"Över allt detta ikläden eder kärleken, vilken är fullkomlighetens band." (Kol. 3:14)

Summan av allt, vartill aposteln i detta kapitel (Kol. 3) förmanar, är kärleken. För att icke vidare uppräkna enskilda dygder, vill han säga, så ikläden eder kärleken. Denna är fullkomlighetens band, denna innefattar alla andra Andens frukter och kristliga dygder — såsom han säger i Rom. 13: "Den som älskar, han har fullbordat lagen. Kärleken gör sin nästa intet ont. Så är nu kärleken lagens fullbordan." Därför kallar han honom ock här fullkomlighetens band, "fullkomlighetsknippet", alla fullkomligheters sammanfattning, kärleken gör allt gott och intet ont; såsom åter samme apostel säger: "Kärleken är tålig och mild; kärleken avundas icke; kärleken skalkas icke, han uppblåses icke, han söker icke sitt, han tänker intet argt; han fördrager allting, han tror allting, han hoppas allting, han lider allting."

Kortligen: Slutet av den kostliga klädnad, som aposteln här utbrett för oss, är kärleken. Kärleken är det strålande pärlbandet, som sist upplyser hela beklädnaden, eller det gyllene bältet, som omfattar och sammanhåller alla andra en kristens prydnader, den är fullkomlighetens band.

Se nu här, i vilken skön klädnad Guds barn skola vandra! Och likväl utgör icke denna deras "högtidskläder", varmed de skola stå inför konungen. Därtill fordras en vida fullkomligare klädnad, nämligen det vita silket, som är tvaget i Lammets blod. Utan detta är ännu blott vardagsklädnaden, med vilken vi skola vandra och arbeta inför människor. För Gud gäller icke ens de heligas största helighet, för Honom äro icke ens himlarna rena. "Si, ibland sina tjänare finner Han otrohet, och i sina änglar finner Han dårhet." För Gud gäller endast Kristi rättfärdighetskjortel, vilken Han själv till slut måste draga över även vårt bästa och mest välmenta leverne och säga: Det kan vara gott inför människor, men icke för Gud; men — "jag, jag utstryker dina överträdelser för min skull; jag har tagit dina synder ifrån dig och klätt dig i högtidskläder".

Om nu någon säger: "Ja, det är detta, som jag tror: vårt leverne kan icke bestå inför Gud, därför är det icke värt att göra så stor affär därav" — och lemnar så sin natur full frihet, talar om tron och nåden, men lämnar köttet frihet, emedan vi dock icke kunna annat än bliva brottsliga — så är hos den människan icke något gott tecken, att Guds Ande skulle bo i hennes hjärta. Nej, där Guds Ande med nåd och frid fått rum i hjärtat, där måste det dock bliva ett nytt förhållande. Den Helige Ande kan omöjligt vara overksam. Åtminstone uppenbarar Han sig därmed, att om ock naturens hetta överrumplar nådebarnet, skall det likväl däröver hava en förkrossad ande, erkänna sådana sina svagheter, straffa sig själv och bedja både Gud och människor om tålamod och hjälp. Där Guds Ande bor, måste man åtminstone stå i något farande efter det goda, om ock med mycken möda och strid och svaghet, men man kan dock icke lämna saken.

Kortligen: Den gren, som bär frukt, den rensas; den, som icke bär frukt, rensas icke, får vara fri och växa efter behag, men — skall brännas. Gud hjälpe var och en att vara uppriktig!

Här torde en annan säga: "Detta är just, vad jag tänkt. Därför bekräftas, att jag är varken inför Gud eller inför människor, vad apostelen här sagt. Det är just min fördömelse, att jag i detta fall icke kan vara, såsom jag bör, men därför är jag ock icke av Guds utkorade." Säga vi då: Du måste vara, såsom aposteln här förmanar; du får icke vara efter din natur, du måste bättra dig, du måste vara efter ordet, så svarar själen: "Det är just detta, jag tror; men ju mer jag beder Gud om nåd att varda annorlunda, desto värre blir jag, så att jag omsider icke ens är rätt allvarlig, icke ens strider, ångrar och beder rätt".

Så märker jag då, att du icke tror, icke har frid med Gud och är salig i Herren! Du ligger ju nere i lagens träldom, du är icke död ifrån lagen och uppstånden i Kristi rättfärdighet, du är icke fri och salig i tron; och huru var det då möjligt, att du skulle hava trons frukter?

Märk, det är icke skämt, när evangelium talar; det är icke blott för att vara ljuvligt och behaga, utan det är högsta nöd och allvar, som kräver lydnad för evangelium lika väl som för lagen, såvida själen skall frälsas. Och det bjuder: Vila dig ifrån ditt arbete. Annars blir du evigt olycksalig. Vila och låt övertyga dig, att du är en alldeles förtappad syndare, som nu måste upptagas ur syndablodet sådan som du är. När du så blivit salig och helig av idel nåd och glad och fri i ditt hjärta, då, först då, kan någon kraft, någon trons frukt väntas.