"Synden ska inte bli väldig över er, eftersom ni står under nåden och inte under lagen." (Rom. 6:14)

Aposteln säger att de som lever under nåden och inte under lagen, över dem ska synden inte bli väldig. Detta är ju en besynnerlig försäkran.

Men på vad beror då detta förhållande, att synden inte ska få herraväldet över oss, därför att vi inte är under lagen, utan under nåden?

Detta grundar sig på två omständigheter. Den första grunden ligger i det av nåden pånyttfödda hjärtats art; den andra åter i Guds hjärta och regering.

Då en själ är "genom lagen dödad ifrån lagen" och nu lever bara av nåd, har hon därmed även fått ett nytt hjärta, som nu innerligen älskar Gud och hans vilja och verkligen hatar synden; då hon däremot förut, när hon gick under lagens träldomsok och inte trodde denna förlåtelse, utan såg Gud hotande och vred för hennes synder, inte kunde av hjärtat älska Honom och hata synden. Hon kunde väl för Guds hotelser ängslas över synden och lida av den, men inte verkligt hata och förbanna den, utan förhöll sej till synden såsom en förjagad älskare, som med sorg sliter sej från det älskade föremålet, bara för faderns stränghets skull.

Eftersom Gud stod för själens öga bara såsom hotande och vred, kunde hon inte få kärlek, lust och fröjd i Honom, och därför hade hon sin kärlek fästad vid den synd Han fördömde. Det är, såsom en Andens man med rätta har anmärkt: "Oförlåten synd är älskad; blott förlåten synd är hatad".

Men kärleken är den mäktigaste kraften i människan; det som är föremål för min kärlek, det beherrskar mej. Den kärlek och fröjd i Herren och det hat till synden, som uppstår i en själ, som ifrån lagens träldom försättes i nådens rike, är dessutom inte bara en naturlig genkärlek, utan verkligen "Guds säd" i den pånyttfödda, Guds Helige Ande, boende i den troendes hjärta; och det är endast denna Guds säd, som övervinner, beherrskar och dödar synden, ja, som t. o. m. gör, att vi "inte kan synda", såsom Johannes säger, inte kan trivas med synden och därför inte kan "ge oss till att tjäna" den — och så länge har den inte herravälde.

Detta är det första, som här är att märka, för att förstå vårt språk. Dessutom är här ännu en annan hemlighet. Då aposteln säger, att "synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden", grundar sej denna försäkran på något mer än vårt nya heliga sinne; den grundar sej också på Gud själv.  Hemligheten är den, att då en människa är "genom lagen dödad ifrån lagen" och har all sin tröst bara i Gud och hans nåd, då är människan i det svaga och beroende barnatillstånd, som Gud själv åtagit sej att svara för.

Då aposteln i 2 Kor. 12 säger: "När jag är svag, så är jag stark", då uttalar han hemligheten. "När jag är svag, så är jag stark." Detta grundar sej nämligen på det förhållande, Herren hade uttalat med de orden: "Min kraft är mäktig i de svaga." Guds kraft bevisar sej endast på de svaga. Gud vill inte ge sin kraft åt de starka, åt dem som själva ännu tilltror sej någon kraft, utan endast åt dem, som med allt sitt arbete blivit till skam och intet och därför nu lever endast av nåd.

Men de som är under lagen, som ännu inte blivit utmattade och tillintetgjorda, utan ännu tror sej kunna göra sej själva till syndens beherrskare, de arbetar ännu med egna krafter. Om de än ber till Gud om hans kraft, strider det emot hans vishet och nådeslagar att förläna dem denna på en tid, då de ännu innerst hoppas på sin egen kraft, inte blivit dödade av lagen och lever bara på nåden. Den som mer ytligt ser på en självstark människas fromhet, kan tycka, att även hon äger Guds kraft emot synden; men Herren säger att det är en enbart utvärtes renhet och däglighet, lik de vitmenade gravarnas. Själva syndens inre makt har ännu inte blivit uppenbarad för människan, eftersom den ännu kan hoppas på egna krafter och iakttagelser; därför är ännu det inre fördärvet i sin obrutna kraft.

Helt annorlunda är det med dem, som förtvivlat på sej själva och har all sin rättfärdighet och starkhet endast i Kristus. Och för sådana tillintetgjorda själar, dessa svaga och beroende barn, ansvarar nu Herren själv — dem tröstar Han och säger: "Låt dej nöja med min nåd; min kraft är mäktig i de svaga."

Detta är den andra omständigheten, varför aposteln kan försäkra, att synden inte ska bli väldig över dem, som inte är under lagen, utan under nåden. Men då detta är en hemlighet för allas vårt förnuft, behöver vi synnerligen ge akt på den lärdom, aposteln här ger oss, nämligen att synden endast då kan beherrskas, när vi inte är under lagen, utan under nåden.

Alltid salig, vill jag inte mer
synda bort den tid mej Herren ger.
Gode Gud, om blott din vilja sker
är jag alltid salig.

Alltid salig, fast jag mången gång
fäller modet under jordens tvång
och ej sjunga kan min nya sång
- jag är likväl salig.

Alltid salig, ty jag har nu fått
saligheten till min arvelott,
allt av nåd från Gud som ger allt gott:
han har gjort mej salig.