måndag 19 september 2022

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

lördag 17 september 2022

"Allt det ni ber om i mitt namn, det ska jag göra, för att Fadern må bli prisad i Sonen." (Joh. 14:13)

Här ska vi noga lägga märke till, vad det vill säga att be i Jesu namn! Att be i Jesu namn betyder egentligen att be på grund av Jesu medlareförtjänst, att i bönen med tro åberopa medlaren. Detta är, vad själva uttrycket, be i en annans namn, ännu alltid betyder, och vilket är oss väl bekant genom det, som dagligen i det mänskliga livet förekommer, då en rik och betrodd person ger en fattig hjälpbehövande blott sitt namn och förord hos den, som innehar de medel den fattige behöver. Med ett sådant namn och förord från en rik och ansedd person går den fattige alltid med stor tillförsikt till den som ska lämna den behövliga hjälpen; och denne hjälpare är därvid så trygg och färdig att lämna denna hjälp, att han inte ens frågar efter den fattiges försäkran om ordentlig återbetalning, utan svarar: Jag behöver inte mer än detta namn. Så går det, när man får komma i en annans namn.

Härav kan vi väl till någon del fatta, vad det i allmänhet är att be i Jesu namn, och vilket i våra kyrkoböner vanligen uttryckes med slutorden: "Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre." Men ser vi på det sammanhang textorden förekommer i, så ligger väl i detta sammanhang också någon grund för deras mening, som förklarar bedjandet i Jesu namn även åsyfta, att man ber i enlighet med Jesu sinne. Men för att kunna rätt be på Jesu förtjänst och be i Jesu sinne fordras nödvändigt det Andens verk i själen, varigenom vi blir sanna Jesu lärjungar och Guds barn.

Så djupt ligger den smittan i all människonatur, att Gud ska se på oss och vår värdighet och vara oss nådig, då vi varit rätt fromma och lydiga; men däremot att vi inte kan vänta, att Han ska i nåd se till oss och höra våra böner, då vi har samvetets förebråelse för synd och ovärdighet — så djupt sitter den självrättfärdighetssmittan i allas vår natur, att även sanna Guds barn, som i den första stora sinnesändringen varit av lagen så tillintetgjorda och förkrossade, att de endast med stor nöd kommit igenom den trånga porten av tro på idel nåd på Kristi förtjänst allena, men blivit genom denna tro alldeles saliga i Kristus, att de samma ännu tusende gånger, ja så länge de leva på jorden, åter faller i samma villfarelse, att Gud ska vara dem nådig och höra deras bön, endast i den mån de varit lydiga och fromma, och däremot vara vred och inte vilja höra dem, när de har blivit överrumplade av synden och känner stor ovärdighet. Men att i bönen komma fram med den tanken, att Gud ska höra oss i den mån vi själva är värdiga, det är just motsatsen mot att be i Jesu namn eller med tröst endast till hans medlareförtjänst.

O så mycket nöd och vilka förödmjukande erfarenheter fordras inte, för att vi omsider ska alldeles mena det sant och rent: Bara på Jesu värdighet, bara i Jesu namn, bara för Jesu skull var mej nådig och ge mej det goda, fastän jag förtjänt bara det onda!

Men är nu detta den svåraste konst även för pånyttfödda Guds barn, hur omöjligt är det inte då för de oomvända att kunna rätteligen be en enda bön på Jesu förtjänst allena! Lika omöjligt är det också i det opånyttfödda tillståndet att kunna bedja i Jesu sinne, att ha av hjärtat samma angelägenheter och böner som Herren Jesus själv, vilket var det andra, som hörde till att be i Jesu namn, ty till bön hör själva hjärtats begär och angelägenhet. Men tänk, vilket nådens underverk när jag upptäcker, att jag genom tron fått ett sådant hjärta, att även när jag inte tänker på Jesu föreskrift eller exempel för bön, utan går i mitt vardagliga arbete, jag likväl har i mitt hjärta samma bekymmer, samma omsorg, önskningar och suckar, som jag återfinner i Herrens bön och i andra uttryck av Jesu sinne.

Jag går och tänker och tänker och suckar, att Gud må ge sin nåd till sitt rikes förökelse i mitt eget och andras hjärtan — jag har ett sådant sinne, att ingen större glädje vederfars mej, än när jag märker Guds verk i en människas själ, när jag märker, att Guds rike växer till på något ställe, att Guds namn blir känt och ärat. Se, där har jag då samma sak, som ligger i de två första bönerna av Fader vår: "Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike." Detta var också summan av allt vad Jesus sökte här, för vilket Han smakade döden och använde alla krafter att frälsa själar och utbreda salighetens rike på jorden. Du, som nu går kanske med ängslan och suckan och tänker på samma sak, själars frälsning och salighet, gläds och häpna över den nåd som är dej vederfaren, att samma sinne är i dej som i Jesus. Må då hela världen för övrigt vara dej mörk och trång, det är ett nådens under verkat i din själ, som tusenfaldigt överväger allt, vad på jorden eljest kan tänkas.

När du, utan någon tanke på Jesu föreskrifter eller på bönerna i Fader vår, kanske både dag och natt umgås med denna suckan: Ack, att Gud måtte genomdriva sin vilja med mej, även om hans vilja skulle förhindra och döda min egenvilja, blott att hans vilja sker! Ack, att jag kunde göra Guds vilja! — då är i ditt hjärta samma sinne som i den tredje bönen: "Ske din vilja". Vakna med fröjd och häpnad över det underverket i ditt hjärta, att samma sinne är i dej som i Jesus! Vilken nåd, vilken herrlighet, att samma Ande bor i oss som i Gud! Är inte detta ett bevis på en "delaktighet av Guds natur"?

Allt vad ni ber om, så säger Jesus,
allt ni ber Fadern om i mitt namn,
det ska jag göra, för att min Fader
ska prisas, äras i Sonen blott.

fredag 16 september 2022

"Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande." (Luk. 12:36)

Dessa ord uttalar i bildspråk just detsamma, som Herren strax därpå tillägger: "Var lika de människor, som vänta sin herre, då han ska komma igen från bröllopet, så att när han kommer och klappar, öppnar de strax för honom." Och vad själva saken eller den andliga meningen därav beträffar, vill Herren säga: Var varje stund beredda för min ankomst, låt mej och min tjänst vara ert beständiga ögonmål, vakta er, så att era hjärtan inte försjunker i något annat och blir försoffade, behärskade av världen eller köttet och alltså oskickliga att rätt tjäna mej och med fröjd ta emot mej. Jag är till min synliga umgängelse borta ifrån er, tills jag vunnit min brud (det är, den församling eller hela det antal av människosläktet, som ska vinnas); men då ska jag återkomma i stor herrlighet till att döma levande och döda. Se till, att ni ständigt är beredda för den dagen.

Men till att vara beredd för den dagen fordras isynnerhet två saker: Det första är, att vi ständigt är klädda i bröllopskläderna, det är, lever i tron, i dagligt iklädande av Kristi rättfärdighet, så att vi inte avsomnat från den syndakänsla, som verkligen driver oss till Kristus, utan alltid har en sådan nöd av våra synder, att vi inte kan leva utan Kristus och ordet om Honom. Detta är den stora huvudsaken för att med fröjd möta domaren, ty "den som har Sonen, han har livet"; den som lever av hans kött och blod, det är, av hans försoning, den äger alldeles bestämda försäkringar om det eviga livet. Detta är det första villkoret för att kunna dö saligt och bestå inför Kristi domstol.

Men sedan, för att vi ska ha en "riklig", en fri och fridfull "ingång i vår Herres och Frälsares eviga rike" och inte komma in blott "såsom genom eld", är det också nödvändigt att se till, att vi lever i en frisk kärlekens ande, att vi med lust och glädje tjänar Honom och far efter det, som är ovantill, så att inte våra hjärtan är  förtungade av levernets omsorger, av girighet och andra herrskande synder eller av hat och oförsonlighet mot någon medmänniska, varigenom det förtroliga framgåendet till Gud förhindras. Att alla sådana hinder undanröjs och kärlekens tjänst är i övning, det är vad som närmast åsyftas med de orden, "att länderna är omgjordade" och "ljusen brinnande". Herren Kristus ville härmed isynnerhet förmana oss, att inte låta det köttsliga, säkra och fåfängliga levernet åter ta överhand.

Detta ser vi ännu tydligare genom hans tillägg i v. 45, 46, där Han säger: "Men om den tjänaren sa i sitt hjärta: Min herre dröjer visst att komma igen, och började slå tjänarna och tjänarinnorna och äta och dricka och bli drucken; så kommer den tjänarens herre, på den dagen han inte förmodar." Denne tjänare betecknar visserligen en inte blott vårdslös utan helt avfallen kristen, såsom vi ser därav, att själva den eviga vredens dom drabbade honom, varom Herren säger: "Han skall hugga honom i stycken och ska sätta hans lott med de otrogna." Men vi ska aldrig glömma, att det är just till detta förskräckliga slut det kan leda, när en kristen bara börjar vara så vårdslös och säker, att han inte fruktar för farorna och inte låter varna sej. En sådan säkerhet leder just till ett helt avfall, till andlig död och till evig fördömelse.

Därför är det alldeles säkert, att såvida vi ska frälsas, måste vi ovillkorligt ta Kristi varning till hjärtat och, om vi börjat bli världsliga, fåfängliga och säkra, bryta upp från detta säkerhetens läger och söka all Guds barmhärtighet och nåd att återkomma till den första, gudfruktiga och vaksamma anden, vari vi från början levde, då Gud omvände oss.

Vi ska i hela den heliga Skrift ifrån dess första sida till den sista inte finna ett enda ställe, som ger hopp åt en säker människa, att det ska gå väl även för henne. Det står aldrig ett enda ord, som innehåller: Gud är så nådig och trofast, att även om du inte räds för synden och djävulen, även om du är sorglös, så skall dock Herren genom sin nåd hjälpa dej. Nej tänk, något sådant löfte finnes aldrig i Skriften. Där är underbart nådefulla löften för syndare, ja vid de allrasvåraste frestelser, fall och synder, men märk, alltid blott för den händelsen, att syndaren låter tukta sej, kommer till bättring, ånger,  räddhåga, strid, bön; då hjälps allting — men eljest icke. Själafiendens härar ska bestämt fördärva de säkra. I detta fiendeland skall människan antingen vara i kamp och räddhåga och då endast genom Guds starkhets makt frälsas, eller också bliva säker och obekymrad och då förgås.

Så går det alltid till i ett vanligt krig. Så går det också till för den, som har att sträva upp mot en strid flod, för att inte föras ned i det branta fallet; lägger han sej att sova i sin båt, så ska han genast börja vräka och snart förgås i djupet. Och vi har ju i hela vår natur ett fördärv, som ständigt drager bort från salighetens väg; och därtill kommer världens och djävulens oförtrutna arbete i samma syfte.

Allt detta kan förklara, varför vi nödvändigt måste hörsamma denna Herrens förmaning: "Låt era länder vara omgjordade och era ljus brinnande."

Så låt oss då vaka och be med all flit,
att tro, hopp och kärlek må brinna.
Ja, låt oss i ljus följa brudgummen dit,
där ofattbar fröjd står att finna:
det himmelska bröllopet. Amen.

måndag 5 september 2022

"Ge inte synden era lemmar till orättfärdighetens vapen, utan ge er själva åt Gud." (Rom. 6:13)

Apostelns förmaning är här, att om vi än inte kan undkomma syndens inre rörelse i onda tankar och lustar, vi ändå inte även med vår kropps lemmar måtte utföra det onda, utan ännu, tvärtemot den inre ondskan, tala och leva efter Guds ord. Därför menar han verkligen här vår dödliga kropp och dess lemmar, ögon, öron, tunga, hand, fot o.s.v.

Till exempel: Ditt öga känner sej retat antingen av jordens förgängliga skatter, eller av en förförande kroppsfägring, eller av världens flärd och prål. Dessa synliga föremål vill då dra dej till synden. Då gäller det att fly den uppstigande lustan och inte ens låta ögat sysselsätta sej med de förledande föremålen; annars lämnar du det åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Genom ditt öra tar du emot frestelser av syndigt och förledande tal; stannar du likväl och lyssnar, då ger du ditt öra åt synden till ett orättfärdighetens vapen. Du frestas av vreden att med din tunga såra, sticka eller riva din medmänniska; du frestas av hemligt agg eller avund att förtala eller illa berykta din frånvarande nästa och till det värsta uttyda hans ord och gärningar. Lämnar du nu i sådana frestelser tungan frihet, då ger  du henne åt synden till ett orättfärdighetens vapen.

Utan ge er själva, d. ä. själ och kropp, med alla inre och yttre krafter, åt Gud. Först hjärtats fruktan, förtröstan och kärlek, och sedan all lydnad och tjänst med görande och lidande: detta är, vad vi ska ge åt Gud. Honom ska vi ge oss själva, med allt vad som är i oss; åt Honom ska vi ägna hela vårt liv, med alla våra förmögenheter; vi ska inte undandra oss något arbete, som Han vill ha av oss; inget lidande eller kors, som Han pålägger oss; för Honom ska vi inte hålla vårt liv alltför kärt. O, vilken nåd, att så få ge sej åt Gud, att Han vill ha oss till sina egna, att Han vill säga till en arm syndare: "Ge mej, mitt barn, ditt hjärta."

Och då vi så givit oss själva åt Gud med allt vad som är i oss, måste vi också ägna åt Honom våra lemmars tjänst till rättfärdighetens vapen. Här finner vi, att den fromheten är inte den rätta, då man vill ge åt Gud endast hjärtats inre dyrkan och även avhålla sina lemmar från synden, men vill sedan förbli overksam och ingenting göra till Herrens tjänst. Aposteln säger här, att vi också ska tjäna Honom med vår utvärtes människa — han säger, att vi ska "giva Honom våra lemmar till rättfärdighetens vapen". Vi ska inte bara vara fromma och inget ont göra, utan också vara verksamma och använda våra lemmar i Herrens tjänst.

Till vapen, säger aposteln. Det antyder, att även vår konung för ett krig på jorden, i vilket våra lemmar ska tjäna såsom vapen. Och till rättfärdighetens vapen, säger han. Vår konung ska "upprätta rätt och rättfärdighet på jorden", d.v.s. allt som är sant, gott och heligt, och det ska vi få bidra till.

Detta kan vi göra på många sätt, "var och en med den gåva, som han har fått". Vi ska bruka våra lemmar, ögon, öron, hand, tunga, inte bara till det man vanligen kallar gudstjänst, höra och betrakta hans ord, tillbe och bekänna Honom, utan också till allt vad kärleken kräver i vårt dagliga leverne, i huset och den jordiska sysslan, då vi av Kristi kärlek bevekta gärna tjänar vår nästa. När du för Herrens skull tåligt och ärligt arbetar, eller givmild delar ut av ditt jordiska goda, då ger du dina händer åt Gud till rättfärdighetens vapen. När du för Herrens stora nåds skull gärna går kärlekens ärenden, då ger du Honom dina fötter. När du av kärlek talar det, som är gott och nyttigt, antingen förmanar, tröstar och lär människor i allmänhet, eller vårdar dej om barn, sjuka och bedrövade, då helgar du åt Gud din tunga till ett rättfärdighetens vapen.

Ja, när en arbetare på fältet eller i verkstaden, när en fattig tjänare och tjänarinna, livade av nåden, troget gör sina sysslor och med tålamod fördraga sina besvärligheter, ska de ha den uppmuntran, att de inte bara tjänat människor, utan Gud själv. För om alla, som i tron och kärleken för Kristi skull tjänat sin nästa, på det sätt de kunnat, ska den store, trofaste Herren en dag högtidligt betyga: "Ni har gjort det åt mej."

Vilken mäktig tröst och uppmuntran, om vi alltid besinnade detta! Vilken salig kallelse, att då hela världen tjänar synden, vi får ägna vårt liv med alla våra krafter och gåvor åt den store Herrens tjänst och delta i hans heliga krig på jorden! Det är då en för anden övermåttan ljuvlig uppfordran: "Ge er själva åt Gud och edra lemmar åt Gud till rättfärdighetens vapen." Saliga de, som så verkligt lever i tron, att både deras ande och deras vandel härtill svarar ja och amen!

Tag mina händer, tag mina fötter,
öga och öra tag, Herre kär.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.
Hela mitt hjärta vill jag dig giva,
Jesus, min Herre, din blott jag är.

fredag 2 september 2022

"Vilken är Gud över allting, högtlovad evinnerligen." (Rom. 9:5)

Då detta sägs uttryckligen om Kristus, nämligen att Han är "Gud över allting, högtlovad från evighet till evighet", så har vi här ett av de märkvärdigare språken om vår Herres Jesu Kristi eviga gudom.

Aposteln hade först talat om Kristi mänskliga härkomst, och då var det just nu på sitt ställe att också erinra om hans gudomliga natur. Och här gör han det med så klara och otvetydiga ord, att detta ställe alltid medfört ett svårt bekymmer för dem av vår Herres fiender och hans gudoms förnekare, vilka i sin dårskap dock inte kunnat kasta bort hela Skriften.

Men desto mer dyrbart är detta språk för alla troende, särdeles för dem som blivit väl beskjutna med tvivlens glödande skott. Har du än aldrig tvivlat på Kristi gudom, så betänk likväl storheten och värdet av den tro, som du då bekänner! Tror du verkligen, att den evige Guden blivit människa som vi, synden undantagen? Betänk en gång, vad det innebär och medför.

Och tänk, om vi inte hade tillräckliga vittnesbörd härom! Prisom då Gud, att Skriftens vittnesbörd i denna vår högsta livsfråga är så tillräckliga och otvetydiga. Vi vill erinra oss några ibland dem. Ibland mängden av dessa vittnesbörd tar vi nu endast upp sådana, som talar om vad Kristus varit och gjort före sitt människoblivande. Sådana är följande:

Han framställs säga till Fadern: "Brännoffer och syndoffer behagar dej inte; då sa jag: Se jag kommer; i boken är skrivet om mej, att jag skall göra din vilja, o Gud." Och åter: "Eftersom barnen har kött och blod, har också Han blivit delaktig därav." I dessa ställen uttrycks, att Han varit till före sitt människoblivande.

Så också i det märkvärdiga stället Joh. 1: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Gud var Ordet. Genom det är alla ting gjorda, och det förutan är intet gjort, som är gjort. Och Ordet vart kött och bodde ibland oss; och vi såg hans herrlighet, såsom enda Sonens herrlighet av Fadern, full med nåd och sanning." Här sägs uttryckligt, att densamme, som i begynnelsen skapade allting, vart kött och bodde ibland oss.

Så också i Fil. 2, där det sägs om Kristus, att "fast Han var i Guds skepelse, räknade Han inte för rov att vara Gud jämlik, utan förnedrade sej själv, tagande på sej en tjänares skepelse och vart lika som en annan människa och i åthävor funnen som en människa." Här sägs också, att Kristus själv antog tjänareskepelsen och vart såsom en annan människa, följaktligen att Han var till, förrän Han gjorde sådant.

Så säger Han också själv, att Han varit i himmelen, förrän Han kom till jorden. "Ingen far upp i himmelen,  utom den som for ned av himmelen, människans Son, som är i himmelen;" och i v. 31 säger Döparen om Honom detsamma: "Den av  himmelen kommer, Han är över alla."

Och åter säger Kristus: "Jag är nedkommen av himmelen, inte för att jag skall göra min vilja, utan hans vilja, som har sänt mej." Och åter: "Hur ska då ske, när ni ser människans Son uppstiga, dit Han förr var." Och åter: "Fader, förklara du mej hos dej själv med den klarhet, som jag hade hos dej, förr än denna världen var." Hör dock sådana ord! Han var hos Fadern, förr än denna världen fanns.

Även sägs på många ställen, att allting är skapat genom Sonen. Utom det redan anförda Joh. 1, sägs också i Kol. 1 om "Guds älsklige Son": "Genom Honom är alla ting skapade, som är i himmelen och på jorden, synliga och osynliga,  vare sej troner, eller herrskap, eller förstadömen; allt är skapat genom Honom och till Honom;" och i Hebr. 1: "Genom vilken Han också har gjort världen." I sådana ställen säges uttryckligt, att Jesus Kristus, som gick här på jorden, har skapat allting, och att sådant skett, förrän  Han blev människa. En sådan person måste vara den evige Guden själv.

Så säges också i Mik. 5, att densamme, som skulle födas i Betlehem, hade sin tillvaro ifrån evighet: "Och du, Betlehem Efrata, som är liten bland de tusende i Juda, av dej skall åt mej den komma, som ska vara en Herre i Israel; vilkens utgång har varit av begynnelsen och av evighet." Så sa också Herren Jesus med majestätiskt lugn till judarna: "Sannerligen, sannerligen säger jag er: Förr än Abraham var född, är jag."

Men hur kan vi uppräkna alla sådana vittnesbörd? Låt oss endast prisa och tillbedja! Och till denna förklaring, att Kristus var Gud, högtlovad i evigheterna, sätter nu aposteln Amen. Amen var ett bekräftelseord, som betecknade, att det sagda var en viktig och en orubblig sanning. Den sanningen, att Jesus Kristus var den evige Guden, bekräftades ock rätteligen med Amen. Det har vi sett i de anförda bibelställena. Kristus är Gud över allting, högtlovad evinnerligen. Amen.

Dig, Herre Jesus, vi tillber
och om din nåd bär bud,
tills vi i härlighet dig ser,
vår Jesus, Herre, Konung, Gud!

torsdag 1 september 2022

"Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8)

Gud "bevisar därmed sin kärlek", säger aposteln, "framställer sin kärlek", d. ä. förklarar den inför hela världen, "gör den så stor, så viss och uppenbar, att det inte är möjligt, att en människa, som rätt betänker detta kärleksbevis, kunde tvivla därpå" (Luther). Den som också eljest vore full med tvivel på Guds kärlek, full med samvetsoro och bävan för Guds vrede över synden, borde dock vid detta bevis börja att ana något om Guds hjärtelag, börja inse och förstå, att med allt Guds heliga nit emot synden han likväl måste ha i sitt hjärta en oändlig kärlek och barmhärtighet gentemot syndarna. Sådant hade vi aldrig kunnat tänka, om inte Gud själv genom detta stora bevis uppenbarat det.

Därmed bevisar Gud sin kärlek till oss; såsom också Kristus anför endast detta bevis, då han vill förklara sin Faders kärlek till oss: "Så älskade Gud världen, att han utgav sin ende Son." Så säger också Johannes, att detta är det egentliga beviset: "Därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss." Och åter: "Därigenom har Guds kärlek till oss blivit uppenbar, att Gud har sänt sin ende Son i världen, för att vi ska leva genom honom." Och vi hade eljest aldrig kunnat tänka något sådant om Guds hjärtelag. Därför heter det också med rätta, att Gud på detta sätt har framställt sin egen kärlek — det är endast Guds egen exempellösa kärlek, som på detta sätt bevisat sej.

När vi älskar någon måste det vara en vän, eller åtminstone en god, älskvärd människa; ser vi tvärtom något förhatligt hos en människa, eller hon är vår ovän och belackare, då brukar vi inte älska, utan hata en sådan. Så är det med vår kärlek efter naturen. Men Gud, som har det högsta hat till synden och därjämte ser oss allesammans fulla med synd, han har ändå en sådan kärlek till syndaren, att han hellre gav sin älsklige Son i döden, än han ville se syndarens död. Och när vi rätt betänker vad aposteln så ofta upprepat, nämligen att Gud gjorde detta för ogudaktiga, för syndare, för ovänner, måste vi väl med stor förundran fråga: O du milde Gud, vadan har du dock en sådan kärlek? Är det sant att du älskar så? Och vad är det, som bevekt dej till en sådan kärlek?

Så bekänner en gammal och till himmelriket lärd Guds tjänare, att han länge hade fördjupat sej i den frågan, vad som kunde vara den egentliga bevekande orsaken och grunden för Guds kärlek till syndare; och han säger sej omsider hava kommit till detta slut i frågan: "Gud älskade, därför älskade han." Orsaken låg just i Guds egen kärlek; han hade ett sådant hjärta som älskade, därför älskade han.

Gud har själv förklarat sin kärlek med bilden av en moders kärlek. Då du ser en moder med outtröttlig kärlek bära och sköta sitt sjuka barn den ena dagen efter den andra, och även under natten, då andra människor sover, lika oförtröttligt vaka vid dess bädd eller bära det på sina armar, ett barn som ännu intet annat gjort än med alla sina behov av hjälp, av ans och skötsel utmatta sin moder, och du frågar henne, varför hon ännu så älskar det; så kan hon inget annat skäl ge, än att hon känner det så i hjärtat, hon skall undra på din fråga och säga: Det är ju mitt barn. Att hon älskar sitt barn, är således en naturens lag för modershjärtat; hon behöver inte ålägga sig det, och det betecknar inte ens en from moder, utan endast en moder. Och denna modershjärtats natur är så mäktig, att om barnet också framdeles blir ett sådant sorgebarn, som för sina brott faller i den borgerliga rättvisans händer och måste straffas, kan en naturlig moder inte tänka på det med likgiltighet, utan har därvid ännu det bittraste lidande.

Sådant är modershjärtats natur. Tänk om det också är så med Guds hjärta! Tänk om Gud har en lika djup kärlek till oss, som en moder har till sitt barn! Men Herren Gud säger själv att han har en ännu djupare  kärlek. Så säger Herren: "Månne ock en kvinna kan förgäta sitt barn, så att hon inte förbarmar sej över sitt livs son? Och om hon än förgåte honom, så vill jag dock inte förgäta dig." "Och därpå känner vi Guds kärlek, att han har givit sitt liv för oss."

Men härvid har vi dock vidrört ännu en omständighet, som kan förklara Guds kärlek till människan. Det är en kärlek till barnet. Sådant antyder Herren därmed, att, då han talar om sej själv, han frågar: "Månne ock en kvinna skall kunna förgäta sitt barn?" Huru djupt fallna och ömkligt vanställda barn vi än är, och huru långt bortkomna i synd och ogudaktighet, kan Gud dock inte förgäta, att människan är hans barn. Han säger sej ha en moders kärlek till oss. Herren Gud har dock skapat oss till sina barn och arvingar. Och då djävulen förförde oss, ville Gud dock inte därmed lämna honom rovet. Han ville ännu göra något för att frälsa barnet. Detta kan till någon del förklara denna annars obegripliga Guds kärlek, att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Gud bevisar sin kärlek till oss
genom att Kristus dog för oss
medan vi ännu var syndare.

onsdag 31 augusti 2022

"Guds frid regere i era hjörtan" (Kol. 3:15)

Att vi skulle ha frid med Gud var det förnämsta målet för hela Kristi försoning. "Näpsten ligger på Honom, för att vi skulle ha frid. Rättfärdighetens frukt ska vara frid, och rättfärdighetens nytta ska vara evig stillhet och säkerhet. Så att mitt folk ska bo i fridshus i trygga boningar och i skön ro." Och Paulus förklarar det så: "Då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."

Nu, så talar Skriften. Skulle inte då Guds frid regera i varje troende hjärta? Eller är det inte sant, vad Skriften säger, att då vi blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud? Skriften kan inte ljuga. Vadan kommer det då, och vad betyder det, att likväl denna verkliga frid med Gud är en så sällsynt gäst ibland oss?

Vi talar inte om dem som aldrig ens vet vad en sann frid med Gud vill säga. Dessa har antingen så mycket frid av annan art, att de aldrig kan få Guds frid, de lever i säkerhetens frid, en frid, som kommer av ett friskt, lätt blod, eller av god lekamlig ställning och dylikt. Eller också är de väckta, jagade och marterade trälar under otro och lagarbete, invärtes gnagna av en pinsam oro, av fruktan och styng i samvetet. Dessa borde endast märka, att det fattas dem ett viktigt stycke, ty Skriften säger ju uttryckligt, att då vi har blivit rättfärdiga av tron, har vi frid med Gud. Eller månne Skriften ljuger! Förstår du inte, att det fattas dej den verkliga tron?

Men vi vill tala om dem, som har kommit till tro och frid, men åter sjunkit ner i ofrid, räddhåga, mörker och trälsinne, och som suckar: "Min näpst är var morgon för handen; vaknar jag, så är det räddhåga; somnar jag, så är det ängslan; mitt liv är suckan." Då frågas: Vad är orsaken, att även troende själar ofta går i ofrid och kval?

Svar: Att en kristen endast saknar känslans frid, under det han dock ser på Kristus och evangelium, men han får det inte så in i hjärtat, att det ger liv och frid, detta är mer pinsamt än farligt. Ty om han dock kan säga: "Likväl förblir jag, Herre, ständigt vid dej; om än min kropp och själ försmäktade, är du, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del. Om du än låter mej vandra i en mörk dal, så är du dock trofast, och det blir efter ditt ord." Se, om jag ännu kan tala så med min Gud, då är det inte farligt, då är den ofriden inte till döds, utan till Guds ära; då kan den bestå bara i ett Guds fördöljande, en behövlig tuktan, eller också i en naturlig sjuklighet, som inte alls rör själen.

Men då man är utan allt fäste i ordet, tänker hit och dit, ser på sina synder och sina plikter och sina företag att hjälpa sej, men allt är träldom och räddhåga; då är det fara på färde, då är det en otro och ett trälsinne, som kan bli till döds, om där icke snart blir hjälp och tröst.

Vad bör då sådana själar göra? Först böra de upphöra med allt eget görande; de bör låta straffa sej för sin otro och självrättfärdighet och besinna, hur de därmed försmädar den käre Frälsaren för allt vad han så rikligen har gjort och lidit för oss samt i ordet och sakramenten skänkt och tillsagt oss. De bör vakna och besinna sej, att de går och skådar bara på sej själva, sina synder och sina känslor, liksom  deras synder nu gällde mer än hela Kristi förtjänst, och deras tankar, känslor och tycken gällde mer än alla Guds vittnesbörd, både Andens, vattnets och blodets! De bör besinna sej, att de går och tänker, gissar och menar hit och dit och väntar svar på sitt hjärtas frågor ur luften, då Herren lämnat svaret i sitt ord och sina sakrament.

Därför: när det fattas dej frid med Gud, när i ditt hjärta är mörkt och ängsligt, sätt dej inte ned att bara tänka hit och dit, hur det må vara med din själ och med Guds nåd emot dej. Ta dej inte heller före att bara arbeta på ditt hjärta, för att det ska tänka gott om Gud. Nej, hör, läs, betrakta evangelii ord, under suckan till Gud om öppnade sinnen, om trons gåva. Och se, om du bara får ögonen öppnade, så att du ser Guds herrlighet i hans evangelium, så ska du få stor, outsäglig frid.

Den värsta fridstöraren och anfäktningen består i våra synder samt i tvivlen på vår omvändelse och rättsinnighet. Men nu säger aposteln: "Vi blev förlikta med Gud genom hans Sons död, den stund vi ännu var ovänner." Om jag är i den anfäktningen och sorgen, att jag inte är rätteligen omvänd och därför inte får tro, så säger aposteln, att vi blev förlikta med Gud, den stund vi ännu var ovänner — inte den stund vi blev omvända och Guds vänner — och genom hans Sons död, inte genom vår bättring, ånger och tro. Kunde jag blott tro detta, att hela världen blev i Kristi död förlikt med Gud, och att på ögonblicket när denna nåd blir mitt hjärtas föremål, dess tröst eller åtminstone längtan, jag genast är rättfärdig och salig, att jag således bör tro på en nåd som finnes till förrän jag tror, som finns till för hela världen; då måste jag ju få en stor, hög och salig frid för den nämnda anfäktningen.

Och när en om sin synd och sin bättring bekymrad själ får denna tröst, då är där både omvändelse, bättring och tro av rätta slaget.

O vad är väl all fröjd på jorden
mot en droppe av Jesu frid!
Har du frid i vad Jesus gjorde
störs den inte av världens strid.
"Han är friden" - de kära orden
tröstar även i nödens tid,
tröstar även i nödens tid.

onsdag 10 augusti 2022

"Låt Kristi ord rikligen bo i er" (Kol. 3:16)

Så går det verkligen till, där livet i Kristus är friskt och varmt.  Och så bör det ju alltid vara! På sådan tid är denna förmaning inte särskilt behövlig. Men det kommer andra tider — "då brudgummen dröjde, blev de alla sömniga och sov" — då tiden blir lång och enformig och kristendomen en gammal vardagssak, då tröghet, kallsinnighet och försumlighet både för egen och för brödernas själar infinner sej — det är isynnerhet då, som denna förmaning behöves.

Så länge ännu någon olja är i lampan, älskar dock de trogna denna förmaning och skiljs därigenom från dem som är köttsligt sinnade, vilka rentav strider mot denna apostelns lära. Men likväl, fast anden är villig hos de trogna, är dock köttet så svagt och trögt, att de inte heller efter denna förmaning kan "göra, vad de vilja", att den inte så efterlevs, som den älskas och erkännes.

O, när man å ena sidan känner och betänker detta, nämligen hur Kristi ord, som skulle bo rikligen i alla kristnas hjärtan och hus, tvärtom bor där ganska torftigt; hur det inbördes lärandet och förmanandet hos många nästan helt upphört; hur psalmerna och lovsångerna och de andliga visorna där har tystnat, eller väl sjungs, men nu inte till Herren och i hjärtat, utan bara för människor och med munnen — och man å den andra sidan känner och betänker sakens övermåttan stora vikt, betänker, att just detta, nämligen att Kristi ord bor rikligen i oss, utgör det sanna "universalmedlet" mot allt andligt ont, både hos enskilda kristna och hos församlingar av sådana, ja, för hela Kristi kyrka på jorden; när man besinnar, hur stor välsignelse det vore, så väl för enskilda kristna som för all deras omgivning, om Kristi ord rikligen bodde hos dem, och däremot vilken stor skada och förlust det är, när detta inte sker; då betages man av en viss ängslan och nedslagenhet, när man betraktar denna förmaning och känner, att inga ord härom är nog starkt talande, och inga hjärtan nog öppna för en sak av sådan vikt. Men vad skall man göra? Den som kan taga det, tage det!

Vi vill nu se vad aposteln menar med sin förmaning. Aposteln förmanar oss här just till det, som man, Gud ske lov, får skåda på sådana tider och orter, där en Andens väckelse och ett evangeliskt trosliv upplågar, där en Guds plantering blomstras, nämligen hur rikligen Kristi ord då bor i själarna, hur det blir ett läsande, talande, sjungande, inbördes undervisande och förmanande, glatt och förtroligt och med hjärtans fröjd och smak, och detta på alla tider och rum, så att världen står där ännu i dag lika häpen och förbittrad och smädefull, som judarna på den stora pingstdagen, då apostlarna började med nya tungor tala om Guds dråpliga verk, och de sade: "Dessa är druckna av sött vin!" Där ser man då, vad aposteln menar, när han säger: "Låt Kristi ord rikligen bo i er med all visdom; lär och förmana er inbördes med psalmer och lovsånger och andliga visor."

Om vi alltid förbleve lika brinnande i anden, om den första kärleken aldrig kallnade, så vore detta just, vad aposteln härmed förmanar. Vårt andliga och eviga väl fordrar det, att vi städse ska fortfara och tillväxa i nåden och Kristi kunskap, därför aldrig bliva försumliga och låta ordet sättas å sido, utan alltid med läsande, talande, sjungande, inbördes lärande och förmanande underhålla och utbreda den heliga elden; ty i annat fall går det, såsom Jesus sa till församlingens ängel i Efesus, att om han inte återvände till den första kärleken, skulle Herren stöta bort ljusstaken från dess rum.

Detta är därför inte en fri sak, som man efter sitt behag kan göra eller låta bli och likväl behålla livet, utan om vi inte vill lykta i köttet och i den eviga döden, nödgas vi alltjämt underhålla det andliga livet med ett dagligt umgänge med Guds ord. Såsom ett barn föds upp med mjölk, så måste också den nya människan ha sin mjölk, och denna är "Kristi ord". En kristen måste därför med beständig flit umgås med bibeln och där spisa sin själ.

Aposteln säger: "Låt Kristi ord bo i eder!" Inte såsom en gäst bara ha härbärge hos er en kort tid, utan för alltid bo i er, säger han. Kristi ord ska helt förena sej med vårt innersta, där beständigt bo och regera. —

Han säger också: rikligen, inte bara vissa korta stunder, utan beständigt, allestädes och på mångahanda sätt. Om du inte har tillfälle att så mycket höra eller läsa det, kan du dock tänka därpå, tala eller sjunga något Guds ord; såsom Herren bjuder, att vi ska med sådan flit allestädes inskärpa ordet hos våra barn, "när du sitter i ditt hus, säger Han, eller "när du går på vägen, när du lägger dej ner eller står upp". På samma sätt ska vi också alltid och allestädes öva oss själva i Kristi ord, även då vårt lekamliga arbete inte tillåter oss att särskilt ägna oss åt det.

Vadhelst här i världen bedrövar min själ,
med Jesus och ordet det alltid blir väl.
Och om jag ej känner min lycka alltid,
i tron på Guds ord har jag ändå Guds frid.
Ack, saliga ro
på Jesus få tro
och äga Guds ord i sitt bo!

fredag 1 juli 2022

"Vi berömmer oss av Gud genom vår Herre Jesus Kristus; genom vilken vi nu fått förlikningen." (Rom. 5:11)

 Aposteln sammanfattar här allt vad saligt kan nämnas, i själva den eviga källan och upphovet till allt, nämligen Gud själv, och säger: vi har Gud själv; Gud själv är vår vän och Fader, och därmed måste följa all trygghet och salighet. ¨

Först är Gud själv mycket mer än alla hans gåvor. Guds vänskap är mer än himmelens salighet. Gud själv är solen och saligheten i himmelen, såsom också redan här hans vänskap är de trognas egentliga fröjdekälla. För det andra är också alla gåvor innefattade i honom: i honom är all vår rättfärdighet och starkhet, i honom vår frid och tröst; Gud är vår Fader, och all barnens rikedom och trygghet är i själva Fadern. "Är vi barn, så är vi också arvingar." "Då Gud inte skonat sin egen Son, utan utgivit honom för oss alla, skulle han inte också ge oss allting med honom?"

Tänk, när du äger själva den store allsmäktige Gudens vänskap, då måste du visst vara alla stunder lycklig. Vore du eljest den fattigaste, du är då den rikaste; den mest ringa och föraktade, du är då den ärofullaste; den mest ensamma och övergivna, du har då alltid det herrligaste sällskap.

Sålunda ser vi David och andra heliga ha fröjdat sej i själva Gud, såsom deras egentliga tröst och berömmelse. "Min själ ska berömma sej av Herren." Vi vill dagligen berömma oss av Gud, att han är oss allt vad vi behöver, så att det i hjärtat heter så: "Herre, min klippa, min borg, min förlossare, min Gud, min tröst, den jag håller mej vid, min sköld, min salighets horn och mitt beskydd." På detta sätt ska alla rättfärdiggjorda själar känna sin Gud och berömma sig av honom; såsom profeten säger: "I Herren varder all Israels säd rättfärdigad och ska berömma sej av honom." Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen.

Aposteln upprepar ideligen, att vi har all denna nåd, trygghet och berömmelse endast genom vår Herre Jesus Kristus och hans försoning. Det är också högst nödvändigt att ständigt betänka detta. Hela vår tröst och berömmelse av Gud, av hans vänskap och av den eviga saligheten är genast försvunnen, så snart vi vänder ögat från denna enda gällande grund och orsak och börja se på oss själva. Då framträder snart vår synd och mångfaldiga ovärdighet, och då är vi genast försagda, glädjen och berömmelsen av Gud är slut.

Betänk därför alltid och oavlåtligt, att all denna nåd, varigenom vi berömmer oss av Gud, att han är vår, med allt vad han är och har, grundar sej endast på försoningen genom Kristus, inte på någon vår godhet och värdighet, utan endast på den eviga kärlek varigenom Gud gav oss sin Son, då vi ännu var "syndare", "ogudaktiga" och "ovänner". Betänk dock vad däri ligger, att Gud, som först själv har skapat oss till sina barn och arvingar, även själv gav oss sin Son till en Frälsare, då vi var ogudaktiga och ovänner, och att vi då "blev förlikta genom hans Sons död".

Detta är en evig tröstegrund för arma syndare, en som inte vacklar och faller med vårt vacklande och fallande, utan alltid blir fast och kvarstående. Ty du kan lätt räkna ut att han som gjort det som är större, att av fiender göra oss till vänner, mycket mer ska göra det som är mindre, nämligen att, då vi nu är så dyrt förlikta, även behandla oss såsom sådana, d.v.s. inte se på våra synder och döma oss efter lagen, utan alltid vara oss huld och nådig och även föra oss ända fram till den salighet, vartill Han först skapat oss och sedan så dyrt återlöst oss.

Så nödvändigt det är, att alltid berömma sej av Gud, d.ä. att alltid behålla en verklig trostillförsikt, en glad och hjärtlig förtröstan till honom som en kristens hela andliga liv beror av, så nödvändigt är det därför att alltid hålla fast vad detta innebär: "Genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har fått förlikningen." Isynnerhet då vårt hjärta, såsom stundom sker, är alldeles iskallt för Gud, vi har blivit förströdda och främmande för honom, men en nöd uppstår, så att vi behöver bedja; då tycker vi, att också Gud är alldeles iskall för oss, inte bryr sej om oss, inte ser oss, inte aktar oss eller hör vår bön.

Då blir det nödvändigt att komma ihåg, att denna bild av Gud är alldeles falsk, är en gruvlig vanställning, som kommer endast av vårt kalla, otrogna hjärta och av djävulens ingivelse. Ty Herren Gud har själv avmålat sej på ett helt annat sätt, såsom en evig och omätlig kärlek, som utgivit sin egen älsklige Son för oss, och som nu alla stunder innerligen älskar dem som tror på honom — en huld Fader, som är oss alla stunder nära, ser alla våra behov och bekymmer och, om han också döljer sej och dröjer med hjälpen, dock alltid har sin "lust i att göra oss gott". Gud kan aldrig vara kall och liknöjd för dem, som dock är av hans älsklige Son dyrt försonade och i honom är rättfärdiga.

Så älskade Gud världen all,
att han utgav sin ende Son,
att var och en som på honom tror
skall få ett evigt liv.

Ty däri består kärleken,
ej att vi hade älskat Gud,
men däri att han har älskat oss
och givit oss sin Son.

Ja, däri har Guds kärlek stor
blivit uppenbar för oss,
att till försoning för all vår synd
han sände oss sin Son.

Han sände till oss Jesus Krist
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

torsdag 30 juni 2022

"Se på fåglarna under himmelen, de sår inget, och inget skär de heller upp och församlar inget i ladorna, och er himmelske Far föder dem. Är ni inte mycket mer än de?" (Matt. 6:26)

För oerfarna goddagsmänskor, som ingen nöd känner, samt för livligt troende kristna, för vilka ordet är allt, behövs inte denna betraktelse. Men när en kristen kommer därhän i mörker och anfäktning, att han tvivlar på allt Guds ord, då visar Herren honom till skapelsens verk, som han inte behöver tro, utan kan se med ögonen; t. ex. emot lekamliga bekymmer säger Herren: "Se på fåglarna under himmelen; er himmelske Fader föder dem: är ni inte mycket mer än de?" Skulle Gud sörja för de små, obetydliga fåglarna, men glömma och förgäta människan, hans dyrbaraste och herrligaste skapelse, Guds avbild, barn och arvinge, herrskaren över fåglarna och djuren? Skulle Gud glömma människan? Skåda liljorna på marken! Salomo, i all sin herrlighet, var inte så klädd som en av dem. Kläder nu Gud så gräset på marken, som dock i dag står och i morgon kastas i ugnen, skulle han inte mycket mer göra det för er — er, som är "Guds släkte"! O, ni klentrogna!

Mot fruktan för onda människor, säger Herren: "Säljs inte två sparvar för en skärv? och en av dem faller inte på jorden er Fader förutan. Ni är ju mer värda än många sparvar. Era huvudhår är alla räknade. Därför ska ni inte rädas." Du tycker dej vara övergiven av Gud; det är någon viss sak, i vilken du tycker dej alldeles hjälplös, du kan själv omöjligt hjälpa densamma. I hela världen finns ingen, som kan hjälpa den; och du har anropat Gud, så att du är hes och trött och allt ser ut lika förgäves — Gud "har sej såsom en hjälte, som är förtvivlad, och såsom en kämpe, som inte kan hjälpa".

Är det möjligt, att det verkligen förhåller sej så, som det då syns dej? Förstår du inte, att det är något djupt fördöljande av den underlige, men dock trofaste Guden? Förutsatt att du inte strider emot Herren och hans ordning, t. ex. begär helgelsekraft, förrän du blivit troende och glad i oförskylld nåd; eller du begär lekamlig hjälp, utan att vilja arbeta o.s.v. — förutsatt således, att du söker hjälpen på rätt väg, så är det alldeles omöjligt, att inte Gud skulle ge dej allt, vad som är dej bäst och nyttigast. Eller är nu Herrens arm förkortad, så att han inte mer kan hjälpa? Och han, som har gjort ögat, skulle han inte se — och se din nöd? Han som gjort örat, skulle han inte höra? Han som sköter fåglarna, skulle han inte vårda sej om dej?

Tänk grundligt på Kristi fråga: Är ni inte mycket mer än de? Frälsaren förklarar: "Ni är mer värda än många sparvar!" Tänk! Det säger Herren själv. Ja, så måste Kristus ha ansett det, som så dyrt köpte oss: "Ni är mer värda än många sparvar". Och nu vårdar han sej om sparvarna. Skulle han då glömma dej? Du säger: "O, jag har syndat! Jag lider, det jag väl förtjänat; jag är med all rätt övergiven" O människa, har då Gud handlat med oss efter våra synder? Han, som utvalde oss i Kristus, förr än världens grund var lagd; han, som i Kristus försonade världen med sej själv, då vi ännu var ovänner, då vi ingen  försoning hade, då ingen bad honom — skulle han nu handla med oss efter våra synder? Ska vi nu bestå för Gud genom vår egen rättfärdighet? Då bleve intet kött frälst; då skulle vi inte heller få en droppe vatten. Nu är vi däremot alla ögonblick omgivna av otaliga Guds välgärningar. Så bör vi då av det som vi ser lära oss att tro även det som vi inte ser.

På samma sätt bör vi också med ögat på skapelsens storverk stävja förnuftets överdåd, som vill träta med Gud, döma över hans ord och verk och betvivla, vad det inte förstår. När fordom en eljest from man, vars like inte fanns i landet, en gång föll i denna frestelse, svarade honom Herren: "Säg, är du så klok? Var var du, då jag grundade jorden! Säg mig. Vet du, vem som har satt henne sitt mått? Var var du, då morgonstjärnorna tillsammans lovade mej, och alla Guds barn fröjdade sej? Vem har tillslutit havet med sina dörrar, då det utbrast såsom utur moderlivet? Har dödens dörrar någon tid upplåtit sej för dej? Eller har du sett dörrarna åt mörkret? Vilken är vägen dit där ljuset bor? Och vilket är mörkrets rum? Kan du binda tillsammans sjustjärnornas band? Eller upplösa Orions band? Vet du hur himmelen ska regeras? Eller kan du sätta ett herradöme över honom på jorden?"

På sådana frågor skulle man försöka sej, när man vill döma över Guds ord och där är något som man inte förstår, så blir man snart glad att lämna det arbetet och säga: Tala Herre, din tjänare hör. Då har man med nytta betraktat skapelsens under.

Se fågeln som sitter på gungande gren,
den sjunger så vackert en visa
om honom som danat den skuldfri och ren,
sin Skapare vill han få prisa
med gåvan som blivit den given.

Ej sår den, ej skördar, ej samlar den in
i ladan för sej och de sina.
Men aldrig den nedslås av sorg någonsin,
den har ej för morgondag pina
och saknar ej något för dagen.

O, må jag som fågeln var gryende dag
med lovsång och tacksamhet börja.
Om än jag är fattig och ringa och svag,
behöver jag ändå ej sörja,
för jag är ju barn här i huset.

Jag mer är än fågeln och liljan i skrud,
som vissnat, då afton det blivit.
I Kristus jag är ju en utkorad brud,
bestämd för det eviga livet.
Nog får jag min lott här på jorden.

måndag 20 juni 2022

"Låt oss hålla påska, inte i den gamla surdegen, inte i ondskans och arghetens surdeg, utan i renhetens och sanningens osyrade deg." (1 Kor. 5:8)

Här lär vi, att det heliga påskalammet, Kristus, inte får ätas tillsammans med ondskans och arghetens surdeg — och detta vid det förskräckliga äventyr, att din själ utrotas ur Herrens Israel.

Vad är detta? Detta låter förskräckligt, det ljuder inte rätt evangeliskt! Har det också grund och tillämpning i nya testamentets ljuvliga nådelära?

Förvisso! Låt oss vakna!

Många läser apostelns ord om surdegens utrensande med ett lättsinne, som om det inte anginge oss, utan ännu gällde Israels barn i Egypten. Nej, detta är ett stycke för var och en av oss.

Vad är det då? Jo, det är det, att den som vill hålla påska, den som vill till salighet anamma Kristus, ska göra det med uppriktighet, ska inte komma med falskhet inför Herrens ansigte; ty det är egentligen denna falskhet i det andliga, som gör att en själ förgörs ur Herrens Israel, såsom en Ananias och Safira i nya testamentet förgjordes, när de ville skrymta och ljuga för Herrens Ande.

Ondskans och arghetens surdeg är då inte egentligen själva syndafördärvet och den orenlighet, som ligger i kött och blod, vare sej jag vill eller inte, som vidlåder, plågar och ängslar varje uppriktig kristen; utan surdegen är egentligen detta falska sinne, varmed man vill blanda ihop tron och syndatjänsten, Kristus och Belial, Gud och världen, ljuset och mörkret.

