"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus" (1 Joh. 1:3)

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den ock plägar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är dock en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi äro Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund uti Kristi  mandomsannammelse. I Honom blev Gud och människan förenad i en person. Han skall heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag ingå och hålla nattvard med honom, och han med mig". Brudgummen söker bruden, och bruden söker Honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att Han skall "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjertan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den mig älskar", säger Han, "han varder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom; och vi skola komma till honom och bliva boende när honom." Kan du icke begripa, huru det är möjligt, så betänk blott, vilken den Herren är, som säger det. "För Honom är ingenting omöjligt." Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad Han vill! Nu är det hans egen viljas råd och hans fria  välbehag, att Han vill återförena sig med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger Han: "Jag i dem och du i mig, att de skola vara fullkomna uti ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "I ären levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo uti dem och vandra uti dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, varda delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hörer till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi veta av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi godvillighet, att ändock Han var rik, vart Han likväl fattig för vår skull, på det vi genom hans fattigdom skulle varda rika." Han kom ju sannerligen icke för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den där av ingen synd visste, Honom har Gud för oss gjort till synd, på det vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tager våra synder och giver oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tager hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med Honom, är ock i samma stund delaktig av allt detta, som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då varder all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han skall i alla sina livsdagar trösta och berömma sig emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles icke nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste få länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen. O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Si, så vill Han själv, att vi skola tro!