Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt:
man kan icke taga den, förrän den varder given; den kan icke
frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek,
ödmjukhet, mildhet också äro Andens frukter, och apostlarna likväl
förmana till deras övande, så hava de också förmanat oss till denna
Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Varen alltid glada, ty det är
Guds vilja om eder; fröjden eder i Herren alltid" — och så böra vi
fara efter den nåden och använda alla medel, som befordra densamma.
Förloras trons glädje, då förloras ock alla andra gåvor och krafter.
Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag
har skäl till glädje, då är jag glad, men huru kan jag glädjas, då nöd
och bedrövelse tillstöta?" Dessa äro riktiga uttryck blott för den
mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade
och dock alltid glada." Han säger: "Jag är uti outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjden eder i Herren alltid, och åter
säger jag: fröjden eder." Är du ännu en otrogen, då kan du visst icke
glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga
omständigheter; men en trogen har en hög och besynnerlig frid, så att han
även kan glädjas i bedrövelsen!
Må dock ingen tänka, att de yttre
omständigheterna icke inverka på de trognas hjärtan; nej, så länge de
omföra denna hyddan, känna de väl, var det svider. Asaf bekänner
om sig: "Det gör mig ont i hjärtat och stinger mig i mina njurar, att
jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dig." Men hör, vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl,
Herre, blir jag städse vid dig. När jag har dig, frågar jag intet efter
himmel och jord. Om mig än kropp och själ försmäktade, så är du
dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta
talas här.
En otrogen själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren;
antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller
ock tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra
en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet
att brinna. En otrogen har ock allsintet skäl till glädje. Det är endast
det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le,
då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga
döden. Sådana olyckliga själar har icke någon apostel uppmanat till
glädje, utan till dem heter det: "Gråten och tjuten över eder uselhet,
som skall överkomma eder".
Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som stå i den
Allsmäktiges vänskap; och dessa hava i sanning skäl, ja, de allrastörsta
skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska
olyckor och sorger drabbat dem. De äro dock alla stunder lyckliga — ja,
om icke alltid glada, dock alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja
sig. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas -
känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han
att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Si, vi hålla dem saliga,
som hava lidit."
Och för det andra finns det ock en djupare glädje
än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl
är jag glad! - fastän jag icke nu känner synnerlig glädje, är jag dock
glad, att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger
allt. En sådan glädje böra de kristna hava. Därom förmanar
aposteln, då han säger: "Fröjden eder alltid!"
Men han uppgiver
ock grunden därtill, då han säger: i Herren, märk! i Herren, icke i silver
och guld, icke i yppighet och sång, icke i hälsa och starkhet, icke i konst
och vishet, icke i välde och ära, icke i vänskap och gunst, ja, icke heller
i goda gärningar och helighet; ty sådant giver blott en bedräglig
och falsk fröjd, uti sådant skolen I icke länge få glädjas, om I ären
äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig
glädje, som drager hjärtat från Herren, vilken vill ensam vara sina
barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ock ger allt sådant en kort och
vansklig fröjd, som snart tager ända.
Därför om I viljen fröjdas
"alltid", ja, evinnerligen, skall eder fröjd vara "i Herren". Att all
annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse,
kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom hava vi en
tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina
lärjungar, då de med fägnad omtala, huru de i Jesu namn utdrivit
djävlar: "Fröjdens icke, att andarna äro eder underdåniga, men fröjdens,
att edra namn äro inskrivna i himmelen".
Så varnar ock Herrens
Ande genom profeten: "En vis berömme sig icke av sin vishet, en stark
berömme sig icke av sin starkhet, en rik berömme sig icke av sin rikedom;
utan den som vill berömma sig, han berömme sig därav, att han vet
och känner mig". Herren är en stor nitälskare; Han tål icke, att hans
brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i Honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar