fredag 7 december 2012

"Låt oss rannsaka och söka vårt väsende och omvända oss till Herren." (Klag. 3:40)

Då Jeremias i Klag. 3 talat om bedrövelse, såsom "att en är övergiven", eller att en blir "falskligen dömd", och om allt sådant sagt: "Ho törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning", då tillägger han: "Vi knorra då människorna alltså, medan de leva? Var och en knorre emot sina synder. Och låtom oss rannsaka vårt väsende och omvända oss till Herren."

En övermåttan viktig förmaning, om vi  vilja rätteligen frälsas ifrån det onda!

Herren är en stor och trofast vän, en vän för evigheten. Han vill frälsa själen — Han vill frälsa oss ifrån det eviga fördärvet, ifrån helvetet. Och huru outsägligen bittert måste icke den utvärtes människan då ofta angripas, om den invärtes skall hållas vid liv och hälsa!

Därför, var icke så köttsligt sinnad, att du skulle se blott på människor och på yttre omständigheter, när något ont drabbar dig. Tro dock ännu, att det lever en Gud ibland oss, som ock räknat alla våra huvudhår, och att icke det ringaste ont händer oss utan hans vilja. Gå till dig själv och rannsaka ditt väsende, om icke däri är något, som Herren med detta plågsamma onda vill påpeka.

Sannerligen, om vi icke äro förblindade, skola vi då snart märka, vad Herren syftar åt, och nödgas erkänna, att det är någon synd eller otrohet, som är grunden till det onda, vi lida. Vi skola finna och erkänna, att vi icke vid något enda ont, som drabbar oss, kunna undskylla oss, såsom stode det icke i något sammanhang med våra synder. Och så länge du icke vill uppsöka grundorsaken, nämligen din synd eller otrohet, och söka förlossning därifrån, får du ingen ro i din själ, så vida du är ett äkta barn, som skall uppfostras för himmelen.

David talar om att "förtiga synd inför Herren", d. ä. att icke inför Guds ansikte vidgå sin synd och söka nåd, och han säger därom: "Då jag ville förtiga det, försmäktade mina ben genom min dagliga gråt; ty din hand var dag och natt svår på mig. Då sade jag: jag vill bekänna för Herren min överträdelse; då förlät du mig min synds missgärning. För detta skola alla heliga bedja dig i rätt tid; därför, när stora vattufloder komma, skola de icke räcka intill dem."

Se här vägen att bliva frälsad ifrån det onda. Får du åter ro uti synden, får du ro med bibehållande av en medveten otrohet eller hyllad synd, då är befrielsen från det yttre onda din största olycka, då väntar dig en ny sorg i evigheten. Därför, evad för ont, som än träffar oss, i vilken nöd vi än må hava råkat, så kunna vi icke bedja: "Fräls oss ifrån det onda", utan att tänka på våra synder. Dock, detta gäller äkta Guds barn, som hava en gudsfruktans ande i sina hjärtan.

Och si, då skall det icke heller länge dröja, även om den yttre bedrövelsen i förstone upptager alla våra tankar, innan vårt öga vänder sig till det inre, eftersinnar och upptäcker, vad Herren därmed åsyftar; och då går det, såsom redan är sagt, du får ingen ro, du kan icke hava någon riktig tillförsikt till Herren, förrän du för Honom bekänt dina synder, förrän du anklagat och dömt dig själv och givit dig skyldig till allt, sägande: "Jag har förtjänt tusen gånger mer än detta onda, i tid och evighet, ty jag har syndat. Fräls mig, fräls mig ifrån min synd."

Och med det ögonblick, då vi ödmjuka oss inför Herren, bekänna vår synd och giva Honom rätt i hans domar, med det ögonblicket återkommer tröst och hugsvalelse och en barnslig tillförsikt till hans nåd, jämte den vissheten: Herren skall höra min bön, Han skall frälsa mig ifrån allt ont.

 Men si, just emedan allt, vad Herren gör, går därpå ut, att Han vill bota vårt största onda, synden, vill göra oss andligen helbrägda och evigt saliga, därför — ja, vad menen I väl, att Han därför gör? — därför gör Han så ofta tvärtemot vår mening och vilja; tager icke bort den utvärtes nöden, ja, ofta icke heller den invärtes, utan låter ock mycket andligt ont plåga vår själ, trötta och utmatta vår gamla människa genom beständiga förödmjukelser, då vi mycket hellre ville  vara starka och helbrägda. "Herren förer de sina underligen". 

Därför låter Han ditt plågsamma onda ännu någon tid fortfara, ja kanske hela livstiden igenom, och låter därjämte ännu något nytt ont tillkomma. Detta skall nu bliva dig alldeles för hårt, ja olidligt, du skall förargas på Herrens regering, om du icke djupt betänker och fäster i ditt hjärta hans trofasta mening och ändamål därmed, nämligen att rena och förlossa dig från det största onda, synden, att helga din själ och kropp, att uppfostra dig för himmelen.

O, när en själ kommer till klart medvetande härav, huru kan hon icke då t. o. m. "berömma sig av bedrövelsen", glädja sig och tacka Gud för sina bittraste erfarenheter och omsider bliva en sådan människa, som håller sorgen bättre än glädjen, lidandet bättre än njutningen, fattigdomen bättre än överflödet, föraktet bättre än äran, döden bättre än livet.

1 kommentar:

  1. Är målet med sann helgelse att bli en människa som håller sorgen (som sådan) bättre än glädjen, lidandet (som sådant) bättre än njutningen, fattigdomen (som sådan) bättre än överflödet, föraktet (som sådant) bättre än äran, döden (som sådan) bättre än livet? Hur ska man då tåla himlens glädje? Nej, ska man kunna försvara Rosenii uttryckssätt måste det handla om timligheten contra evigheten och en viss sorg contra en viss glädje, inte contra glädje generellt. Eller?

    Något vanskligt är väl också följande påstående i texten ovan:

    "Tro dock ännu, att det lever en Gud ibland oss, som ock räknat alla våra huvudhår, och att icke det ringaste ont händer oss utan hans vilja. Gå till dig själv och ransaka ditt väsende, om icke däri är något, som Herren med detta plågsamma onda vill påpeka. Sannerligen, om vi icke äro förblindade, skola vi då snart märka, vad Herren syftar åt, och nödgas erkänna, att det är någon synd eller otrohet, som är grunden till det onda, vi lida. Vi skola finna och erkänna, att vi icke vid något enda ont, som drabbar oss, kunna undskylla oss, såsom stode det icke i något sammanhang med våra synder."

    Även om det inte kan sägas om oss som om Jesus, att "denne har intet ont gjort", kan man väl ändå inte alltid säga att t.ex. utsatta barn eller andra svårt plågade människor "lider vad deras gärningar är värda" eller att deras lidande står i något särskilt samband med deras synder? Jesus säger ju t.o.m. om den blindfödde mannen att varken han själv eller hans föräldrar har syndat (underförstått på något särskilt utmärkande sätt).

    Men varmt välkomna att diskutera den här eller andra bloggposter!

    SvaraRadera