torsdag 6 december 2012

"Ty jag vet icke vad jag gör; ty jag gör icke vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag." (Rom. 7:15)

Det allrafördärvligaste onda, som ormen plantade i vår natur, var inbillningen, att vi själva skulle varda våra egna frälsare och hjälpare. Det ordet: "I skolen varda såsom gudar", det tog djupt, det lämnade djupa märken efter sig i vår natur, nämligen allt slags högmod, och isynnerhet denna allraskadligaste inbillningen, att vi själva hava krafter att emotstå det onda och göra det goda.

Den "fria viljan", i denna betydelse, är den dröm, varav både all säkerhet och all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen blott övertygas, att hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad, att hon är såld under synden; då skulle hon snart komma till tröst i Kristus, övergiva sitt självfrälsningsarbete och "kasta sig som död för Jesu fötter" på idel nåd.

Men det heter oupphörligt: "Du har icke ännu rätt försökt, icke ännu ansträngt dig och vakat och bedit och kämpat; i morgon skall du göra det bättre." Och så går den ena dagen efter den andra lika olyckligt, och likväl — lika oupphörligt heter det igen: "Du har icke ännu rätt försökt, icke varit nog allvarlig, icke nog rädd för synden; du skall i morgon göra det bättre" o. s. v.

Den arma själen kan icke begripa, att det är just det, hon icke har i sin makt, nämligen att vara rätt allvarlig, uppriktig, rädd för synden, vaka, bedja och strida — att hon icke har i sin makt att ens regera tankarna — att vi äro icke ens bekväma något tänka, att vi äro alldeles förtappade syndare, att Kristus måste göra allt — måste frälsa det, som är borttappat.

Paulus säger: "Lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under synden." Märk: såld under synden, såsom en träl är såld åt en herre. Och åter säger han: "Det goda, som jag vill, det gör jag icke; och det onda, som jag icke vill, det gör jag — ty jag gör icke, vad jag vill, utan det jag hatar, det gör jag". Var är här den fria viljan?

Mången har undrat, varför Luther så häftigt strider mot läran om den fria viljan. Men det har sina stora skäl. Om Kristus hundra gånger dör för oss och än så herrligt varit oss förkunnad, så kan det allt göras fruktlöst med den enda villosatsen, att vi själva hava krafter att göra, vad gott vi vilja. När den väckta själen blott saknar detta hos sig, så är allt predikande om Kristus fåfängt, hon kan icke tro; ty när hon har krafter att göra, vad hon bör, och icke gör det, så kan hon ju icke ännu tillägna sig nåden. Vi böra därför väl inprägla denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör icke, vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag."

Även då Kristus genom tron gjort oss "rätteligen fria" — från syndens och djävulens herravälde — hava vi dock icke förmåga att göra allt det goda, vi vilja; ty Kristus behåller denna makt hos sig, lämnar den icke åt oss, att vi skola hushålla därmed. Just de, som blivit förda ifrån satans makt till Gud och äro genom Sonen rätteligen fria, klaga och kvida därför allramest över sin ömkliga vanmakt, när Herren lämnar dem i en frestelsens stund. De gråta, de kämpa, de bedja och ropa till Gud om hjälp, och allt tyckes vara förgäves — de äro nära att helt förtvivla.

Var är nu den fria viljan? Varför äro de icke fromma, rena? Hava de själva kraft därtill, varför skola de kvida, jämra, bedja? De skulle blott bortvisa det onda, vara starka och glada. Kunna de genom bönen övervinna allt, varför skola de då förtvivla? Men Davids psalmer och alla heligas klagan vittna sålunda, att människan icke mer har en fri vilja, eller förmågan att göra det goda hon vill.

Petrus hade hellre velat alltid vara så stark, som han försäkrade och en stund i örtagården bevisade sig; men när han snart, på en kvinnas fråga, så gruvligen faller, första, andra och tredje gången, då gråter han bitterligen — då lärde han, att han icke hade styrkan i sitt våld. Paulus beder tre gånger om förlossning från sin "påle i köttet", men förgäves — och nu lärde han den hemligheten: "Då jag varder svag, då varder jag stark".

Nej, den fria viljan är en dröm ifrån paradisets dagar — den har aldrig funnits i människan, sedan Adam missbrukade den, utan sedan har människan varit ett nådehjon, som måste tigga av Gud varje smula av kraft; och när hon måste tigga, så kan hon icke taga det, förrän det varder givet. Om Herren släpper oss, så rusa vi alltid till avgrunden. Sådan är människan efter Adams fall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar