"Men nu är vi fria ifrån lagen, döda ifrån honom som höll oss fångna." (Rom. 7:6)

Aposteln framställer här lagen såsom ett fängelse, i vilket vi hållits fångna. Dess bud och domar var de järngaller, dörrar och lås, som höll oss förvarade till döden. Ty först bör märkas, att lagen redan dömer oss till döden för den synd, som bara ligger i vår natur, ja, vi har synden och döden i arv från Adam — och lagen säger: "Förbannad är var och en, som inte fullkomnar allt det, som är skrivet i lagboken, så att han gör det."

Men för det andra, när vi inte tror detta, nämligen att vi redan är dömda, om vi än aldrig mer syndade, utan vi försöker att nu med vår bättring minska vår skuld för att vinna Guds nåd, så är hela vår natur så uppfylld av ondska och fördärv, att vi oupphörligt på nytt syndar och ökar vår skuld, varigenom samvetet beständigt stöter emot och fängslas av lagens domar, såsom av järngaller och lås; varthelst vi vänder oss, blir vi dock alltid "fasthållna". Ett sådant fängelse är lagen.

Så säger aposteln även i Gal. 3: 23: "Förrän tron kom, var vi förvarade ("bevakade") under lagen, beslutna ("inneslutna") till den tro, som skulle uppenbaras." Men i denna bild, att lagen är ett fängelse, ligger inte bara det, att vi är dödsfångar under dess domar, utan vi påminns också härav om arten av den fromhet, som lagen verkar.

Därom talar Luther på följande sätt: "Lagens ämbete är att förvara oss såsom i ett fängelse. Detta är en ganska träffande bild, som visar, vad lagen uträttar, och huru fromma han gör människorna. Ingen tjuv, mördare eller rövare, som blivit tillfångatagen, älskar sina bojor och det dystra fängelset, där han hålls bunden. Tvärtom skulle han gärna, om han kunde, vilja riva ner fängelset med dess järnbojor, ja lägga det i aska. I fängelset avhåller han sej väl från illgärningar, dock inte av god vilja eller kärlek till rättfärdigheten, utan därför att fängelset hindrar honom. Och medan han så är innesluten, avskyr och hatar han ännu inte synden och sitt tjuveri (tvärtom sörjer han hjärtligen över att han inte är fri och får stjäla); men fängelset hatar han, och om det tillätes honom att gå ut, skulle han stjäla såsom förut. Lagen innesluter människorna både i borgerligt och andligt hänseende inom vissa skrankor. Sådan är lagens förmåga och rättfärdigheten av lagen, att den tvingar oss till en utvärtes fromhet, i det att den hotar överträdarna med straff och plågor. Vi lyder då visserligen lagen av fruktan för straff, men ovilligt och med stort missnöje. Men hurudan är väl en sådan fromhet, då den underlåter det onda av fruktan för straff? Därför är denna gärningsrättfärdighet i själva verket inget annat än att älska synden, hata rättfärdigheten, avsky Gud och hans lag samt tillbedja och ära den högsta ondska. Ty lika hjärtligt som tjuven älskar fängelset och hatar stölden, lika hjärtligt lyder vi lagen, gör vad han befaller, och underlåter vad han förbjuder, då vi är fångna i honom." (Så långt Luther).

Sådan är vår fromhet under lagen. Hur helt annorlunda blir det inte i hjärtat, när en i detta lagfängelse utpinad, fördömd och förlägen själ på en gång får allt till skänks, då allt, vad hon under lagen arbetat på och sökt efter hos sej själv, skänkes henne av en annan, och hon får nu se Gud i ett alldeles nytt ljus, såsom en huld Fader, vilken endast väntar att få göra oss gott, och därför även på detta sätt utmattat oss under lagen.

När en själ förstår, att alla lagens krav och domar huvudsakligen åsyftade att utmatta och slå ner oss, för att vi skulle övergiva det fruktlösa strävandet att med egen rättfärdighet bestå inför Gud; att Han vill giva allting såsom en fri gåva, både rättfärdighet och helgelse — när en utmattad själ förstår sådant och nu i Andens ljus ser sej helt befriad ifrån lagen, tror och ser Guds stora kärlek i Kristus; då får hon ett alldeles nytt hjärta för Gud och lagen; då förvandlas hatet till kärlek; då kan hon tjäna Gud med innerlig håg och lust. Nu säger hon av hjärtat: "Hans bud är inte svåra;" "jag har lust till Guds lag efter den invärtes människan." Nu är fängelset förvandlat till ett palats.

Sådant gör friheten ifrån lagen: vi älskar nu Herrens bud och rätter så, att varje vårt snavande är vår smärta, och att det skulle hjärtligen gräma oss, om någon skulle rubba eller borttyda de heliga buden. Sådant gör Anden, när själen frigörs från lagens hot och domar och förvissas om en evig nåd.

Löst från gamla träldomsband,
löst till frihet av Guds hand,
kristen, lägg ej på dej sen
något träldomsok igen!
Göm i hjärtat korsets ord,
följ din store vän och bror
och var fri var än du bor.

Löst och fri från mänskobud,
fråga dej: vad önskar Gud?
Böj dej ej för form och skick
som Guds vigning aldrig fick!
Ingen människa tillbed,
gör ej heller själv dej bred,
trampa blott den onde ned!