Ingen kristen bör gå vidare in i bönen Fader vår, förr än han
först väl eftersinnat, om han med barnaförtröstan menar, vad han
säger i det första ordet, nämligen att Gud är hans hulde Fader, och
han Guds älskliga barn. Ty det är just av en verklig hjärtats tro på
detta första ordet, som hela bönens tröst och kraft beror. Kan du av hjärtat kalla Gud din Fader, tror du av hjärtat, att du är Guds kära
barn, och du besinnar, vad det vill säga — o, då skall du med salig
tillförsikt även bedja det, som vidare följer i den dyra bönen.
Men
här möta vi varjehanda brister även hos eljest gudfruktiga själar.
För det första de ännu icke frigjorda och troende, utan mer
självarbetande själar, vilka dock under tiden på ett visst lösligt sätt hålla sig
för Guds barn, men icke i den stora, verkliga betydelse, som det ordet i Kristi mun äger, utan blott i den mening, att de icke äro av världen,
de äro av de fromma, de tillhöra det folk, som söker och älskar Gud.
I denna ytliga mening kan man ganska lätt tala om "Guds barn".
Men att veta sig tillhöra de fromma är alldeles icke detsamma som att
tro, det "Gud är vår rätte Fader och vi hans rätta barn"; ty vad
det betecknar, skall du märka av Kristi ord om vårt broderskap med
Honom. Betänk dock — och Gud give oss i denna stund öppnade
ögon att se! — vad det betecknar, då Herren efter fullbordat
försoningsverk på sin uppståndelsedag begynner föra det språket: "Gå till
mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och eder Fader,
till min Gud och eder Gud."
Märker du här, vad det vill säga att vara Guds barn? Här säger Herren först bröder; men icke därmed
nog. På det ingen skulle förbise, vad broder betecknade, tillägger
Han: "Min och eder Fader, min och eder Gud." Därmed har ju Herren Kristus uttryckligen framhållit den egentliga betydelsen av broder, och
då får ordet Guds barn en betydelse sådan, att änglarna i himmelen
kunna skyla sina anleten därvid.
Guds barn! Det var detta stora,
som Gud i begynnelsen tänkte, då Han skapade människan och, såsom var och en kan med ögonen se, skapade allt, vad som är på jorden, för
människan. Människan — Guds barn! Det var detta stora
förhållande, som gjorde, att Guds evige Son kunde bliva människobarn och
sålunda inför alla andra bevisa, att vi voro bröder.
Men här måste vi bekänna, att våra hjärtan äro alltför trånga för att kunna
rätteligen omfatta något så stort. Och dock är det en så väsentlig skillnad
emellan den enas och den andras tro i detta stycke, att den ena kan aldrig nog förundra sig över höjden och djupet, bredden och längden
av denna herrlighet, kan aldrig rätt få det in i sitt hjärta, såsom han
ser det och tror det, men har dock däri redan sin största glädje på jorden;
då däremot den andra kan med lätthet tro, så mycket han åstundar,
men har ingen förundran och ingen glädje därav, han har ännu icke sett
så mycket av vad det vill säga att vara Guds barn.
Detta är det
första felet i tron på ordet Fader vår.
Det andra är, att även de troende, som en tid varit saliga i
detta herrliga barnaskap, på nytt nedsjunka i sitt eget armod, börja se
på sig själva och förlora det rätta barnaförtroendet till Gud.
Somliga bedja då Herrens bön med en viss vårdslöshet, så att de icke
besinna, vad de säga i ordet Fader vår, och kunna då helt lätt
överkomma det, men äro ock därför torra och olustiga genom hela bönen;
andra åter hava rentav ett bundet samvete, emedan de gjort något
svårare fall eller nedsjunkit i mäktiga frestelser och syndabojor, som nu
i bönen möta dem med en förskräckande stämma: "Vill du bedja Gud,
du kalla Gud din Fader, du, som så och så syndat, som vet med dig
det och det!" Härav uppstå de allrastörsta svårigheter för att kunna
med rätt tillförsikt säga: Fader vår.
Måtte var och en besinna, att
till vilkendera klass han hör, det är över all beskrivning viktigt att
icke på detta sätt fortfara att utan tro och mening säga: Fader vår;
ty detta är den punkt, varpå själva livet beror, nämligen att vi
hava en verklig barnatröst till Gud och kunna med verklig mening
åkalla Honom såsom vår Fader. Blir samvetet antingen på nytt
fångat under träldomens ok, så att man förskräckes för att i denna bön
nalkas den himmelske Fadern, eller det på nytt insomnar, så att man i
lättsinne säger "Fader vår", utan att mena, vad man säger, så leder
det i båda fallen till andlig död.
Det andliga livet är ett förtroligt
barnaliv med Gud; såsom aposteln säger: "I haven icke fått
träldomens anda åter till räddhåga, utan I haven fått utkorade barns anda,
i vilken vi ropa: Abba, käre Fader. Densamme Anden vittnar med vår anda, att vi äro Guds barn."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar