Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat, vad Han
egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi skola vara
helt rena och heliga, såsom Han är helig. Här har det gudomliga
majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt
begär i hjärtat.
Märk likväl "syndigt" begär. Det kan icke nekas, att
det ock finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom
till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hållas inom måttlighetens
gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud
och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och
trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten
törstar efter friskt vatten."
Men syndiga äro alla de begär, som på
något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. dessa
begär, vilka Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller
den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara
egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens
begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud icke
givit åt dig, utan åt din nästa, evad det är jordiska ägodelar eller
ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant skall du,
endast av vördnad för Guds delning och välbehag, icke hava begär.
Kortligen, begäret är syndigt, så snart du icke är underdånig för Gud
och hans välbehag — begäret är då syndigt, om ock föremålet för
detsamma är oskyldigt; såsom vi se, då Israels barn i öknen hade begärelse
till det, som var ont, så var föremålet i sig självt alldeles oskyldigt,
nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de icke böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville hava detsamma
som i Egypten, och icke läto säga sig, när Guds vilja förehölls dem,
däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det
rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det
lystna folket.
Vi finna härav, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi skola såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag.
Om Gud vill giva oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende,
så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge Han
förunnar oss det; men om Gud behagar taga dessa ting ifrån oss, då
skola vi vara lika förnöjda, som då Han skänkte oss dem, emedan vi ändå få hava Honom och hans välbehag, som skall vara vårt enda
nödvändiga.
Och härav finna vi nu, att det sista budet sammanlöper med det
första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar blott, att
Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.
Och detta var ju det gudomliga
majestätets mening, då Han skapade människan till sitt beläte, nämligen
att hon skulle i allting blott se på Honom, leva i Honom och av Honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds beläte och det sanna
livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta, i vilket
Gud bodde, ett hjärta, som icke kunde leva utan Honom, som törstade
efter och närde sig med Honom, liksom barnet när sig med sin moders
mjölk. Ja, denna törst efter Gud inplantade Han så djupt i människan
uti skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge
det icke omfattade Honom, den levande Guden, och i Honom allena
hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, intet
silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, intet
herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle
tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat
skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt
utan Honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad
namn det ock måtte hava, skulle människan akta ovärdigt sitt begär.
Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle icke giva oss så
mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter
det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter Honom
allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja,
när Han skapade människan till sin avbild. Därför danade Han vårt
hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan.
Men hans mening var, att Han själv skulle vara föremålet därför.
Nu
frågas: Har icke den store Guden ännu i dag samma vilja och mening?
Jo, sannerligen, hans första och sista bud gå ännu i dag ut på
detsamma: "Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din
själ, av alla dina krafter och av all din håg."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar