måndag 19 september 2022

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

lördag 17 september 2022

"Allt det ni ber om i mitt namn, det ska jag göra, för att Fadern må bli prisad i Sonen." (Joh. 14:13)

Här ska vi noga lägga märke till, vad det vill säga att be i Jesu namn! Att be i Jesu namn betyder egentligen att be på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen med tro åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, be i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd person ger en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehar de medel den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den som ska lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han inte ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver inte mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.

Härav kan vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att be i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men ser vi på det sammanhang textorden förekommer i, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, som förklarar bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man ber i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt be på Jesu förtjänst och be i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi blir sanna Jesu lärjungar och Guds barn.

Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud ska se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi inte kan vänta, att Han ska i nåd se till oss och höra våra böner, då vi har samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter faller i samma villfarelse, att Gud ska vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och inte vilja höra dem, när de har blivit överrumplade av synden och känner stor ovärdighet. Men att i bönen komma fram med den tanken, att Gud ska höra oss i den mån vi själva är värdiga, det är just motsatsen mot att be i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.

O så mycket nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras inte, för att vi omsider ska alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mej nådig och ge mej det goda, fastän jag förtjänt bara det onda!

Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, hur omöjligt är det inte då för de oomvända att kunna rätteligen be en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det också i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att ha av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att be i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag inte tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.

Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må ge sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfars mej, än när jag märker Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike växer till på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Se, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var också summan av allt vad Jesus sökte här, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dej vederfaren, att samma sinne är i dej som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dej mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.

När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mej, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dej som i Jesus! Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är inte detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.

fredag 16 september 2022

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

måndag 5 september 2022

"Ge inte synden era lemmar till orättfärdighetens vapen, utan ge er själva åt Gud." (Rom. 6:13)

Apostelns förmaning är här, att om vi än inte kan undkomma syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi ändå inte även med vår kropps lemmar måtte utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand, fot o.s.v.

Till exempel: Ditt öga känner sej retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vill då dra dej till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och inte ens låta ögat sysselsätta sej med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra tar du emot frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då ger du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då ger  du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.

Utan ge er själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi ska ge åt Gud. Honom ska vi ge oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom ska vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi ska inte undandra oss något arbete, som Han vill ha av oss; inget lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom ska vi inte hålla vårt liv alltför kärt. O, vilken nåd, att så få ge sej åt Gud, att Han vill ha oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Ge mej, mitt barn, ditt hjärta."

Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt vad som är i oss, måste vi också ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finner vi, att den fromheten är inte den rätta, då man vill ge åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbli overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi också ska tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi ska "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi ska inte bara vara fromma och inget ont göra, utan också vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.

Till vapen, säger aposteln. Det antyder, att även vår konung för ett krig på jorden, i vilket våra lemmar ska tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung ska "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d.v.s. allt som är sant, gott och heligt, och det ska vi få bidra till.

Detta kan vi göra på många sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi ska bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, inte bara till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbe och bekänna Honom, utan också till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjänar vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild delar ut av ditt jordiska goda, då ger du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då ger du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dej om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.

Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget gör sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, ska de ha den uppmuntran, att de inte bara tjänat människor, utan Gud själv. För om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på det sätt de kunnat, ska den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "Ni har gjort det åt mej."

Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi får ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och delta i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Ge er själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt lever i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svarar ja och amen!

Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.

fredag 2 september 2022

"Vilken är Gud över allting, högtlovad evinnerligen." (Rom. 9:5)

Då detta sägs uttryckligen om Kristus, nämligen att Han är "Gud över allting, högtlovad från evighet till evighet", så har vi här ett av de märkvärdigare språken om vår Herres Jesu Kristi eviga gudom.

Aposteln hade först talat om Kristi mänskliga härkomst, och då var det just nu på sitt ställe att också erinra om hans gudomliga natur. Och här gör han det med så klara och otvetydiga ord, att detta ställe alltid medfört ett svårt bekymmer för dem av vår Herres fiender och hans gudoms förnekare, vilka i sin dårskap dock inte kunnat kasta bort hela Skriften.

Men desto mer dyrbart är detta språk för alla troende, särdeles för dem som blivit väl beskjutna med tvivlens glödande skott. Har du än aldrig tvivlat på Kristi gudom, så betänk likväl storheten och värdet av den tro, som du då bekänner! Tror du verkligen, att den evige Guden blivit människa som vi, synden undantagen? Betänk en gång, vad det innebär och medför.

Och tänk, om vi inte hade tillräckliga vittnesbörd härom! Prisom då Gud, att Skriftens vittnesbörd i denna vår högsta livsfråga är så tillräckliga och otvetydiga. Vi vill erinra oss några ibland dem. Ibland mängden av dessa vittnesbörd tar vi nu endast upp sådana, som talar om vad Kristus varit och gjort före sitt människoblivande. Sådana är följande:

Han framställs säga till Fadern: "Brännoffer och syndoffer behagar dej inte; då sa jag: Se jag kommer; i boken är skrivet om mej, att jag skall göra din vilja, o Gud." Och åter: "Eftersom barnen har kött och blod, har också Han blivit delaktig därav." I dessa ställen uttrycks, att Han varit till före sitt människoblivande.

Så också i det märkvärdiga stället Joh. 1: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Gud var Ordet. Genom det är alla ting gjorda, och det förutan är intet gjort, som är gjort. Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; och vi såg hans herrlighet, såsom enda Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning." Här sägs uttryckligt, att densamme, som i begynnelsen skapade allting, vart kött och bodde ibland oss.

Så också i Fil. 2, där det sägs om Kristus, att "fast Han var i Guds skepelse, räknade Han inte för rov att vara Gud jämlik, utan förnedrade sej själv, tagande på sej en tjänares skepelse och vart lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa." Här sägs också, att Kristus själv antog tjänareskepelsen och vart såsom en annan människa, följaktligen att Han var till, förrän Han gjorde sådant.

Så säger Han också själv, att Han varit i himmelen, förrän Han kom till jorden. "Ingen far upp i himmelen,  utom den som for ned av himmelen, människans Son, som är i himmelen;" och i v. 31 säger Döparen om Honom detsamma: "Den av  himmelen kommer, Han är över alla."

Och åter säger Kristus: "Jag är nedkommen av himmelen, inte för att jag skall göra min vilja, utan hans vilja, som har sänt mej." Och åter: "Hur ska då ske, när ni ser människans Son uppstiga, dit Han förr var." Och åter: "Fader, förklara du mej hos dej själv med den klarhet, som jag hade hos dej, förr än denna världen var." Hör dock sådana ord! Han var hos Fadern, förr än denna världen fanns.

Även sägs på många ställen, att allting är skapat genom Sonen. Utom det redan anförda Joh. 1, sägs också i Kol. 1 om "Guds älsklige Son": "Genom Honom är alla ting skapade, som är i himmelen och på jorden, synliga och osynliga,  vare sej troner, eller herrskap, eller förstadömen; allt är skapat genom Honom och till Honom;" och i Hebr. 1: "Genom vilken Han också har gjort världen." I sådana ställen säges uttryckligt, att Jesus Kristus, som gick här på jorden, har skapat allting, och att sådant skett, förrän  Han blev människa. En sådan person måste vara den evige Guden själv.

Så säges också i Mik. 5, att densamme, som skulle födas i Betlehem, hade sin tillvaro ifrån evighet: "Och du, Betlehem Efrata, som är liten bland de tusende i Juda, av dej skall åt mej den komma, som ska vara en Herre i Israel; vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet." Så sa också Herren Jesus med majestätiskt lugn till judarna: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Förr än Abraham var född, är jag."

Men hur kan vi uppräkna alla sådana vittnesbörd? Låt oss endast prisa och tillbedja! Och till denna förklaring, att Kristus var Gud, högtlovad i evigheterna, sätter nu aposteln Amen. Amen var ett bekräftelseord, som betecknade, att det sagda var en viktig och en orubblig sanning. Den sanningen, att Jesus Kristus var den evige Guden, bekräftades ock rätteligen med Amen. Det har vi sett i de anförda bibelställena. Kristus är Gud över allting, högtlovad evinnerligen. Amen.

Dig, Herre Jesus, vi tillber
och om din nåd bär bud,
tills vi i härlighet dig ser,
vår Jesus, Herre, Konung, Gud!

torsdag 1 september 2022

"Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8)

Gud "bevisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden han likväl måste ha i sitt hjärta en oändlig kärlek och barmhärtighet gentemot syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också med rätta, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, han har ändå en sådan kärlek till syndaren, att han hellre gav sin älsklige Son i döden, än han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant att du älskar så? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk om det också är så med Guds hjärta! Tänk om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då han talar om sej själv, han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.