"Ge inte synden era lemmar till orättfärdighetens vapen, utan ge er själva åt Gud." (Rom. 6:13)

Apostelns förmaning är här, att om vi än inte kan undkomma syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi ändå inte även med vår kropps lemmar måtte utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand, fot o.s.v.

Till exempel: Ditt öga känner sej retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vill då dra dej till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och inte ens låta ögat sysselsätta sej med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra tar du emot frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då ger du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då ger  du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.

Utan ge er själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi ska ge åt Gud. Honom ska vi ge oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom ska vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi ska inte undandra oss något arbete, som Han vill ha av oss; inget lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom ska vi inte hålla vårt liv alltför kärt. O, vilken nåd, att så få ge sej åt Gud, att Han vill ha oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Ge mej, mitt barn, ditt hjärta."

Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt vad som är i oss, måste vi också ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finner vi, att den fromheten är inte den rätta, då man vill ge åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbli overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi också ska tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi ska "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi ska inte bara vara fromma och inget ont göra, utan också vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.

Till vapen, säger aposteln. Det antyder, att även vår konung för ett krig på jorden, i vilket våra lemmar ska tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung ska "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d.v.s. allt som är sant, gott och heligt, och det ska vi få bidra till.

Detta kan vi göra på många sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi ska bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, inte bara till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbe och bekänna Honom, utan också till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjänar vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild delar ut av ditt jordiska goda, då ger du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då ger du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dej om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.

Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget gör sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, ska de ha den uppmuntran, att de inte bara tjänat människor, utan Gud själv. För om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på det sätt de kunnat, ska den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "Ni har gjort det åt mej."

Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi får ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och delta i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Ge er själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt lever i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svarar ja och amen!

Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.