har en hemsk ande eller åtminstone en hemlig aning om vad som väntar dem. En sådan människa kan också bemöda sej att stilla sin oro med barmhärtighetsverk eller andaktsövningar m.m. Men tanken på den tillkommande domen och evigheten gör henne alltid på nytt orolig; hon kan aldrig vara viss att hon gjort nog för att  bli salig; hon fruktar alltid att ändå något kan fattas, och tänker på någon framtid då det skall bli bättre — eller söker hon stundom att så nedsätta Guds fordringar och lämpa dem efter sitt tillstånd och leverne, att hon ska våga hoppas en nådig dom.

Så svävar hennes själ på det stormande havets vågor, upp och ned, och det hela är, såsom Gud säger: "De har inte frid." När straffdomar från Gud, eller döden och evigheten, eller Herrens närvaro hastigt träder dem för ögonen, då bävar de. Så är det med de flesta människor: de tycks ha frid, men bara så länge de inget förnimmer av Gud; på ett ögonblick är det slut med deras frid, nämligen då de märker att Herren är nära. Detta är ett olyckligt tillstånd.

Måtte var och en gå till sitt hjärta och fråga sej inför Herren: Har jag frid med Gud? Har jag sökt och funnit försoning? Kan jag i denna stund möta Domaren? Har jag i allmänhet mer frid, då Gud syns mej nära, så att jag tvärtom lider, då jag saknar hans närvaro? Eller är det ett villkor för min frid att jag kan glömma Gud? Sådant vittnar om hur det står till med samvetet.