Här talar aposteln till de trogna, vilka han kallar: "Mina barn".
Han förmanar dem, att de icke skola synda; men i detsamma sätter
han i fråga, att det ändå kan hända dem, att de synda — "om
någon syndar". Men vad säger han nu om en sådan? Vad skall
en sådan tänka och göra? Aposteln säger, att han i det ögonblicket
har en försvarare när Fadern, samt bör då ihågkomma det. "Och
om någon syndar, då hava vi en försvarare när Fadern, Jesus Kristus, den rättfärdig är."
Anden av apostelns ord tyckes vara:
Mina barn, jag skriver eder detta, att I skolen icke synda, icke vara vårdslösa, nu då I haven blivit renade i Jesu Kristi blod och fått
syndernas förlåtelse (ty så har han näst förut talat), utan I skolen nu
desto trognare vaka, bedja och strida mot all synd. Men om ännu så
illa sker, att I synden, av köttslig svaghet, världens förförelse och
djävulens list — vilket lätt sker, ty I kunnen aldrig så troget vaka, att
icke dessa fiender skulle stundom kullkasta eder — så är detta visserligen
beklagligt, och hade det varit bättre, att I aldrig haden så syndat, ja,
I haven verkligen förtjänt Guds onåd och förkastelse; men nu skall
detta likväl icke ske, att Gud skall varda eder onådig, ty I haven en
försvarare när Fadren, som tjänar eder just då, när I haven syndat,
ja, eljest aldrig. Ty den, som icke syndat, behöver icke en medlare,
försonare och försvarare.
Således: Gud vill ingalunda, att I skolen
synda, men ännu mindre, att I skolen misströsta och förgås, därför har Han själv givit eder en försvarare.
Men Johannes brukar vidare om Kristus det ordet: den
rättfärdig är. Vad bör jag därvid tänka? Jo sålunda: Är jag syndig,
så är Kristus rättfärdig och helig; och det är nog. Hans rättfärdighet
är min rättfärdighet. Vidare: "Och Han är försoningen för våra
synder." För vilka synder? — Visserligen för alla; ty eljest vore
Han oss icke nyttig, vore Han fåfängt död. Men Kristus har med
sitt blod försonat sannerligen icke blott några synder, utan alla; och
icke blott tänkta och diktade, utan verkliga synder; icke blott de små,
utan ock de stora; icke blott handens eller tungans synder, utan ock
hjärtats och tankarnas; icke blott de fordna, utan ock de närvarande,
eller såsom Luther dristar säga: "Icke blott de övervunna och
bortlagda, utan ock de ännu starka och mäktiga synder."
Säger du nu: Ja, Kristus är en försoning för de heligas synder,
såsom för Johannis, Petri, Pauli och andra sådanas, men vem vet om
även för mina, så säger Johannes här: Icke allenast för våra, utan
ock för hela världens. Nu betyder "hela världen" icke blott Johannes,
Petrus, Paulus och andra heliga, utan till världen hörer allt, vad
människa heter. Undersök allenast, om du är en människa, så vet du,
att även dina synder äro försonade och borttagna i Kristi död.
Men, torde du säga, detta får jag dock icke trösta mig med eljest
än när jag varit from, gjort, vad Guds ord kräver, och icke syndat!
— Tvärtom säger apostelen: "Och om någon syndar, då hava vi en
försvarare när Fadern." Märk noga detta lilla ordet då, ty därpå vilar hela språkets vikt och värde. Vi vilja gärna tro och värdera
försoningsnåden, men blott då, när vi själva varit bättre, mer
andäktiga, bedit, läst, gjort något gott o. s. v. Men så snart vi råkat
falla och synda eller försummat bönen och arit kallsinniga, vilket allt
är svåra synder, då får icke Kristus med sin försoning gälla något, då
är man, som om man ingen frälsare och försvarare hade, eller såsom
denne endast vore kommen för de rättfärdiga, endast tjänade oss, då vi
själva äro, vad vi böra. Men aposteln säger här motsatsen: det
är just, då vi syndat, som försvararen tjänar oss. Härav följer, att
de, som tro på Kristus, äro uti en beständig nåd, vilken icke vacklar
och skiftar, såsom deras egen fromhet skiftar.
Detta är nu den i allt Herrens ord uppenbarade läran om den
dagliga och eviga syndaförlåtelsen — en så ljuvlig och tröstfull lära, att
ingen skrymtare eller falsk kristen borde få höra den, vilket vanligen sker
till deras förtappelse, ty "de draga vår Guds nåd till lösaktighet".
Och dock hava vi icke lov förtiga den, utan till de arma, förtvivlade
och fattiga hjärtans tröst och salighet måste den uttalas. Sådana hjärtan
hämta ock av den överflödade nåden endast förnyad lust och kraft till
helgelse. De däremot, som därav taga anledning till säkerhet, till att
bliva i synden, d. ä. de som söka icke övervinna och bortkasta synden,
utan hellre att ursäkta och försvara den, de äro de, som "draga vår
Guds nåd till lösaktighet" och som göra synd, varom samme ljuvlige
Johannes i samma brev tillkännagiver, att "den som gör synd, han är
av djävulen — den, som är född av Gud, gör icke synd, han kan icke
synda (göra synd), ty han är född av Gud." "Säga vi, att vi hava ingen
synd, då bedraga vi oss själva och sanningen är icke i oss. Men om vi bekänna våra synder, är Han trofast och rättvis, så att Han förlåter
oss synderna och renar oss av all orättfärdighet."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar