Med anledning av Rosenius-jubiléet 2016 publiceras här hans s.k. dagbetraktelser i bloggform. Urvalet ur hans samlade skrifter gjordes av Amy Moberg med Lina Sandells hjälp, och första utgåvan kom 1873. Den här texten bygger på Projekt Runebergs inskannade version, som i sin tur är hämtad ur artonde upplagan (tryckt 1897). Men den är lätt bearbetad och sångverserna i slutet av betraktelserna har ofta bytts ut.
torsdag 30 maj 2013
"Och männerna vände sitt ansikte och gingo åt Sodom. Men Abraham vart stående för Herren och trädde fram för Honom och sade: Vill du då förgöra den rättfärdiga med den ogudaktiga? (1 Mos. 18:22-23)
Wi gå in i Mamres lund och lyssna till det märkliga samtal, som
på höjden derofwanför hålles mellan Abraham och hans underbara
gäster, då de blicka ut öfwer nejderna emot Sodom, som nu skulle
förstöras (1 Mos. 18: 16—33). Hela detta uppträde är redan till sin
art så kostligt, ehwad man ser på den himmelske Fadrens mildhet eller
den trogne tjenarens förtroliga och nitiska beteende, att det kan förlusta
alla trognas hjertan. Men det wisar oss på samma gång, hwad alla
trogna hafwa att göra uti likartade tider; det öppnar oss en blick in uti
en trogen Guds wäns hjerta, just på en tid då ett gudlöst folk skulle
hemsökas med en Herrens straffdom. Och ännu mer tilldragande och
trosstärkande är den blick, det öppnar oss i den himmelske Fadrens
förbarmande hjerta, och det höga wärde Han sätter på sina trogna, då
Han will för blott tio rättfärdiga skona en hel stad, full med gudlösa
föraktare. Den, som i bibeln läser berättelsen i sin helhet, ser äfwen,
huru den himmelske Fadren nedlåter sig till sina tjenares ståndpunkt,
fördöljer sitt majestät och omkläder sitt gudomswäsen i en mensklig gestalt
och sina tankar i menskliga talesätt, så att man tycker sig se och höra
blott en menniska — allt för att hos sin tjenare aflägsna all räddhåga
och helt draga hans förtroende till sig. Detta lyckas honom ock. Wi
se, huru Abrahams tro mer och mer upptändes af Guds wänlighet, så
att han går steg för steg längre i sin bön, ehuru alltmer likasom förlägen
för sin djerfhet. När Abraham hörde, att Herren för femtio rättfärdigas
skull wille förskona Sodom, insåg han likwäl genast, att äfwen
med detta beting woro de hotade städerna ändock hemfallna åt Guds
wrede; derföre höll han det ytterst nödigt att alltfort inskränka det förra
antalet; och när han ändtligen slutade med antagandet af tio och erhöll
försäkran om bönhörelse, tyckte han, att ett widare förminskande af
antalet wore att kränka den Allrahögstes rättfärdighet, och att Herren,
om der icke ens funnes tio rättfärdiga, icke skulle kunna göra ett uppehåll
i sin rättfärdighets dom, hwarföre patriarken tidigt den följande morgon,
orolig, återwände till samma ställe, der han hade talat med Herren,
och ser nu med bekymmer röken uppstiga ur dalen såsom röken ur en
ugn. Han hade alltså erhållit ett så djupt intryck af Guds rättfärdighet,
att han wisste, att den följande morgonen skulle bringa honom
det afgörande utslaget. Herren stod med sin tjenare på en höjd, hwarifrån man kunde skåda
ut öfwer Sodom och dess nejder. Så har ock hwarje trogen genom
Andens ljus en öfwer de menskliga omständigheterna upphöjd blick och
skådar i stora skakande werldshändelser blott den Allmäktiges tankar och
ser, att det är blott Guds sanning och domar, som deri uppenbara sig.
Herren omtalade för Abraham, hwad Han wille göra med Sodom och
Gomorrha. Äfwen för oss uppenbarar Han genom sitt ord sina rådslag.
Wi weta, att när ett folk kommit derhän, att det icke mer aktar
Herrens röst, utan med fräckhet trampar både hans bud och hans
barmhertighet, då stiger syndaropet mot himmelen och nedkallar den
Allsmäktiges eldsnit uti stora utwärtes hemfökelser. Och hwad wi då böra
göra, hafwa wi nu sett. Den, som är benådad med den förtroliga
barnaskapsanden inför Gud, så att han kan tala med Honom såsom ett
barn med sin fader, bör nu anwända denna nåd, framträda för Herren
och "stå inför Honom", såsom Abraham, med förböner för dem, som
hotas med hans hemsökelser. Ja, låtom oss, såsom apostelen förmanar,
hafwa böner och förböner för alla menniskor, för konungar och all
öfwerhet, för hela Christi församling och för wåra närmaste. Gud will
göra stora ting, men helst på sina barns böner, på det hans nåd må
warda känd och prisad; derföre böra wi bedja mycket af Honom. Wi
se, huru den fromme patriarken sex gånger ödmjukt utbeder sig att få
begära ännu något mer; och icke en enda gäng af dessa sex war hans
bön fruktlös. Gud swarade honom för hwar gång nådefullt. Och så
ofta wi bedja om förbarmande för syndare, äro wi förwissade, att wår
bön är Gud behaglig, ty den stämmer då så wäl öfwerens med
hans eget hjerta. De trognas förböner göra wäl icke Guds domar och
hans nåderikes lagar om intet — den, som sjelfwilligt emotstår Herrens
Ande, kan icke ens genom Christi egen förbön och tårar frälsas, såsom
wi se på de obotfärdiga judar — men det werkar förbönen, att Gud
gör något synnerligt för dem, som äro föremål för hans älskade wänners
böner. Ja, wi se här, att Herren war hjertligen willig att förlåta alla
dessa hotade städer, om der blott funnits tio rättfärdiga.
Och här är nu det andra, wi skulle lära af detta bibelrum. Och
det är något öfwermåttan herrligt, som framlyser ur Guds hjerta. Se
nemligen, huru dyr för Guds ögon en enda rättfärdig är, d.w.s.
en själ, som är rättfärdiggjord genom tron i Christi blod, har syndernas
förlåtelse och far efter helgelse. För några få sådana will Herren
förskona en hel stad, full med ogudaktiga. Herren Christus lärer då
wisserligen hafwa en dyr skatt på jorden uti alla sina trogna, som der äro
förströdda! Wisst borde det innerligen draga och böja oss till hans
fotapall. Och näst förbönen af wår store öfwersteprest är wisst ingenting
så bestämmande för Herrens wägar med folken, som hans blick på de
få rättfärdiga och deras förböner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar