torsdag 30 maj 2013

"Om vi säga oss hava sällskap med Honom och vandra i mörkret, då ljuga vi och göra icke sanningen." (1 Joh. 1:6)

Den stora fråga, hwarpå hela tyngden af detta ställe hwilar, måste wara, hwad det will säga att wandra i mörkret. I den frågan skola wi wara mycket försigtiga, att wi icke sjelfwa uttyda den, utan att wi finna Herrens egen mening, ordets egen förklaring, på det wi måtte hwarken onödigt bedröfwas eller falskeligen tröstas.

Gud ske lof! det är allt i ordet förklaradt. Christus säger: "Hwar och en, som gör illa, hatar ljuset och kommer icke till ljuset, att hans gerningar icke skola warda straffade." Märk! — "att hans gerningar icke skola warda straffade." Då en menniska skyr det straffande ordet, icke will komma fram med sitt wäsende inför Gud, som är ljuset, och låta straffa synden, bekänna den och söka uppgörelse och försoning, utan går och håller sig undan och säger såsom Judas: "Icke är jag densamme", månne icke detta är att wandra i mörkret? Jemför nu härmed v. 8: "Säga wi, att wi hafwa ingen synd, då bedraga wi oss sjelfwa, ch sanningen är icke i oss." Och deremot (v.9): "Men om wi bekänna wåra synder, Han är trofast."

Korteligen, att säga sig hafwa sällskap med Gud och likwäl wandra i mörkret, är att icke hafwa öppen sak med Gud, icke ligga med sin synd inför nådestolen. Med andra ord: då man icke will låta synden gå under domen, icke will inför Gud bekänna och uppgifwa den för att få den både förlåten och dödad, utan då man will förblifwa ostörd med sin synd och drager öfwer sig ett täckelse af ursäkter och skrymteri för att få hafwa synden i fred, ostraffad och oborttagen.

Den egentliga grunden till detta wandrande i mörkret är en sofwande, ohörsam och obotfärdig ande, som håller Gud för intet. Ty när Gud i sitt ord säger oss sin wilja och sitt råd om wår salighet, säger oss både om hjertats nyfödelse och lefwernets helgelse, och wi likwäl kunna lefwa fram i ett tillstånd, som icke öfwerensstämmer med detta ord, då se wi, att wäsendet och grunden är förstockelse och förakt för Gud. Somliga lefwa mycket fromt utwärtes, wida skilda ifrån werlden genom andaktsöfningar, någon christlig werksamhet och wackra ord och gerningar, men wandra dock i mörkret, ty de lefwa icke inför nådestolen i det "allraheligaste", i "den bättring, som är inför Gud, och den tro, som är till wår Herre Jesus Christus", de weta icke af någon födelse af Anden. Dessa förakta ordet om hjertats inre förhållande och gäcka alltså den Allsmäktige. Men Gud är ett ljus, hans ögon se det, Han märker det wäl, och Han låter icke gäcka sig.

Du som icke wet med dig något Andens födsloarbete i din själ, någon syndens nöd och dom, hwarmed du kämpat inför nådestolen och ändtligen genom Herrens ljufliga budskap fått förlossning ifrån domen och försäkran om förlåtelse, och derigenom ett nytt lif i hjertat — nej, utan du wet blott, att du sjelf började en ny wäg, då du insåg dess nödwändighet, började med andaktsöfningar, böner och goda gerningar, och har så fortgått, utan att någonsin nedsjunka i en öfwermäktig och öfwerflödade synd; icke heller att nåden, midt i din förlägenhet, "öfwerflödat mycket mer", utan din förbättring och din tröst hafwa hållit jemna steg med hwarandra — nemligen så, att din tröst har grundat sig på din förbättring — och dermed går du framåt och hoppas ändå ett godt slut: detta heter att gäckas med Herren och förakta hans ord. Ty du wet, att Skriften lärer en helt annan wäg, genom wår synds och Guds nåds öfwerflödade, denna nya födelsens trånga port; och du wet, att Christus uttryckligen sade: "Utan en warder född — född på nytt, kan han icke se Guds rike." Men du fruktar icke, du hoppas, att du ändå skall se Guds rike.

Du hör några trogna ur en egen liflig erfarenhet tala om nya födelsens werk i hjertat, om syndanöd, om tro och wittnesbörd, om frid och fröjd i den Helige Ande — hwaraf du kan med ögonen se, att det är en stor werklighet — men då är du stum, så länge det ämnet warar, tills man kommer till gerningar, werksamhet och yttre förhållanden, der är du hemma — blott icke i de inre förhållanden af bättring och tro — men du hoppas ändå, att det skall gå wäl med dig, att du skall få se Guds rike! Du ser wäl, hwad Herren säger derom, men det will du icke förstå, icke efterforska, utan går hastigt förbi det; se, detta heter att med sitt inre wandra i mörkret och icke wilja komma fram i ljuset.

Men mångfaldiga äro djefwulens werk till wår förtappelse. Det finns också några bekännare ibland oss, som werkligen hafwa erfarit och kunna med en mängd riktiga ord beskrifwa mycket af detta inre, sin wäckelse och sin troständning, sitt klara wittnesbörd m. m. och förstå att tala både om lagen och evangelium, både om tron och helgelsen — och icke dessmindre nu wandra i mörkret, hwilket bewisar sig dermed, att de med fritt mod öfwa mörkrets gerningar och wilja icke låta förmena sig synden, låta icke straffa sig, utan ursäkta och förswara sitt wäsende. Det är detta, som Johannes anför såsom tecken på dem, hwilka wandra i mörkret, då han tager exempel af hat och säger: "den som säger sig wara i ljuset och hatar sin broder, han är ännu i mörkret och wandrar i mörkret och wet icke, hwart han går; ty mörkret har förblindat hans ögon."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar