Det allrafördärvligaste onda, som ormen plantade i vår natur, var
inbillningen, att vi själva skulle varda våra egna frälsare och
hjälpare. Det ordet: "I skolen varda såsom gudar", det tog djupt, det
lämnade djupa märken efter sig i vår natur, nämligen allt slags högmod, och isynnerhet denna allraskadligaste inbillningen, att vi själva
hava krafter att emotstå det onda och göra det goda.
Den "fria viljan", i denna betydelse, är den dröm, varav både all säkerhet och
all förtvivlan kommer. Kunde den väckta själen blott övertygas, att
hon ingenting förmår, att den fria viljan är förlorad, att hon är såld
under synden; då skulle hon snart komma till tröst i Kristus,
övergiva sitt självfrälsningsarbete och "kasta sig som död för Jesu fötter"
på idel nåd.
Men det heter oupphörligt: "Du har icke ännu rätt
försökt, icke ännu ansträngt dig och vakat och bedit och kämpat; i morgon
skall du göra det bättre." Och så går den ena dagen efter den andra
lika olyckligt, och likväl — lika oupphörligt heter det igen: "Du har
icke ännu rätt försökt, icke varit nog allvarlig, icke nog rädd för
synden; du skall i morgon göra det bättre" o. s. v.
Den arma själen kan
icke begripa, att det är just det, hon icke har i sin makt, nämligen att vara rätt allvarlig, uppriktig, rädd för synden, vaka, bedja och strida
— att hon icke har i sin makt att ens regera tankarna — att vi äro
icke ens bekväma något tänka, att vi äro alldeles förtappade syndare,
att Kristus måste göra allt — måste frälsa det, som är borttappat.
Paulus säger: "Lagen är andlig, men jag är köttslig, såld under
synden." Märk: såld under synden, såsom en träl är såld åt en herre.
Och åter säger han: "Det goda, som jag vill, det gör jag icke; och det
onda, som jag icke vill, det gör jag — ty jag gör icke, vad jag vill,
utan det jag hatar, det gör jag". Var är här den fria viljan?
Mången har undrat, varför Luther så häftigt strider mot läran
om den fria viljan. Men det har sina stora skäl. Om Kristus hundra
gånger dör för oss och än så herrligt varit oss förkunnad, så kan det allt
göras fruktlöst med den enda villosatsen, att vi själva hava krafter att
göra, vad gott vi vilja. När den väckta själen blott saknar detta
hos sig, så är allt predikande om Kristus fåfängt, hon kan icke tro; ty
när hon har krafter att göra, vad hon bör, och icke gör det, så kan
hon ju icke ännu tillägna sig nåden. Vi böra därför väl inprägla
denna sanning i vårt hjärta: "Jag gör icke, vad jag vill, utan det jag hatar det gör jag."
Även då Kristus genom tron gjort oss
"rätteligen fria" — från syndens och djävulens herravälde — hava vi
dock icke förmåga att göra allt det goda, vi vilja; ty Kristus behåller
denna makt hos sig, lämnar den icke åt oss, att vi skola hushålla därmed.
Just de, som blivit förda ifrån satans makt till Gud och äro
genom Sonen rätteligen fria, klaga och kvida därför allramest över sin
ömkliga vanmakt, när Herren lämnar dem i en frestelsens stund. De
gråta, de kämpa, de bedja och ropa till Gud om hjälp, och allt tyckes vara förgäves — de äro nära att helt förtvivla.
Var är nu den
fria viljan? Varför äro de icke fromma, rena? Hava de själva
kraft därtill, varför skola de kvida, jämra, bedja? De skulle blott
bortvisa det onda, vara starka och glada. Kunna de genom bönen
övervinna allt, varför skola de då förtvivla? Men Davids psalmer och
alla heligas klagan vittna sålunda, att människan icke mer har en fri vilja, eller förmågan att göra det goda hon vill.
Petrus hade hellre velat alltid vara så stark, som han försäkrade och en stund i örtagården
bevisade sig; men när han snart, på en kvinnas fråga, så gruvligen
faller, första, andra och tredje gången, då gråter han bitterligen — då
lärde han, att han icke hade styrkan i sitt våld. Paulus beder tre
gånger om förlossning från sin "påle i köttet", men förgäves — och nu
lärde han den hemligheten: "Då jag varder svag, då varder jag stark".
Nej, den fria viljan är en dröm ifrån paradisets dagar — den har
aldrig funnits i människan, sedan Adam missbrukade den, utan sedan har
människan varit ett nådehjon, som måste tigga av Gud varje smula
av kraft; och när hon måste tigga, så kan hon icke taga det, förrän det varder givet. Om Herren släpper oss, så rusa vi alltid till avgrunden.
Sådan är människan efter Adams fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar