"Om husbonden visste, på vad stund tjuven skulle komma, förvisso vakade han och icke tillstadde uppbryta sitt hus." (Luk. 12:39)

Med denna liknelse om tjuven vill Herren Kristus framställa faran av att inte vara beredd för hans ankomst, samt att, då vi säkert skulle vaka, om vi visste stunden för hans ankomst, det är skäl att vara alla stunder beredda. Att detta är liknelsens syfte, det ser vi av Herrens egen tillämpning: "Därför var också ni redo, ty den stund ni inte tänker, ska människans Son komma."

Först ser vi hur detta Kristi tal i grunden slår ner drömmen att med hans synliga ankomst bara en ny herrligare nådetid ska börja på jorden - och inte den yttersta domen. En sådan Kristi ankomst vore ju inte farlig såsom tjuvens. Herren själv säger, att när han kommer i sitt majestät, ska han döma allt folk och på det sättet, att de rättfärdiga endast ska bjudas in att besitta det rike, som är dem tillrett ifrån världens begynnelse, men de andra bortvisas i evinnerlig eld. Så har också den apostoliska tron från begynnelsen varit: "Uppstigen till himmelen — dädan igenkommande till att döma levande och döda." Hur lärda, fromma eller välmenande de tolkare må vara, som motsäger de många och tydliga förklaringarna av Kristus själv, att när han återkommer synlig i skyn, han kommer till den yttersta domen, må vi frimodigt förkasta och bortvisa deras tydning, såsom varje annan motsägelse mot Kristi tydliga ord.

Likaså nedslår denna vår text den andra drömmen, varmed fåfänga själar tröstar sej, nämligen den, att om man inte i tiden kommit i gott förhållande till Gud, ska det kunna ske efter döden; att i andevärlden också ska vara en nådetid. Vore detta sanning, skulle inte Kristus göra det så angeläget att vara redo, när Han kommer. Ja, då skulle det vara idel fåfänga ord, när Skriften säger: I dag, i dag, om ni får höra hans röst" — "i dag är den behagliga tiden, nu är salighetens dag".

Herren Kristus lär alltså, att när han kommer antingen med döden eller med sin egen synliga uppenbarelse, då är det slut med nådetiden, då återstår bara den avgörande domen och evigheten. "Var därför redo då, när människans Son kommer", säger han, redo, färdiga att då gå in med honom i bröllopssalen. De, som inte då är redo, inte då har olja för sina lampor, utan nu vill skaffa den, blir för evigt utestängda. Så lär Herren själv i Matt. 25:1—12. Och de jungfrurna ropade och bad: "Herre, Herre, låt upp för oss!" Men nej, här gavs nu ingen nåd — det var slut på nådetiden. Ja, så lär Herren. Därför tillägger han även där: "Vaka fördenskull, ty ni vet varken dag eller stund, när människans Son kommer."

O, är det sant, vad Herren här förkunnat, att det är för evigt slut med all nåd och alldeles förlorat med den människans salighet, som nte är redo när han kommer, eller när han kallar hennes själ bort genom döden? Vad än vårt blinda förnuft må tycka därom, så har dock han sagt det som är den evige domaren. Vem skall jag tro om inte honom? Men då är det ju alldeles förskräckligt, att en enda stund vara oberedd — en enda afton somna, utan att med visshet veta sej vara i Guds vänskap. Tänk, om döden överraskar dej (han kommer ju ofta såsom en tjuv om natten), så att du inte mer vaknar i tiden, och du har gått in i evigheten osalig! Här finns inga ord att uttrycka förskräckligheten av en sådan händelse. För evigt osalig — för evigt förtappad! Det är för den händelsen, Herren Kristus här varnar.

Och vad råd ger han då, för att vi må undgå den förskräckliga händelsen? Var redo, säger han, vaka! Men vad är då det att vara redo? Det måste ju nödvändigt betyda, att vi har det så med Gud och vår själ, som Herrens eget ord lär om det för saligheten alldeles nödvändiga. Och detta är ju då, att vi är "klädda och inte befinns nakna", klädda i "bröllopskläderna". Det är ju en outsäglig, tänkvärd förkunnelse, då Herren Kristus säger, att även ibland dem, som genomträngt hindren av köpenskap och avelsgård, likväl finnas sådana, som sist ska kastas i det yttersta mörkret! Och det bara därför, att de inte haft den erfarenheten, den slags bättringen, varigenom man så avkläds och berövas all tröst i sin egen fromhet, att man inte kan umbära Kristi rättfärdighet och evangeliets ord om honom.

Om du inte har "gjort ett förbund med döden och förvetat dej med helvetet", måste du ju ta sådana Herrens egna ord till hjärtat och fråga dej inför honom: Är jag i en så beskaffad erfarenhet? Har jag till mitt livsbehov Kristus, hans försoning, hans rättfärdighet, så att jag inte bara förstår och vet, att det så ska vara, utan verkligen lever däri, verkligen av min syndanöd tvingas att "två mina kläder i Lammets blod"?

Se, kära själ, har du det så, böj dej då för Gud och tillbed. Ty då är du förvisso "klädd i bröllopskläderna".

Herre Jesus, håll mig redo
till ditt möte varje stund!
Sen må jord och himmel falla,
fast består min sällhets grund.
Herren kommer, Herren kommer,
slut är då all jordens strid.
Bruden siras, bröllop firas
i en evig fröjd och frid.