När detta ljuvliga budskap kommer till olyckliga, fattiga, sjuka och
bundna själar, d. ä. när de över sina synder, ja, sin företagna bättring
misströstande själar börja förnimma, vad evangelium egentligen
innehåller och tillsäger dem, nämligen att allt, vad de så ängsligt och
fruktlöst sökt hos sig själva, sökt vinna genom bättring, ånger, böner,
strider, är redan av en annan Man åt dem förvärvat och vunnet
och utan någon deras förskyllan eller värdighet dem skänkt och tillbjudet,
ja, i ett evigt testamente dem försäkrat — si, när de börja förnimma
något sådant, då blir det icke utan frukt; då har det ett ovillkorligt,
innerligt dragande på deras hjärtan; då upptänder det hos dem den
sanna, levande och saliggörande tron.
Här blir ett undrande, ett
frågande; här glädje och hopp; här förökad sorg och ånger; här visshet
och fröjd — allt av samma livtändande evangelium, allt av samma
uppgående tro. Den ena börjar undra, börjar fråga: skall det så förstås?
kan ock jag få komma? och ett sträckande efter Kristus, en hunger och
törst efter hans rättfärdighet uppfyller hjärtat; en annan blir liksom
ännu mer bedrövad än förr — det under lagen upptorkade och
tillhårdnade hjärtat börjar uppsmälta vid Guds stora kärlek, så att det
blir en ny sorg, men förenad med hopp och innerlig längtan att nu
bliva delaktig av denna kärlek och nåd; en tredje blir liksom på en
gång ryckt från djupaste nöd upp till högsta fröjd och visshet.
Häruti
äro den Helige Andes vägar olika med olika själar och vid olika
omständigheter. Men hos alla, som i sin nöd förnummit så mycket av evangelium, att deras arma nedtyngda hjertan, deras nedåt på sig
själva och egen rättfärdighet vända ögon nu dragits åt ett annat mål,
nu blivit vända uppåt på den korsfäste, nu blivit vända ifrån deras
egen rättfärdighet till hans rättfärdighet, ifrån deras lydnad till hans
lydnad, ifrån deras ånger till hans ångest, ifrån deras egna böner till
hans böner m. m., så att allt deras hopp om frälsning, all deras
längtan och trängtan nu är ställd på Honom — si, hos alla dessa är
redan en saliggörande tro upptänd, nämligen den tro, som Kristus så
ofta beprisade hos dem, vilka kommo till Honom att hos Honom
söka nåd och hjälp.
T.ex. den sjuka kvinnan (Matth. 9), vilken
trängde sig intill Jesus och tog på hans klädefåll för att få bot för sin
sjukdom och blev helbrägda i samma stunden; och Jesus sade: "Var vid
god tröst, dotter, din tro har hulpit dig." Och likaså synderskan, som i
Simeons hus badade Jesu fötter med sina tårar och fick den tillsägelsen:
"Dina synder förlåtas dig — din tro har frälst dig; gå med frid."
Om vilka exempel Luther säger: "De hade hört det goda ryktet
(evangelium), att Jesus vore den Man, som hjälpte och tröstade alla, och
detta rykte hade de trott, och därför kommo de till Honom, drivna av nöden. Hade de icke trott, så hade de icke kommit."
Men märk! denna
deras tro hade endast yttrat sig uti ett sökande, kommande och åkallande
av Herrens namn; och Jesus sade dock, att den var en verklig tro, en
frälsande tro, sade just om denna: Din tro har frälst dig. Sådan
kommande, hungrande och törstande, kämpande och sökande tro yttrade sig
även hos den besatta drängens fader, då han ropade med gråtande
tårar: "Herre, jag tror, hjälp min otro", hos bruden i Höga Visan, då
hon under natten gick omkring i staden och sökte sin själs vän och sporde väktarna: "Haven I icke sett den, som min själ har kär?" och hos
patriarken Jakob, då han utropade: "Jag släpper dig icke, med mindre
du välsignar mig."
Si, på denna sökande, åkallande, hungrande och
törstande tro, som är den egentligt saliggörande tron, enär den nu är
ställd på Jesus och, förtvivlande på alla egna försök, söker blott i Honom
sin frälsning — på denna tro följer förr eller senare även en annan
grad av tro, ett finnande, en förvissning, ett svar, så att bruden nu
säger: "Jag har funnit den, som min själ har kär. Han är min, och
jag är hans." Så att täckelset faller från ögonen, mina sinnen öppnas,
och jag på en gång nu ser, vad jag icke förr kunde se, huru allt var
fullkomnat i Kristus, vad jag ännu gick och väntade uppå; huru
alla mina synder och orenheter, all min kallsinnighet och tröghet och
hårdhet, allt var i Honom dyrt nog försonat, betalt, avplanat, ja, i
havets djup nedsänkt, och att jag endast för otrons skull gått så olycklig,
ja, så att jag nu säger: "Om en är död för alla, så äro vi alla
döda." Jag är död och uppstånden i Kristus.
Si, detta är trons fulla visshet. Därmed följer alltid frid, en
salig frid, en Guds frid, nämligen frid i samvetet ifrån de gnagande
synderna — ty de äro nu alla borttagna, förlåtna — samt en förtrolig vänskap med Gud. Om vilken frid aposteln säger: "Efter vi äro vordna rättfärdiga av tron, hava vi frid med Gud genom vår Herre
Jesus Kristus."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar