"De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.

Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

Stå upp och be
så du kan se 
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.

Med Ordets makt
ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.

"Gör detta till min åminnelse." (Luk. 22:19)

Nu frågas: Vad har den käre Herren åsyftat med den heliga nattvarden, denna underliga och höga stiftelse? Vad var hans egentliga ändamål därmed?

Det är många kristna, som aldrig får någon rätt förståelse för vad nattvarden eller dess värdiga åtnjutande går ut på, och inte heller får den tröst, glädje och fröjd, som nattvarden eljest skänker. Bara därför att de inte vet eller inte besinnar vad som var Kristi mening och ändamål med denna instiftelse.

Att nu säga allt vad Herren åsyftat med den, lär väl först i den allt förklarande evigheten bli möjligt; men ändå kan vi förstå något av det. Vi vill denna gång bara betrakta nattvardens egenskap av att vara en åminnelse av Kristi försoningsdöd. Herren sade: Gör det till min åminnelse.

Nu kan vi först väl förstå, att han inte stiftade denna åminnelse sej själv utan oss till tjänst; ty allt vad Kristus gjorde på jorden, det skedde för oss, såsom han själv säger: "Människans Son är inte kommen för att låta tjäna sig, utan för att han vill tjäna och ge sitt liv till återlösning för många."

Så märk då, vilken nådefull mening vi redan däri upptäcker, att han stiftade en åminnelse av sej. Kristus kände nämligen sina barns svaghet samt den mödosamma väg de hade att vandra genom detta livets öken och jämmerdal; han visste hur de ofta skulle vara nära att ge upp i vägen, hur de, med sina svaga, blödiga, rädda hjärtan och under en daglig och oavlåtlig fejd med kött, värld och satans list och pilar, skulle bli trötta, sjuka, sargade, matta och misströstande.

Han visste därtill, att de dock i honom skulle ha all sin tröst, kraft och vederkvickelse; att bara de livligt tänkte på honom, skulle de åter få nytt liv, mod, styrka och munterhet att fortsätta vandringen.

Han visste vidare, att vad som mest skulle nedslå deras mod, göra dem försagda och ängsliga, skulle vara deras egna synder, fel och skröpligheter; men också, att emot alla synder inget annat skulle vara deras tröst än hans lidande och död, hans offrade lekamen och blod, som var utgivna till syndernas förlåtelse.

Då instiftade han denna åminnelse av sin försoningsdöd och sade: Barn, kom ofta hit tillsammans; då det börjar mörkna för era ögon, och ni börjar ge upp, kom då tillsammans till min lekamens och blods åtnjutande och tänk på mej.

Kort sagt: han ville sätta vilohyddor vid vår väg, där de trötta vandrarna skulle få gå in att stärka och vederkvicka sej med detta himlabröd, hans lekamen och blod, och med åtanken av honom. Denna åminnelse av försoningens under är visserligen nyttig till allting för den invärtes människan: den uppväcker oss från vår glömska och slummeraktighet; den rensar våra ögon från det damm, som under vandringen fördunklar dem; den målar både synden och nåden med sina rätta färger; den tröstar, hugsvalar, styrker och återställer barnaförtröstans frid och fröjd i våra nedslagna hjärtan; den lyfter våra själar ifrån jorden och riktar dem mot himmelen.

Men av den omständigheten, att Kristus i sin nattvard inte bara instiftade en åminnelsefest, utan att han också ger oss sin lekamen och blod att äta och dricka, samt av de ord som han talade, just då han framräckte välsignelsens kalk, märker vi att det var isynnerhet en välgärning han huvudsakligen åsyftade. Hans ord var: "Detta är mitt blod, det nya testamentets, som för er och för många blir utgjutet till syndernas förlåtelse."

Av dessa ord märker vi, vad som var det huvudsakliga, det var nämligen att trösta oss mot våra synder, att tillfredsställa betungade samveten. För det enda han sa om sitt blod var, att det var det nya testamentets — och att det utgöts till syndernas förlåtelse.

Märk då Herrens mening och hjärtelag! Det var honom inte nog att bara utgjuta sitt blod till syndernas förlåtelse, han ville också på det kraftigaste och djupaste förvissa oss om delaktigheten i denna försoning, ville ha oss riktigt tröstade och glada över det; och om detta är han så angelägen, att han också lägger samma sitt blod i vår mun och säger: "Tag, drick härav alla. Drick här ett kraftigt motgift emot dina synder, emot deras fördömande kraft, emottag här själv lösepenningen, att du må veta, att du, du, du är därav delaktig — detta är mitt blod, det nya testamentets, som blir utgjutet (endast) till syndernas förlåtelse. I detta blod upprättas ett nytt testamente, ett nytt förbund emellan Gud och er; inte sådant som det gamla — det gamla krävde och fördömde, det nya skänker och försonar; det gamla sade: Gör, giv, det nya säger: Tro, tag emot. Och det gamla förbundets blod var bockablod och kalvablod; det nya förbundets är Guds Sons blod; och detta mitt blod utgjutes till syndernas förlåtelse."

Se, sådant vill Herren säga. Här är nu en outöslig tröstekälla för alla av synd och samvetskval plågade själar, om de bara kunde stanna, sansa sej, stilla och grundligt betänka, vad Herren här gör och talar.

"Se, min lekamen, mitt blod jag för eder
till edra synders förlåtelse ger."
Så han ju sade och bjuder och beder:
"Tag det och låt det få gälla för er!
Allt vad jag gör,
lider och dör,
gör jag för eder, för eder, så hör!"

"Kom och låt oss gå tillrätta med varandra, säger Herren. Om era synder vore blodröda ska de ändå bli snövita." (Jes 1:18)

Så snart syndaren är utblottad och avklädd all egen berömmelse, vill Gud inget mer — han vill nu endast förlåta och trösta honom för allt.

Ty det är ju genom allt Guds ord uppenbart, att synden är avplanad och Gud nådig och brinnande av oändlig kärleks nitälskan att få förlåta och trösta syndaren. Men denne vill ingen nåd ha, utan i sitt adamitiskt styva sinne tänker han själv bestå inför Herren. Detta sinne är den enda dammen mot Guds nåd.

Men är blott den dammen borta, då har Guds nåd fritt lopp, och då blir allt väl. Kan Adamsbarnet bara ödmjukas, så att det vill ha nåd, inte bara vill återvända och förlika sej med Gud, utan också överge allt eget tillgörande och taga nåd som nåd — o, då får det genast förlåtelse och mycken förlåtelse! Då kommer syndaren tillsammans med den store förlåtande Gudens barmhärtighet, på vilken icke är någon gräns eller ände.

Du har synder på samvetet, går tryckt och fördömd och kan inte göra det minsta till sakens botande. Men hör! Du slipper. Du slipper göra det minsta därtill, och slipper även förtvivla och förgås.

Lova Herren, o själ, "den som förlåter dej alla dina synder!" Du har förtjänt att aldrig tröstas, utan att alltid och evigt gå sorgsen och fördömd, men du slipper! Du får vara glad; du får kasta din börda bort och vara alldeles fri och glad, som om du aldrig hade syndat.

Lova Herren, min själ, Herren, som förlåter alla dina synder! Gud förlåter synder, förlåter alla synder och i alla omständigheter och alla tider och förlåter alldeles oförskyllt och förlåter grundligt. Lär blott känna det gudomliga förlåtandet, eller be Gud om tron, så ska allt bli väl!

Många tror sej rätt väl förstå Guds förlåtande, men förstår ändå inget av den. Först bör vi lägga märke till, att förlåtelse eller nåd utgör motsatsen till all förtjänst; såsom Paulus säger: "Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar; annars vore nåd inte nåd. Är det däremot av gärningar, så är det nu inte nåd; annars är gärning inte gärning!" —

Förlåtelse är också helt annat än ursäkt. Gud ursäktar inte synden, men förlåter den, varför också sådant som är alldeles oursäktligt likväl kan förlåtas; ty förlåtelse innebär ren nåd, eller att en människa, som efter all rätt inte skulle skonas, utan dömas och straffas, likväl nu av idel barmhärtighet blir benådad och fri från alltsammans. Förlåtelsen innebär, att Gud inte handlar med oss efter våra synder och inte vedergäller oss efter våra missgärningar.

Och se, sådan är Gud! Han handlar alldeles inte med oss efter våra synder. Om Gud en enda stund handlat med oss efter våra synder, så bleve intet kött frälst! Men hela Kristi rike på jorden är idel förlåtelse över alla som i tron håller sej till Kristus, ja, ett beständigt förlåtande, ett alldeles oförskyllt förlåtande och ett grundligt förlåtande. Eller är det inte nog säkert och bekräftat, att Gud förlåter alla dina synder? Har inte himmel, jord och helvete, ja människor och andar både väl och eftertryckligt fått veta, att Gud förlåter alla synder, och att ingen blir fördömd för syndens storlek, utan endast för nådens förakt?

Gud har själv i egen person, samt genom profeter och änglar, ja, genom ende Sonen och hans apostlar och genom en stor evangelisters skara, med tusende fasta försäkringar betygat, att han vill förlåta synder. Alla helvetets portar ska inte kullslå vittnesbördet av denna lysande här, eller beröva oss vår visshet om syndernas förlåtelse. Hela bibeln, från början till slut, innehåller egentligen inget annat än Guds stora åtgärder till syndernas förlåtelse. Själva lagen var utgiven förnämligast för att vi skulle lära oss värdera och ta emot förlåtelsen.

Och allt vad Guds Son gjorde på jorden, det skedde allt till våra synders förlåtelse. Han blev ett människobarn, blev vår broder och medlare, uttryckligen därför, såsom ängeln sade, att Han skulle frälsa sitt folk ifrån deras synder. Han utgöt sitt heliga blod uttryckligen därför, att Han skulle försona världens synder, såsom han själv sade: "Mitt blod blir utgjutet till syndernas förlåtelse." Han instiftade döpelsen, där han upptar oss i ett evigt nådeförbund. Han instiftade nattvarden, för att där kunna ofta under vår vandring ge oss en ny försäkran om syndernas förlåtelse; Han lärde oss i Fader vår dagligen och bestämt bedja: Förlåt oss våra skulder. Varför skulle han göra allt detta, om det inte varit hans allvarliga mening och vilja att förlåta synder?

Gud har sannerligen inte givit oss sin Son från himmelen för att fördöma världen, eller blott för något kort, timligt gott! Allt vad Herren gjort försäkrar oss, att han har en verklig och allvarlig vilja att förlåta oss våra synder, återta oss till sina barn och käraste vänner, såsom han också skapat oss för detta och av idel nåd givit oss det eviga livet.

Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö.
Om den är röd som purpur
ska den bli som ull.
Om din synd än är blodröd,
om din synd än är blodröd,
ska den bli så vit som snö,
ska den bli så vit som snö.