Tänk, hwilken segrande tröst och styrka för Johannes, då han kunde
så betyga! Det är den triumferande vissheten, som härmed uttryckes.
Jag förkunnar ingenting owisst, utan det jag sett med mina ögon, hört
med mina öron, handterat med mina händer.
Johannes war den
lycklige, som legat wid Jesu bröst, wandrat, hwilat och wakat med Honom,
stått wid hans kors och wid hans uppfarande till himmelen. Icke undra
wi då, att Johannes kunde med fröjd göra och lida allting. Han har
ock uti sitt evangelium åberopat detta sitt eget skådande: "Wi sågo hans
herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet af Fadren, full med nåd och
sanning."
På samma sätt har ock Petrus triumferat och med sitt eget
seende betygat sitt wittnesbörd: "Wi hafwa icke efterföljt några kloka
fabler", säger han, "då wi kungjorde eder wår Herres Jesu Christi kraft och
tillkommelse; utan wi hafwa sjelfwa sett hans herrlighet." Gud ware lof!
Men du säger: "Hwad hafwa vi för wisshet, som icke med egna
ögon sett det?" Gud ware lof! "Den som tror på Guds Son, han har
wittnesbörd i sig sjelf" —han har sett och skådat! Gud har icke låtit
sig sjelf wara utan wittnesbörd. Den som icke tror Guds wittnesbörd,
den är med all rätt straffad med blindhet, den ser intet, ser icke det,
som står midt framför honom, såsom de otrogna judar bewisa, hwilka
hade Christus och alla hans gerningar för ögonen, så wäl som
Johannes och Petrus, och dock sågo intet. Men den, som tror på Guds
Son, ser i Honom "Urim och Thummim", ljus och fullkomligheter;
han umgås ock dagligen med Christus — skulle han då icke känna
Honom!
Den, som tror på Guds Son, ser herrliga ting — först i sig
sjelf och sin egen själs historia, nemligen en ny skapelse, icke mindre
undranswärd än den första skapelsen. Sedan ser han utom sig oupphörliga
bekräftelser på Guds ord. Hwad ser han icke t. ex. blott uti denna
lemning af det gamla Israel, de judar, som gå ibland oss? Hwad ser
han icke uti ömkligheten af alla hedningars gudaläror? Hwad ser han
icke blott i den omständigheten, att ordet om den korsfäste icke stannade
med hans död, utan är utgånget i alla land? Hwad behöfwer han mer
till bewis för Christi uppståndelse? Och hwad behöfwer han då mer
weta om, hwem den Herren war? Är icke allt detta ett seende? Tack
och lof, o Gud! Wi hafwa sett, wi hafwa skådat! — men dock icke alla, dock endast de, hwilka du "will det uppenbara". Wäl får man
förödmjuka sig under Guds mäktiga hand och tigga om den nåden, om ett
andligt öga, om ljuset; ty detta kommer blott ofwanefter, ifrån ljusets Fader.
Det andra, som Johannes här lär oss, är, att wi måste dagligen
umgås med dessa himmelska föremål af lifwets ord. Detta sitt dagliga
umgänge dermed antyder han med de många upprepade orden: "Det
wi hafwa hört, det wi hafwa sett med våra ögon, det wi hafwa
beskådat och wåra händer hafwa handterat af lifwets ord." Se, här är det
andra nödwändiga wilkoret för att hafwa en allt besegrande tröst och
glädje af Christus, nemligen att wi icke blott hafwa hört och sett, utan
idkeligen, igen och åter igen höra och se och beskåda och åter beskåda
och "handtera" eller nmgås med dessa saker, dessa wåra himmelska
rikedomar. Här är hemligheten af att hafwa kraft och tröst i hjertat,
nemligen seendet, beskådandet — det idkeliga seendet och beskådandet af wåra
fröjdeämnen.
Nu widröra wi en punkt, på hwilken alltsammans beror.
Här är orsaken, hwarför så liten frid och fröjd och kraft bor i wåra
hjertan. Wi skåda allt annat, tusende gånger, blott icke detta, som
gifwer lif och frid. Ja, midt under ett flitigt hörande och läsande kan
man dock hafwa sin själs öga riktadt blott på sig sjelf, på uselheten —
men i Christi herrlighet, i Guds ewiga utkorelse, i wåra himmelska
rikedomar, kan man icke försänka sig. Och hwad hjelper då allt Guds ord!
Sådant som wår själ skådar och umgås med, sådant uppfyller hjertat.
Det är en beklaganswärd sjuklighet hos wissa christna, att de så litet
betrakta det stora, herrliga, som skulle uppfylla dem med frid och fröjd;
deremot försänka de hela själen i sådant, som uppfyller dem med allt
ondt, samt med qwal och oro. Det man mest betraktar, af detsamma
har man mest intryck. Gud hjelpe oss! Detta är något så wigtigt och
nödwändigt, att allting är fåfängt, om wi icke häruti rätta oss efter
ordet. Wi böra ock hjelpa hwarandra dertill med förmaningar och
uppmuntringar, att wi måtte begynna flitigare umgås med wåra stora
rikedomar i Christus. Det finns intet annat sätt att få någon glädje
och styrka i hjertat.
Luther, som dagligen intet annat gjorde än att
arbeta i ordet och lärdomen, hade dock intet annat råd, än det hwarje
enfaldig tjenstepiga har: han tog dagligen för sin egen själs behof trons
artiklar för sig och tio Guds bud och några wälbekanta språk om
Christus, som han åter för tusende gången betraktade. Ingen christen har
ännu uppfunnit något annat sätt att winna och behålla någon kraft i
hjertat. Gud hjelpe oss till werkligheten af denna punkt!
Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar