Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här
säger: "Jag skall göra ett nytt förbund" — och säger uttryckligt: icke
sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder,
då jag förde dem ut ur Egypti land och kom med dem till det berget
Sinai.
Märk dock, att Herren säger, att Han ville göra ett förbund,
som icke skulle vara sådant som lagförbundet — icke sådant — icke sådant,
säger Han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta,
nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!
Men Herren Gud säger ock uttryckligt, varuti skillnaden mellan
de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i trenne punkter:
Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och
människornas hjärtan voro ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem",
skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. Han skall
giva oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som
blir i oss en inre, levande lag.
För det andra, att då det förra
förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan
den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även
hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen
kunde inkomma i detsamma genom all den undervisning, en broder kan
giva den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen
kommer till mig, utan Fadern drager honom ;" "ingen känner Fadern utom
Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det."
Men den tredje
skiljepunkten var, att då synderna skulle efter det förra förbundet alltid
utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya
förbundet förlåtas, efterskänkas, icke tillräknas. Och denna punkt inledes
med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar,
att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående
punkterna.
Ja, så är det ock. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet,
att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven
i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när Han
förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.
Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även
på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen
om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till
dem: "I oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av eder: haven I undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons
predikan?" Och så säger han ock till de romare: "Göra vi då lagen
om intet med tron? Bort det, utan vi upprätta lagen." Och så säger
Herren Gud nu här: Lagen skall inskrivas i deras hjärta och sinne;
"ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg
deras synder".
Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus
uttalade det ordet: "Honom bära alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på Honom, han skall få syndernas förlåtelse
genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den
Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi skola därför lära att
i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är
en annan predikan, som skall giva den Helige Ande och helgelsen. Nej,
det är just denna trons predikan allena, som giver den Helige Ande.
Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den
Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse.
Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens
"döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt
är under förbannelsen.
Därför säger aposteln uttryckligt: "Jag är
genom lag död ifrån lagen, på det jag skall leva för Gud." Och åter:
"Nu äro vi friade ifrån lagen, så att vi skola tjäna uti ett nytt väsende
efter Anden; och icke uti det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant
menar Herren Gud, då Han säger: "Jag skall giva min lag i deras
hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; ty jag vill förlåta dem
deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."
Och
denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga
förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna,
men den uppenbarar blott det fåvitska uti att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall skola brännas, även om de äro än så väl
rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer
endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som
smälter hjärtat och giver den Helige Ande.
Så förstå vi då de orden
av Herren Gud: "Jag skall giva min lag i deras hjärta — ty, ty
jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar