Här ser vi nu att den syndaförlåtelse, som förvärvades oss i Kristi död och som vi genom tron tar emot, ska vara oss en evig tillhörighet, en daglig och evig nåd, att den inte ska ryggas eller tas ifrån oss genom de oss vidlådande, besvärande och under tiden tyvärr även utbrytande synderna. Utan så länge vi förblir i Kristus genom tron, ska vi alla stunder vara i en och samma nåd hos Gud, eftersom nåden inte kommer av gärningarna, ja, eftersom vi i oss själva alla stunder är lika värda fördömelsen, men i Kristus alla stunder lika rättfärdiga.
När Herren redan i Gamla testamentet talar om det nåderike, som genom Kristus skulle stiftas på jorden, kallar Han det i Jes. 33 "vår högtids stad", samt "Jerusalem", och säger omsider om den staden: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri ska ha syndernas förlåtelse." Då Gud i åttionionde psalmen talar om sitt förbund med sin Son — förbundet om en evig nåd över dem, som Sonen med sin försoning förvärvade och försvarade, som trodde på Honom och som här kallas "hans (Sonens) barn" — säger Han: "Men om hans barn överger min lag och inte vandrar i mina rätter; om de ohelgar mina stadgar och inte håller mina bud, så vill jag hemsöka deras synd med ris och deras missgärningar med plågor; men min nåd vill jag inte vända ifrån Honom och inte låta min sanning fela; jag vill inte ohelga mitt förbund och inte göra ogillt vad som är utgånget av min mun." Och i nya testamentet säger Johannes: "Mina barn, detta skriver jag er för att ni inte ska synda; och om någon syndar, då har vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och Han är försoningen för våra synder, inte bara för våra utan också för hela världens."
Vi räknar här inte upp fler av de otaliga trösterika orden om detta i Skriften, utan betraktar endast ett av dessa. I det första säger Herren, att inbyggarna i den staden, nådens rike, inte ska behöva klaga över eller med bekymmer tala om, att de är svaga, ty de ska ha syndernas förlåtelse. Herren tycks vilja säga: syndernas förlåtelse förutsätter ju redan på förhand, att där finns synder och svagheter, ty eljest hette det inte syndernas förlåtelse, men tillika att synderna inte ska tillräknas, påtänkas eller straffas, ty det heter förlåtelse. Det, som är under förlåtelse, behöver inte mer omtalas och med ängslan tänkas på, ty förlåtet är förlåtet. "Ingen inbyggare skall säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, skall hava syndernas förlåtelse."
Detta språk påminner även om ett särskilt förhållande med enfaldiga, redliga nådebarnen. De tror väl sina synders förlåtelse, men under och med detsamma har de något annat (såsom de tycker), som de kväljer och bekymrar sej över — något, som de inte kommer ihåg att anse för synd, utan det är någon svaghet, någon brist i kristendomen, något fel, eller vad det ska kallas. De säger: Nog tror jag, att Gud förlåter mej alla synder, men jag är så svag, har den och den svagheten o. s. v. Nu säger Herren här, att det hör allt under en titel: synder. "Ingen invånare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse;" och denna förlåtelse borttar eller övertäcker all svaghet. Vilken är den svaghet, som inte är en synd? Lagen kräver ju hela människan, hjärtat, tankarna, känslorna; därför anklagar den också allt, vad dessa gör, när det strider emot ordet. Ävenså: månne inte bristerna i din kristendom är synder? Är det inte synd att vara kallsinnig, vara trög till ordet och bönen, feg i bekännelsen o. s. v.? Men allt, vad som är synd, hör under syndernas förlåtelse. Det står inte, att Kristus försonade handens eller tungans synder, utan hela människans alla synder. Därför, så länge du blir i Kristus genom tron, då du också alltid lider av synden, vakar, beder och strider emot den, så "är inget fördömligt" hos dej, utan förlåtelsen sträcker sej över allt, vad du är och har.
Över detta ämne säger vår käre Luther: "Man bör väl fatta den läran, så att man håller alldeles så före, att vår fromhet inför Gud består däri, att vi åtnjuta syndernas förlåtelse. När människan vill handla med Gud, bör hon veta, att varken hennes synd eller fromhet gäller något." När det gäller, att jag ska göra något, tänka, tala och leva inför Gud eller inför människor, då vill jag vara from, akta mej för synden och göra många goda gärningar; men så snart frågan är, hur jag står inför Gud, om jag har hans nåd, eller hur jag skall få den, då vill jag inget annat vara än en syndare, så att denna artikel om syndernas förlåtelse äger tillämpning på mej; ja då vill jag dristigt i tron säga: Har jag synder, så har Kristus rättfärdighet. Hans fromhet är min fromhet. Jag är nu på den plats, där synderna inte når mej.
Sådant är det nådefulla rike, den lyckliga stad, varom Herren själv sade: "Och ingen inbyggare ska säga: jag är svag; ty folket, som bor däri, ska ha syndernas förlåtelse."
Min enda fromhet inför Gud
är syndernas förlåtelse.
Min enda trygghet vid hans bud
är syndernas förlåtelse.
Fast otron stöter sej därpå,
det är ju lika sant ändå.
tisdag 7 augusti 2018
måndag 6 augusti 2018
"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten." (Luk. 13:24)
Vad är väl det yttersta ändamålet med allt vårt andliga strävande, vårt forskande, läsande, om inte att vi ska bli saliga, att vi ska i tiden stå väl med Gud och i döden gå hem till Gud och vara hos Herren alltid? Borde vi då inte besinna oss något, stanna och undersöka, om vårt andliga strävande är av den beskaffenhet, att det verkligen leder till detta saliga mål, så att vi inte "löper såsom till något ovisst eller kämpar såsom en som hugger i vädret"?
För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!
Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!
"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?
Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.
Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.
Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.
Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång:
den väg är så smal och den port är så trång
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.
För många blir det då nödvändigt att först undersöka, om tilläventyrs allt andligt strävande leder till målet, om var och en, som på något sätt söker Guds rike, verkligen skall komma ditin, eller om tvärtom vägen till livet endast är en; och sedan undersöka, om också vi befinner oss på denna enda saliga väg, så att vi med fröjd kan se åren ila till slut; eller om vi fortfarande måste komma till något annat liv, innan vi kan dö saligt. Olyckligt, hemskt, om man inte får nåd till en sådan besinning! Olyckligt, hemskt, om man med den köttsliga säkerhetens lättsinne genast själv kan avgöra saken, utan prövning inför Herren!
Men den, som får nåd till besinning och vill vara uppriktig mot sin själ, måste akta sej väl för att söka svaret på sina frågor ur luften, för att sätta sej ner bara för att tänka och tänka efter eller vänta omedelbart svar i hjärtat. Inte heller bör du i så viktiga frågor nöja dej med någon människas mening, utan här rådfråge du endast den Herrens egna ord, som skall döma på den yttersta dagen. Till detta ändamål anför vi några tänkvärda ord av Kristi egen mun. Gud give oss nåd att märka vad Han talar!
"Vinnlägg er om att kunna gå in genom den trånga porten; ty många, säger jag er, ska försöka komma in, och ska ändå inte kunna." Här blir nu den viktigaste frågan: Vad betyder detta? Hur sker det, att även sådana, som söker gå in genom den trånga porten, likväl inte ska kunna?
Lyckligtvis har Herren även förklarat detta. Och Skriftens förklaringar är två.
Den första lyder så: Många söker Guds rike, men inte med nog allvar för att kunna gå igenom den trånga porten. De är något väckta, men inte helt uppväckta; de vill ha Gud och hans nåd, men också världen och dess vänskap; de vill tjäna två herrar; de vill överge vissa synder, men undantar andra, som de aldrig vill anse såsom synder, utan försvarar. Kristus sa: "Den som kommer till mej och inte hatar sitt liv, inte för min skull kan låta fara allt, fader, moder, bröder, ja, sitt liv, den kan inte vara min lärjunge. Den liknar en man, som började bygga ett hus, men inte hade medel nog att fullborda det." Han har då visserligen lagt ner möda och kostnad på det, men har inget för detta. Det var en rik yngling, som gärna ville följa Jesus; men det lät sej inte göra med bibehållande av rikedomen, och när han hörde, att han måste lämna denna, då gick han bort bedrövad! Så går det för många. O, en öm omständighet, att de går bort bedrövade! De var så nära himmelens port! De såg Herren och älskade Honom på sätt och vis, men var tvungna att gå ifrån Honom, ty de kunde inte lämna allt för hans skull. Dessa försökte då att gå in, men kunde inte. Men andra går ovetande bort ifrån Herren i falsk tröst, menar att de är hans, fastän nya födelsens och den nya skapelsens kännetecken alldeles fattas dem. Ännu andra är de, som väl inte för något i världen vill överge sökandet, inte heller menar, att allt redan är väl, men som alltid dröjer med själva ingåendet genom porten. De tänker på bättring och tro, men att företa själva saken, att företa den bättring de tänker på, eller att just nu söka nåd och förlikning med Gud, just nu söka trons gåva, trons liv och frid, det blir inte av, utan de dröjer och väntar, tilldess det är för sent. De dröjer och dröjer det ena året efter det andra och menar att Herren alltid ska vänta på dem, inte ska kunna slå igen dörren förrän de gått in - och blir så bedragna, att de till slut inte kan gå in.
Den andra orsaken är mycket svårare att fatta, den är själva "stötestenen och förargelseklippan". Denna kan uttryckas så här: Många ska så allvarligt försöka gå in genom den trånga porten, att de därför kan överge far, mor, bröder, ja, sitt liv, men ska likväl inte kunna gå in - bara därför att de inte vill försaka något, som de ännu mer hänger vid än sitt liv, nämligen sitt eget tycke och sin egen bättrings och försakelses anseende. Med andra ord: De söker att gå in genom den trånga porten, men låter inte säga sej, var den trånga porten är, utan går på och stöter huvudet mot väggen där ingen port är. Detta är det folk, Kristus egentligen menar och beskriver med den mannen i bröllopet, som inte hade bröllopskläder, och de jungfrur vid bröllopet, som väl hade lampor, väl gick ut mot brudgummen, men inte hade olja i sina kärl. De har väl Kristus och tron i läran, i förståndet och i munnen; men i hjärtat är något annat deras väg, något annat för dem viktigare, nämligen vad de själva genom Guds hjälp ska vara och göra.
Gå varsamt, min kristen, ge akt på din gång:
den väg är så smal och den port är så trång
som leder till livet, och de är så få
som finner den vägen och vill på den gå.
söndag 5 augusti 2018
"Genom tålamod och Skriftens tröst ska vi ha en förhoppning." (Rom. 14:4)
Detta är Guds syftemål med Skriftens ord, nämligen att vi där inte bara ska hämta kunskap i huvudet, utan i synnerhet denna väsentliga nytta och kraft i livet, "att vi genom tålamod och Skriftens tröst ska ha en förhoppning". — Genom tålamod och Skriftens tröst, det vill säga: Genom det tålamod och den tröst, som Skriften ger — som Skriften dels i ord och exempel förehåller oss, dels också verkar hos oss, då vi rätt betraktar den.
Och att vi därigenom ska "ha en förhoppning", hur ska det förstås?
Först bör vi veta, att med "hoppet" menas de trognas salighetshopp. Men att vi genom tålamod och Skriftens tröst ska ha detta hopp, det sker i synnerhet så, att då vi i bedrövelse och nöd läser Skriftens nådefulla tillsägelser, eller skådar de sköna exemplen av sådana, som haft mycket bittra och långvariga lidanden, och dock med tålamod uthärdat, väntat efter Herren och omsider blivit krönta med ett herrligt slut, så ger detta oss tröst, "Skriftens tröst"; då livas också vi till tålamod, uthållighet, väntan efter Herren, samt till det hoppet, att även vi efter allt lidande ska få ett saligt slut. Vi livas att tro, att Herren ännu ska vara samme trofaste Gud som fordom, ska bevisa även oss samma nåd som våra fäder, och vi alltså i vår väntan efter Honom inte ska komma på skam. —
Orden "tålamod" och "tröst" säger oss att vi ska ha lidanden och bedrövelser; för annars behövs inte tålamod eller tröst. Men så är det också endast i lidande och bedrövelser tålamodet övas, och Skriftens tröst rätteligen smakas. Utan lidande och bekymmer är alla Skriftens tröstespråk helt kraftlösa och onyttiga; det är i bedrövelsen Skriftens tröst blir kraftig och ger oss tålamod och hopp.
Men detta sker också endast genom Skriftens tröst. Ty lämnar vi ordet ur sikte, så är det slut med detta ljus i bedrövelsen. Det är endast genom det tålamod och den tröst, Skriften ger, som hoppet under lidandet stärks. Må detta belysas genom några exempel, så torde vi genast förnimma något av den tröst, Skriften ger:
"Om Jobs tålamod har ni hört", säger Jakob. Nu ser vi i Jobs historia, hur gruvligt denne Guds vän blev plågad, då han först berövades allt som han hade kärt på jorden, sedan blev "slagen med onda sår ifrån fotbladen upp till hjässan" och därefter hånad och begabbad av sin hustru och sina grannar. När vi nu ser, huru Herren under allt detta likväl var hans hulde vän och efteråt gav honom dubbelt mera gott redan i tiden, jämte det nådefulla vittnesbördet, att han var rättfärdig m. m., då är detta oss en lärdom och tröst, att även vi under allt lidande kan ha Guds högsta vänskap, och, när Gud behagar, kan erhålla lindring och tröst, samt efter detta livet ett herrligt slut. —
Se på Abrahams långvariga prövning, och hur han ändå till slut blev så rikligen välsignad. Gud hade givit honom det löftet, att han skulle bliva stamfader för en mycket stor släkt, och då lät Han honom gå barnlös till sitt hundrade år. Och när "löftets son" äntligen var given, då befallde Herren, att denne skulle offras till ett brännoffer. Se vilka prövningar! Och likväl, se hur herrligt Gud fullbordade sitt löfte! Se vilken stor och märkvärdig släkt Abraham erhöll, då även Guds Son skulle efter köttet tillhöra denna! —
Men ännu ett exempel. David var "en man efter Guds hjärta", och likväl: vilka outsägligt bittra erfarenheter hade ej han att genomgå, t. ex. då han, som var en helig profet, gjorde så gruvligt svåra fall, att han blev till en uppenbar förargelse och försmädelse i Israel, en visa i alla de otrognas mun; och då hans egen son stiftade ett uppror och fördrev honom från hans tron; eller då han genom högmod räknade folket och blev därför så gruvligt straffad, att då Herren hemsökte det syndiga folket med den pest, som borttog sjuttiotusen människor, David skulle anse sej såsom orsak till alla dessas död. (1 Krön. 21). Vem hade dock innerligare än David önskat sej att vara detta folk endast till den största välsignelse! O, huru förfärligt bittert Gud kan plåga sina käraste vänner! Nu skulle David, än genom svåra syndafall, än genom nämnda högmodsgärning, se sej bara som en olycka för folket. Och dock var samme David inte förkastad, utan i en så hög nåd, att Guds Son på jorden skulle använda Davids ord till uttryck för sina djupaste känslor, ja, även i sitt bittra lidande på korset. Sådan är Skriftens tröst. Genom sådana exempel ska vi förvisso styrkas i hoppet, styrkas att även i våra bittraste erfarenheter ännu behålla tillförsikten till den underlige, men trofaste Guden.
Och likväl är vi i nya testamentet förnämligast hänvisade till Kristi lidande, till att skåda hur Han vart plågad och efter all sin pina ingick i sin herrlighet. För att vi med tålamod ska löpa i den kamp, som är oss förelagd, säger aposteln, "låt oss se på Jesus, vilken, då Han måtte haft glädje, led korset och är nu sittande på Guds högra hand. Tänk på Honom, så att ni inte tröttnar i ert sinne och ger er över." Sådan är Skriftens tröst, genom vilken vi ska lära tålamod och ha hoppet oryggligt intill änden.
"Skrifternas tröst", o vad det klingar,
himmelska toner, ljuvlig musik.
Tröst i all nöd, glädje den bringar,
hopp bortom graven, himmel så rik!
"Skrifternas tröst"; o vilka flöden,
talet om korset kraften ej mist.
Ljus i vår natt, liv mitt i döden,
manna i öknen helt utan brist.
Och att vi därigenom ska "ha en förhoppning", hur ska det förstås?
Först bör vi veta, att med "hoppet" menas de trognas salighetshopp. Men att vi genom tålamod och Skriftens tröst ska ha detta hopp, det sker i synnerhet så, att då vi i bedrövelse och nöd läser Skriftens nådefulla tillsägelser, eller skådar de sköna exemplen av sådana, som haft mycket bittra och långvariga lidanden, och dock med tålamod uthärdat, väntat efter Herren och omsider blivit krönta med ett herrligt slut, så ger detta oss tröst, "Skriftens tröst"; då livas också vi till tålamod, uthållighet, väntan efter Herren, samt till det hoppet, att även vi efter allt lidande ska få ett saligt slut. Vi livas att tro, att Herren ännu ska vara samme trofaste Gud som fordom, ska bevisa även oss samma nåd som våra fäder, och vi alltså i vår väntan efter Honom inte ska komma på skam. —
Orden "tålamod" och "tröst" säger oss att vi ska ha lidanden och bedrövelser; för annars behövs inte tålamod eller tröst. Men så är det också endast i lidande och bedrövelser tålamodet övas, och Skriftens tröst rätteligen smakas. Utan lidande och bekymmer är alla Skriftens tröstespråk helt kraftlösa och onyttiga; det är i bedrövelsen Skriftens tröst blir kraftig och ger oss tålamod och hopp.
Men detta sker också endast genom Skriftens tröst. Ty lämnar vi ordet ur sikte, så är det slut med detta ljus i bedrövelsen. Det är endast genom det tålamod och den tröst, Skriften ger, som hoppet under lidandet stärks. Må detta belysas genom några exempel, så torde vi genast förnimma något av den tröst, Skriften ger:
"Om Jobs tålamod har ni hört", säger Jakob. Nu ser vi i Jobs historia, hur gruvligt denne Guds vän blev plågad, då han först berövades allt som han hade kärt på jorden, sedan blev "slagen med onda sår ifrån fotbladen upp till hjässan" och därefter hånad och begabbad av sin hustru och sina grannar. När vi nu ser, huru Herren under allt detta likväl var hans hulde vän och efteråt gav honom dubbelt mera gott redan i tiden, jämte det nådefulla vittnesbördet, att han var rättfärdig m. m., då är detta oss en lärdom och tröst, att även vi under allt lidande kan ha Guds högsta vänskap, och, när Gud behagar, kan erhålla lindring och tröst, samt efter detta livet ett herrligt slut. —
Se på Abrahams långvariga prövning, och hur han ändå till slut blev så rikligen välsignad. Gud hade givit honom det löftet, att han skulle bliva stamfader för en mycket stor släkt, och då lät Han honom gå barnlös till sitt hundrade år. Och när "löftets son" äntligen var given, då befallde Herren, att denne skulle offras till ett brännoffer. Se vilka prövningar! Och likväl, se hur herrligt Gud fullbordade sitt löfte! Se vilken stor och märkvärdig släkt Abraham erhöll, då även Guds Son skulle efter köttet tillhöra denna! —
Men ännu ett exempel. David var "en man efter Guds hjärta", och likväl: vilka outsägligt bittra erfarenheter hade ej han att genomgå, t. ex. då han, som var en helig profet, gjorde så gruvligt svåra fall, att han blev till en uppenbar förargelse och försmädelse i Israel, en visa i alla de otrognas mun; och då hans egen son stiftade ett uppror och fördrev honom från hans tron; eller då han genom högmod räknade folket och blev därför så gruvligt straffad, att då Herren hemsökte det syndiga folket med den pest, som borttog sjuttiotusen människor, David skulle anse sej såsom orsak till alla dessas död. (1 Krön. 21). Vem hade dock innerligare än David önskat sej att vara detta folk endast till den största välsignelse! O, huru förfärligt bittert Gud kan plåga sina käraste vänner! Nu skulle David, än genom svåra syndafall, än genom nämnda högmodsgärning, se sej bara som en olycka för folket. Och dock var samme David inte förkastad, utan i en så hög nåd, att Guds Son på jorden skulle använda Davids ord till uttryck för sina djupaste känslor, ja, även i sitt bittra lidande på korset. Sådan är Skriftens tröst. Genom sådana exempel ska vi förvisso styrkas i hoppet, styrkas att även i våra bittraste erfarenheter ännu behålla tillförsikten till den underlige, men trofaste Guden.
Och likväl är vi i nya testamentet förnämligast hänvisade till Kristi lidande, till att skåda hur Han vart plågad och efter all sin pina ingick i sin herrlighet. För att vi med tålamod ska löpa i den kamp, som är oss förelagd, säger aposteln, "låt oss se på Jesus, vilken, då Han måtte haft glädje, led korset och är nu sittande på Guds högra hand. Tänk på Honom, så att ni inte tröttnar i ert sinne och ger er över." Sådan är Skriftens tröst, genom vilken vi ska lära tålamod och ha hoppet oryggligt intill änden.
"Skrifternas tröst", o vad det klingar,
himmelska toner, ljuvlig musik.
Tröst i all nöd, glädje den bringar,
hopp bortom graven, himmel så rik!
"Skrifternas tröst"; o vilka flöden,
talet om korset kraften ej mist.
Ljus i vår natt, liv mitt i döden,
manna i öknen helt utan brist.
lördag 4 augusti 2018
"Jag är genom lag död ifrån lagen." (Gal. 2:19)
Sådana ord innehåller hemligheten av vår frihet från lagen. Så heter det också i Rom. 7: "Så är även ni, mina bröder, dödade ifrån lagen;" "döda ifrån den, som höll oss fångna." Märk orden dödade och döda. Och i samma kapitel visar aposteln, hur det går till och vad det vill säga att genom lagen dödas ifrån lagen. Han säger: "Jag levde fordom utan lag; men när budordet kom, fick synden liv igen, och jag vart död. Ty synden tog tillfälle av budordet och svek mej och dräpte mej därmed."
Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?
Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.
Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.
Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".
Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig, / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."
Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."
Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.
Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.
Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.
Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.
Vad betyder sådana ord: Jag vart död genom lagen? Synden dräpte mej därmed?
Om du går till botten med den frågan, skall du finna ett dyrbart ljus. Vilken död menar aposteln här, då han i detta sammanhang säger: "Och jag vart död" — "död genom lagen?" Katekesen omtalar tre slags död: lekamlig, andlig och evig; men här omtalas ännu en fjärde död; ty andligen död var ju aposteln redan förut, innan budordet kom. Vad menar han då här med ordet "död"? De erfarna veta det; och andra tror det inte.
Jo, så går det, om lagen rätt träffar människan, om Guds heliga ögon börjar förfölja hennes tankar och hjärtats anslag — då blir hon dödad. Och ju allvarligare hon blir angripen, desto förr blir hon dödad. Det var den gamle fariseen Saulus, som blev dödad, innan där kunde bli en Paulus. Jakobs höftsena måste förslitas i nattlig brottning med den okände, innan han kunde säga: "Jag har sett Gud under ansiktet, och min själ har blivit frälst;" och då fick han ett nytt namn. Sedan dess gick han aldrig mer rak.
Kort sagt: Ta apostelns ord, såsom de lyder, då märker du, vem som blev död. Han säger: "Jag vart död." Det var hans jag, hans självverksamma, självrättfärdiga, självheliga jag, som stupade i striden med synden under lagen. Lagen eggade striden med ideligt pådrivande, med fordringar och anmärkningar, och den djupa inbillningen om vår egen kraft, som utgör själen i den gamla människan, underhöll ett segt hopp om framgång i striden; men alltsammans bidrog till att dessmer utmatta och döda honom. Allt detta uttrycker han så: "Synden svek mej och dräpte mej med budordet". Nu är den bruten, den gamla inbillningen om egen kraft och om lagens förmåga att göra människan from och helig; och då ligger människan där, förlorad, hjälplös, vanmäktig, ja, "död".
Men då nu Guds eviga försoningsråd, då Kristus med sin görande och lidande förtjänst blir förklarad för den utmattade själen, som nu förtvivlar på allt eget arbete, både på sin vilja och förmåga, på sin bön, sin ånger, på allt vad som är i henne — "då drages hon till Honom fram, / sådan hon är, så lam, ofärdig, / och så till all Guds nåd ovärdig, / att hon vill sjunka ned för skam". Då sjunker hon i brudgummens famn, den andre mannens — "för att hon skall leva med en annan, med Honom som är uppstånden ifrån de döda". Och se, då får hon på en gång hela lagens fullbordan i Honom, som var "lagens ände till rättfärdighet för var och en, som tror." Och nu lever bruden bara av hans rättfärdighet och av hans försorg i allting, och säger: "Jag sitter under hans skugga, som jag begär; och kärleken är hans banér över mig."
Se, en sådan själ är nu friad ifrån lagen; såsom aposteln uttryckligt förklarar: "Så har nu lagen varit vår tuktomästare till Kristus, för att vi ska bli rättfärdiga av tron. Nu, sedan tron är kommen, är vi inte längre under tuktomästaren."
Visst uppväxer den gamla inbillningen om egen kraft ännu tusentals gånger, vanligen under den finare formen att jag genom bön och Guds kraft kan och bör vara och göra så och så mycket — och förråder sig såsom adamitisk inbillning därigenom, att jag, jag, jag, inte Kristus, blir medelpunkten för alla mina tankar — men då blir jag också åter på nytt utmattad och dödad, till dess jag åter måste sjunka ned till min Frälsares fötter och låta Honom bli mitt allt. Och så länge det förhållandet fortfar, att jag beständigt på nytt blir återförd till Kristus, är jag inte under lagen utan under nåden.
Härav kan du också förstå, vilka som inte är under nåden, utan under lagen, nämligen de, som inte är dödade av lagen, såsom vi nu sett, utan ännu har kvar sitt hopp, sin förtröstan till lagen, till sitt arbete, sin bön, och inte blivit så förtappade och misströstande på det arbetet, att de nödgats ge sej — ge sej såsom förtappade på ren nåd — utan ännu med uppsåt och mening strävar efter segern genom det nämnda arbetet. Är de härunder mer nedslagna över sej, kan de vara "hart när Guds rike"; det fordras bara, att de misströstar på sina försök och så får ett ögonblick se Jesus vit och röd, d.ä. att Han i en salig stund blir förklarad för dem.
Men om med detta arbete ännu följer mycken tröst och självbelåtenhet, och deras tro och bekännelse om Kristus är bara en del av deras egen rättfärdighet — deras tro är inte en nödställd och förtappad syndares verkliga tillflykt till Jesus, utan en ny, skönare klut på det gamla klädet — då är de mer fjärran från den sanna nåden.
Intet kan jag giva dig.
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber,
hjälplös upp till nåden ser.
I din livsvåg låt mig tvås,
Herre, annars jag förgås.
fredag 3 augusti 2018
"Om vårt hjärta fördömer oss, då är Gud större än vårt hjärta och vet allt." (1 Joh. 3:20)
Märk de orden: Gud vet allting — därför ska han fälla en annan dom än vårt hjärta.
Hur ska det förstås? Det ska vi se nu.Kristus säger, att hans kropp och blod blev utgivna för oss. Är det inte sant, att om du rätt kunde tro och besinna, vad det väger, att Guds Son utgivit sin kropp och sitt blod för oss, då skulle du börja att ropa av idel fröjd och säga: "Alla synder är såsom ett intet mot detta, knappt såsom en gnista emot det stora havet."
Men just så ser Herren det beständigt. I himmelen hålls Kristi blod beständigt i hög ära, där gäller det mer än hela världen.
Du och jag, vi har så ömkliga hjärtan, att de ingen stund kan behålla och besinna, vad som dock är större än hela världen. För våra mörka och skröpliga hjärtan är Kristi blod av ganska ringa värde, men för Gud är det beständigt av ett omätligt och outsägligt värde. Det vet Kristus; därför kunde han säga: "Den som är tvagen, han är alldeles ren, och ni är rena."
Du och jag kan inte riktigt tro, men Kristus tror fullkomligt, att hans blod gäller; därför kan han döma, såsom vi nu sett.
Besinna detta djupt, så ska du i din allravärsta syndanöd kunna säga till Gud: "Helige Fader! om du nu vill förkasta mej, så måste du först förkasta din älsklige Son, hans kropp och blod, som du tagit emot till lösepenning för mej. Du kan inte förkasta mej, så länge du gillar lösepenningen."
Detta är den egentliga grunden, varför nåden är oföränderlig.
Men Johannes säger: "Gud vet allting." Det är ännu flera omständigheter, som Gud vet, varigenom nåden är orubblig.
Det står (Luk. 22), att Kristus visste förut, att Petrus skulle falla och förneka honom. Då tänker jag så: Om denna Petri skröplighet hade utgjort ett skäl för Kristus att förkasta honom, så hade han gjort det redan förut, så hade han aldrig någon stund varit honom nådig; ty han visste från början alla Petri skröpligheter, Han trodde aldrig någon stund något bättre om Petrus.
Det är en tankevilla hos oss, att vi tycker, liksom Gud finge se våra synder då och då, när likväl han har sett dem alla ifrån början. Han ser i ett ögonblick allt, vad som bor i oss, allt vad ont, som skall utbryta genom hela vårt liv. Skulle han någonsin för sådant förkasta oss eller tröttna med oss, så skulle han aldrig börjat med oss, att frälsa oss, dra oss till sej och benåda oss. Han vet, att vi egentligen är desamma i alla stunder, de bättre och de sämre.
Hos en kristen finns två naturer, köttet och anden, som alltid strider mot varandra. Då framträder den ena stunden anden så herrlig, att man knappt märker något av köttet, utan endast liv och frid och kärlek och gudaktighet. Den andra stunden åter framträder köttet och djävulen så gruvligt, att man knappt märker något av anden.
Vem kunde under sållningens stund se något av anden hos Petrus? Men åter en annan stund framträdde anden, då han "gick ut och grät bitterligen".
Nu, Kristus vet alla stunder, att vi egentligen är desamma i alla dessa växlingar; Han låter inte förvilla sej. Den stund Petrus visar sej så stark och trogen vid örtagården, vet Kristus ändå, huru han samma afton skall falla; och den stund han faller, vet Kristus ändå, huru Petrus i hjärtat, i anden, är densamme trogne vännen. Vilken stund skulle han då förkasta honom? Att besinna detta hör till den "hemliga visheten".
Men ännu en gång: "Gud vet allting." Kristus säger, att samma skröpliga lärjungar, som i sållningens stund övergav honom, en gång skulle vara i himmelen, sitta på sina stolar och med honom döma de tolv Israels släkter. Då skulle ingen synd och skröplighet vidlåda dem. Kristus vet, hur vi en gång genom hela den oändliga evigheten ska vara alldeles rena, herrliga och sköna, fulla av kärlek och helighet, honom till ett oändligt lov.
Nu tänker jag, såsom också en äldre lärare skriver, att vi med all tröst kan säga till honom:
"O, min käre Gud! Jag beder dej, att du, i det ögonblick då jag faller, ville anse mej i det tillstånd, vari jag en gång ska vara i himmelen, där jag på intet sätt skall synda emot dej, utan oändligen älska och lova dig. Vill du däremot betrakta mej, sådan jag är på jorden, då finner du en syndare, som varje dag och stund med någon synd förolämpar dej. Men betraktar du mej i paradiset, då ser du ett helgon, som tillbringar den ändlösa evigheten utan att en enda gång förolämpa dej, utan beständigt och fullkomligt älskar och prisar dej. Skåda mej i detta tillstånd och vredgas inte, att du måste i trettio, fyrtio eller femtio år — det är: två eller tre sekunder av den långa evigheten — se mej underkastad svaghet och skröplighet."
O, måtte denna outsägliga nåd så intaga, styrka och glädja alla trogna hjärtan, att de ingenting högre älskar än denne käre, milde Frälsaren, så ska den kärleken vara den rätta helgelsens källa och kraft; ty kärleken gör allting lätt, och "kärleken är lagens fullbordan".
Gud föröke oss, för sin kärleks skull, tron och kärleken!
Om hjärtat mej fördömer
och köttet gör besvär,
den trösten jag ej glömmer
att Gud dock större är,
att nåden väger mera
än all min uselhet.
Och pris vare Lammet för det!
torsdag 2 augusti 2018
"Jag är Herren, det är mitt namn, och jag ska inte ge min ära åt en annan, inte heller mitt lov åt avgudarna." (Jes. 42:8)
Judarna visste av Skriften, att Gud hade lovat att sända en stor, god herde för människorna; ty så lydde löftena om detta: "Jag ska uppväcka åt dem en herde, som ska föda dem, nämligen min tjänare David; Han ska föda dem och ska vara deras herde."
Nu säger Herren i Joh. 10: Denne utlovade herden är jag. Alla de som kommit före mej, med anspråk på att vara det, är tjuvar och rövare; jag är den gode herden, som varit er lovad. Därmed ville Herren även lära oss, att Han är den ende gode herden i sitt slag; Han är den gode herden i en sådan bemärkelse, att ingen mer än Han är det. En viktig sanning, både till varning och tröst!
Kristna ska nämligen akta sej för ett avgudiskt vidhängande vid någon underherde. Det är ett avgudiskt och skadligt vidhängande, när du blir så beroende av en människa, att för det första om denna dör eller flyttas bort, all din tröst och ledning skulle därmed vara förlorad; och för det andra, att om din lärare skulle vika ifrån sanningens väg, även du ska vika med ifrån sanningen.
Tänk, vilken fara! Nej, en kristen måste ha sitt huvudsäte och egentliga hjärtestöd i Herren allena, så att, om han kommer till den mest ödsliga ort, där ingen huld herderöst ljuder från några mänskliga läppar, han ändå med endast Frälsaren och hans ord må kunna uppehålla sin själ och av hjärtat utbrista med David: "Herren är min herde, mej ska inget fattas." Och att för det andra, om den eljest förträffligaste lärare predikar ett annat evangelium, än det Kristus och hans apostlar predikat, du då måtte låta det fara och ändå förbli vid Herrens ord och säga: "Jag vet, hur Kristus lärde och handlade med syndare, därvid förblir jag; Han är den gode herden, vid Honom förblir jag."
O, det är också bland andra plågor, som trycker de trogna underherdarna, inte den minsta, då de måste erfara, att de arma fåren, som de velat dra endast till "den store fåraherden", som köpt dem med sitt blod, börjar bli så beroende av tjänaren, att de honom förutan är olyckliga eller utan all tröst och ledning i sanningen. För ett sådant vidhängande måste mången trogen tjänare ryckas bort eller också skämmas ut med någon fläck, för att man må lära att besinna sej och inte göra en människa till Gud. Så säger Herren: "Jag vill inte ge min ära åt en annan, eller mitt lov åt avgudarna. Jag, jag är Herren, och utan mej är ingen Frälsare. Jag är den gode herden."
Vi vill med detta visst inte prisa den kalla och självkloka anda, som föraktar alla de redskap, Herren av stor barmhärtighet givit sin församling, och föraktar det ljus i ordet, som Gud genom dessa redskap givit världen, och vilka självkloka endast tror sin egen anda, under namn av Guds Andes ensamma tolkning av ordet, då de för sin egen enskilda blick kan förakta även sådana herrliga redskap, som Gud använt till hela sin kyrkas omskapning, och vilka i de rikaste frukter fått Guds egen besegling på sin sändning. Inte är det denna självkloka anda vi prisar; vi vill inte heller säga emot Paulus, som berömmer de galaters tillstånd såsom synnerligen "saligt" på den tid, då de tog emot honom såsom en Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv, och hade kunnat ta ut sina ögon för honom, nej, även en så brinnande kärlek kan vara blott det skönaste tecken av ett rätt saligt tillstånd. Utan vi vill endast varna för det avgudiska och slaviska vidhängande, som vi nyss beskrivit, och som är så skadligt både för fåren och för underherdarna.
Vi vill uttala detsamma som Johannes Döparen, då han sade: "Ni är själva mina vittnen, att jag sade: Inte är jag Kristus, jag är endast sänd före Honom; jag är blott en ropandes röst; den som har bruden, Han är brudgummen — Han bör växa till, och jag bör förminskas." Och detsamma som aposteln Paulus, då han sade: "Månne Paulus var korsfäst för er? Eller är ni döpta i Pauli namn?" Vi ser av dessa ställen, hur även dessa heliga män var utsatta för denna plåga, att lärjungarna ville hänga vid tjänaren. Vi ska därför inte undra, om det även nu händer, men vi ska ta oss till vara för det, såsom för något som är menligt för dyrköpta själar.
Och många sköna exempel visar, att just då en kristen blev berövad en god herde — inte föraktade, utan blev berövad hans tjänst — och tvangs att ännu tätare hålla sej till Herren själv och hans ord, just då vann inte bara hans andliga liv i allmänhet en mognad och fasthet, som det eljest inte hade vunnit, utan hans hjärta vann också en mycket högre och varaktigare glädje i den närmare bekantskapen med Frälsaren själv, som nu sökte upp och skötte det ensamma fåret. Och genom sådan erfarenhet lär man att förstå och känna, vad Herren här säger: "Jag är Herren, det är mitt namn. Jag ska inte ge min ära åt en annan".
Kom till mitt kalla,
domnade sinne.
Avgudar alla
för dig försvinne.
Kom att befalla
ensam därinne.
Kom, o min Jesus!
Nu säger Herren i Joh. 10: Denne utlovade herden är jag. Alla de som kommit före mej, med anspråk på att vara det, är tjuvar och rövare; jag är den gode herden, som varit er lovad. Därmed ville Herren även lära oss, att Han är den ende gode herden i sitt slag; Han är den gode herden i en sådan bemärkelse, att ingen mer än Han är det. En viktig sanning, både till varning och tröst!
Kristna ska nämligen akta sej för ett avgudiskt vidhängande vid någon underherde. Det är ett avgudiskt och skadligt vidhängande, när du blir så beroende av en människa, att för det första om denna dör eller flyttas bort, all din tröst och ledning skulle därmed vara förlorad; och för det andra, att om din lärare skulle vika ifrån sanningens väg, även du ska vika med ifrån sanningen.
Tänk, vilken fara! Nej, en kristen måste ha sitt huvudsäte och egentliga hjärtestöd i Herren allena, så att, om han kommer till den mest ödsliga ort, där ingen huld herderöst ljuder från några mänskliga läppar, han ändå med endast Frälsaren och hans ord må kunna uppehålla sin själ och av hjärtat utbrista med David: "Herren är min herde, mej ska inget fattas." Och att för det andra, om den eljest förträffligaste lärare predikar ett annat evangelium, än det Kristus och hans apostlar predikat, du då måtte låta det fara och ändå förbli vid Herrens ord och säga: "Jag vet, hur Kristus lärde och handlade med syndare, därvid förblir jag; Han är den gode herden, vid Honom förblir jag."
O, det är också bland andra plågor, som trycker de trogna underherdarna, inte den minsta, då de måste erfara, att de arma fåren, som de velat dra endast till "den store fåraherden", som köpt dem med sitt blod, börjar bli så beroende av tjänaren, att de honom förutan är olyckliga eller utan all tröst och ledning i sanningen. För ett sådant vidhängande måste mången trogen tjänare ryckas bort eller också skämmas ut med någon fläck, för att man må lära att besinna sej och inte göra en människa till Gud. Så säger Herren: "Jag vill inte ge min ära åt en annan, eller mitt lov åt avgudarna. Jag, jag är Herren, och utan mej är ingen Frälsare. Jag är den gode herden."
Vi vill med detta visst inte prisa den kalla och självkloka anda, som föraktar alla de redskap, Herren av stor barmhärtighet givit sin församling, och föraktar det ljus i ordet, som Gud genom dessa redskap givit världen, och vilka självkloka endast tror sin egen anda, under namn av Guds Andes ensamma tolkning av ordet, då de för sin egen enskilda blick kan förakta även sådana herrliga redskap, som Gud använt till hela sin kyrkas omskapning, och vilka i de rikaste frukter fått Guds egen besegling på sin sändning. Inte är det denna självkloka anda vi prisar; vi vill inte heller säga emot Paulus, som berömmer de galaters tillstånd såsom synnerligen "saligt" på den tid, då de tog emot honom såsom en Guds ängel, ja, såsom Kristus Jesus själv, och hade kunnat ta ut sina ögon för honom, nej, även en så brinnande kärlek kan vara blott det skönaste tecken av ett rätt saligt tillstånd. Utan vi vill endast varna för det avgudiska och slaviska vidhängande, som vi nyss beskrivit, och som är så skadligt både för fåren och för underherdarna.
Vi vill uttala detsamma som Johannes Döparen, då han sade: "Ni är själva mina vittnen, att jag sade: Inte är jag Kristus, jag är endast sänd före Honom; jag är blott en ropandes röst; den som har bruden, Han är brudgummen — Han bör växa till, och jag bör förminskas." Och detsamma som aposteln Paulus, då han sade: "Månne Paulus var korsfäst för er? Eller är ni döpta i Pauli namn?" Vi ser av dessa ställen, hur även dessa heliga män var utsatta för denna plåga, att lärjungarna ville hänga vid tjänaren. Vi ska därför inte undra, om det även nu händer, men vi ska ta oss till vara för det, såsom för något som är menligt för dyrköpta själar.
Och många sköna exempel visar, att just då en kristen blev berövad en god herde — inte föraktade, utan blev berövad hans tjänst — och tvangs att ännu tätare hålla sej till Herren själv och hans ord, just då vann inte bara hans andliga liv i allmänhet en mognad och fasthet, som det eljest inte hade vunnit, utan hans hjärta vann också en mycket högre och varaktigare glädje i den närmare bekantskapen med Frälsaren själv, som nu sökte upp och skötte det ensamma fåret. Och genom sådan erfarenhet lär man att förstå och känna, vad Herren här säger: "Jag är Herren, det är mitt namn. Jag ska inte ge min ära åt en annan".
Kom till mitt kalla,
domnade sinne.
Avgudar alla
för dig försvinne.
Kom att befalla
ensam därinne.
Kom, o min Jesus!
onsdag 1 augusti 2018
"Ni som fruktar Herren, förtrösta på Honom, ty han felar er inte." (Syr. 2:7)
Här frågar någon: Hur ska vi då frukta Gud och förtrösta på honom?
Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna hhonom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.
Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar hur Gud är. Trodde vi rätt hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd han är, hur sannfärdig han är i sina hotelser, hur nära han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta honom och förtrösta på honom.
Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på honom så att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.
Men hur ska jag dock förstå detta att jag för ingenting ska frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej vad det vore att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?
Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har han beslutat annat kan inget av allt detta röra dej. Ser han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill han ge dej ro, då får inget sådant hända dej.
Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"
När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden som Herren inte gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."
Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.
Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.
Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Svar: Endast så, att det motsvarar vad Gud verkligen är. Vi måste känna hhonom rätt, då har vi genast både gudsfruktan och tro.
Då vi är lättsinniga och säkra, kommer det endast därav, att vi inte vet, tror eller besinnar hur Gud är. Trodde vi rätt hur stor och mäktig Gud är, och vilken helig nitälskare emot all synd han är, hur sannfärdig han är i sina hotelser, hur nära han är oss och ser allting, samt hur nådig och trofast m. m., så skulle vi sannerligen både frukta honom och förtrösta på honom.
Och när vi nu betraktar alla dessa Guds egenskaper, som vi borde liksom med ögonen se i alla hans domar, som vi känner ur ordet och erfarenheten, och om vi därmed jämför, vad han själv i ordet så ofta bjuder om vår fruktan och förtröstan på honom, så blir svaret detta: Vi ska frukta Gud och förtrösta på honom så att vi fruktar eljest ingenting, hur fruktansvärt det i sej självt än må vara, nej, platt ingenting ska vi frukta, utan endast Gud; och att vi förtröstar eljest på ingenting, hur starkt, förträffligt och pålitligt det än må synas, nej, på alldeles ingenting, utan endast på Gud. Se, då bleve Herren vår ende Gud. Då bleve han ensam föremålet för vårt hjärtas fruktan, förtröstan och dyrkan.
Men hur ska jag dock förstå detta att jag för ingenting ska frukta, utom för Gud? Det är ju dock många fruktansvärda ting på jorden, för vilka man måste rysa vid blotta tanken därpå. Tänk dej bara, hur mycket ont bittra och mäktiga fiender kan göra oss, eller tänk dej vad det vore att under mördarens hand ge upp sin anda, eller att förlora sin syn eller sitt förstånd för hela sin livstid, eller att angripas av någon förskräcklig sjukdom, som aldrig kan botas, eller bli sönderkrossad av ett åskslag, med flera fruktansvärda händelser. Måste man inte frukta sådant?
Svar: Jo, så måste visserligen var och en, som inte i den allsmäktige Herren har sin ende Gud. Den åter, som verkligen tror och besinnar, att en levande, tänkande, vakande och allsmäktig Gud är allestädes nära, ja, den som får sina andliga sinnen öppnade, så att han ser och tror sådant, den vet, att ingenting av allt detta förskräckliga kan röra ens ett hår på hans huvud, med mindre denne trofaste och allsmäktige Fadern beslutit det. Om han vill, träffar dej blixten, sjukdomen, olyckan, bråddöden; men har han beslutat annat kan inget av allt detta röra dej. Ser han det för dej nödvändigt eller nyttigt, att ditt hjärta skall åter förkrossas, lida, blöda, då sänder han dej en sorg, en förlust, eller en ond människa, som förorättar, beljuger och försmädar dej; vill han ge dej ro, då får inget sådant hända dej.
Se, hur Kristus svarade Pilatus: "Du hade ingen makt över mej, vore den dej inte given ovanefter." Se, hur David talar om den onda människan Simei: "Låt honom banna, ty Herren har bjudit honom banna David." Och då Jeremias talar om mångahanda bedrövelser, såsom att man "undertryckes", "döms falskeligen" o.s.v., säger han: "Vem törs säga, att sådant sker utan Herrens befallning, och att varken ont eller gott kommer genom hans befallning?"
När satan får lov att plåga Job, då föreskriver honom Herren Gud uttryckligen måttet och graden. Ja, profeten Amos säger: "Är ock något ont i staden som Herren inte gör?" Och Herren själv förklarar det så: "På det man skall förnimma både från östan och västan, att utan mej är intet: Jag är Herren, och ingen mer. Jag, som gör ljuset och skapar mörkret; jag, som ger frid och skapar det onda. Jag är Herren, som gör allt detta."
Se, den som inte tror på denne ende Guden, den har på alla sidor tusen saker att frukta, ser än hit och än dit och har beständig oro. I dag fruktar han sjukdom, i morgon fattigdom eller förluster. I dag fruktar han en ond människa, som skall göra honom skada; i morgon, att en kär vän skall svika honom. Kommer en bekymrande underrättelse, då vet han ingen hjälpare, om inte han själv eller andra människor kan hjälpa.
Se, allt sådant är det rättmätiga straffet för dem, som inte låter den allsmäktige Herren vara ensam deras Gud. Däremot, vilken salig trygghet och frid njuter inte den, som tror blott på en Gud, en mäktig, och denne en trofast Fader.
Hjälp mej då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i ordet mej förvarad är.
Hjälp mej, Herre, att vadhelst mej händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)