Detta finner man först av själva orden i grundtexten. Apostelns ord på ondskan betyder egentligen, att jag inte bara har en ond natur, utan också "gör synd", lever i orättfärdighet och laster; men argheten är egentligen en falsk själ, som med allehanda onda skalkstycken, lönnliga och giftiga grepp förvänder både läran och levernet — vilket ännu tydligare framstår i de ord, som uttrycker motsatsen av detta, nämligen renhetens och sanningens osyrade deg, ord som Luther förklarar så här:

"Renheten är när man lever och gör rätt och kristligen av ett fromt hjärta, som menar väl med var man, inte tänker göra orätt eller skada åt någon, utan handlar såsom man vill att det skall handlas med oss. Men sanning är, när man inte umgås med falskhet och svek, med bedrägeri och skalkhet, utan lär och lever rättsinnigt och riktigt efter Guds ord."

Men det är isynnerhet av sammanhanget och anledningen till dessa ord, som apostelns mening tydligast framstår. Orden läses nämligen i 1 Kor. 5, där han anmärkt och bestraffat det hemska förhållandet i den korinthiska församlingen, att de inte allenast räknade ibland sina medlemmar uppenbara lastens trälar, att ibland dem var boleri, och så grovt, att ock en ibland dem hade sin faders hustru, utan ock — märk väl — därjemte ännu var uppblåsta, skröt över sitt andliga ljus och sina apostlar, voro säkra och obekymrade, liksom det vore allt i sin ordning; såsom aposteln i närmast påföljande vers anmärker.

Han säger: "Ibland er är ett boleri, som inte ens hedningarna vet att säga. Och ni är uppblåsta, där ni mycket hellre skulle ha sörjt, för att den som har bedrivit sådant, måste kastas ut ifrån er." Om detta förhållande tillägger han i v.6: "Er berömmelse är inte god. Vet ni inte, att litet surdeg försyrar hela degen? Rensa fördenskull ut den gamla surdegen." Detta är sammanhanget.

"Arghetens och ondskans surdeg" är alltså detta falska sinne, varigenom en människa väl vill bli salig, vill vara en kristen, vill hålla påska, annammar Kristus och gå med Guds folk till det förlovade landet, men på vägen vill ta med sej sina gamla skötesynder, hyllar, gömmer, ursäktar och försvarar dem och tänker inte att avlägga dem. Detta är att hålla påska i ondskans och arghetens surdeg.

Då säger aposteln: Nej, den, som vill anamma vårt påskalamm, ska rensa ut den gamla surdegen. Liksom judarna uppsökte och utsopade allt syrat bröd och , vid själens förlust, var förbjudna att äta detta tillsammans med påskalammet; så måste också den, som vill anamma Kristus och ha del i hans stora förlossning, ha allvar med saken, uppriktigt söka förlossning från alla synder och orättfärdigheter, inte söka syndernas tillåtelse, utan endast förlåtelse, och så befrielse ifrån dem.

Detta är vad samme apostel också säger om den andra påskahandlingen, nämligen blodsbestänkelsen. Han säger: "Låtom oss framgå med ett sannskyldigt hjärta i en fullkomlig tro, bestänkta i hjärtan ifrån ett ont samvete och tvagna om kroppen med rent vatten."

Märk: ett sannskyldigt hjärta, det är: ett hjärta, som på allvar söker att helt och hållet bli Herrens och vill överge allt som misshagar Honom.

Kanske håller dej ett hinder
hemligt kvar i världens lopp.
Kanske någon synd dej binder,
alltför kär att offras opp.
Akta dej och låt den fara!
Annars ska den synden vara
en förskräcklig, dödlig snara
som fördärvar själ och kropp.

fredag 10 juni 2022

"Guds nåd, hälsosam för alla människor, är uppenbarad och lär oss, att... vänta det saliga hoppet och den stora Guds och vår frälsares Jesu Kristi herrliga uppenbarelse." (Tit. 2:11-13)

"Herrens tillkommelse är nära", säger Jakob. Vad kan då vara orsaken, att tanken på Herrens tillkommelse så litet sysselsätter oss? Vad kan vara orsaken, att då denna tanke under vida mindre yttre anledningar likväl var så livlig, närvarande och allmän hos de första kristna, den nu, under sådana tidstecken som våra dagars, är så främmande för oss, är nästan helt försvunnen ur våra kretsar, våra hjärtan, samtal och andliga föredrag?

Vi nekar inte att vi ganska allmänt förblir vid läran om Herrens tillkommelse, såsom en trosartikel, men därav följer inte att vi också har denna Kristi ankomst till vårt hopp. Vi frågar inte: tror du att Herren ska komma? — utan: lever du i hoppet, i en verklig förväntan av hans tillkommelse? Och på denna fråga kan inte många av oss svara: ja! Vore det så att alla troende  vandrade i hoppet och väntan på vår förherrligade Herres tillkommelse, då skulle detta hopp mer uppenbara sej i vår predikan, i våra kristliga samtal, i vårt hela liv — då skulle inte allehanda trosbekännelser, ofta obibliska läror om kyrkans framtid och de avlidnas tillstånd, kunna insmygas ibland oss.

Men vi återkommer till frågan: Vad kan vara orsaken att tanken på Herrens tillkommelse är så främmande för oss, ja, nästan ovälkommen, då den var så livlig, kär och närvarande i de första kristnas hjärtan? Det är säkerligen inget gott tecken. Varje hopp förutsätter en önskan, och varje önskan har sin rot i vad vi älskar.

Om vi verkligen önskade och längtade efter Herrens tillkommelses dag, då all dunkelhet i tron, all svaghet, all synd, all otrohet mot vår käre Frälsare ska få ett slut, och vi ska fatta honom, såsom vi av honom är fattade, se honom, såsom han är, och bli honom lika — om vi mer önskade denna hans uppenbarelse, skulle vi också söka upp och med glädje omfatta alla de grunder som ges för det saliga hoppet om denna önskade dag. Alltså, om vi vore mer andligt sinnade, mer älskade vår Frälsare och åstundade vad kärleken alltid åstundar, nämligen att bli helt förenade med honom, att allt avstånd och all ovisshet måtte upphöra, då skulle vi också leva mer i hoppet.

Vi finner också därför alltid stor skillnad mellan kristna i detta fall. De som tar Guds ord med mer allvar till hjärtat; de som står i mer övning av den bättring som är inför Gud, och den tro som är till vår Herre Jesus Kristus, så att gudsfruktans Ande varje stund vakar över deras hela väsende, och synden därför inte får vara ostraffad, utan ömt känns, då också nåden i Kristus är dess mer dyr och angelägen, men också genom synden ofta överhöljd och fördold för deras blick — sådana har i det saliga hoppet och vår Herres Kristi herrliga tillkommelse en kär betraktelse, ett levande hopp. De ser med innerlig längtan mot den dag, då den tunga dimma som här omhöljde deras tro för evigt ska skingras av Herrens herrlighet; då de ska se Vännen och Frälsaren, som de här trott på, talat med och ledsagats av, fastän de inte sett honom; då de nu en gång ska för evigt får åtnjuta, vad de här förgäves sökte, nämligen en fullkomlig klarhet, en full visshet, en kännbar närhet av Frälsaren; då de därjämte ska vara för evigt fria från det onda köttet, som här alltid medförde så mycken synd, svaghet och anfäktning, för evigt fria från den arge fiendens glödande skott. Vore vi nu mer döda för världen och detta närvarande och hade vårt liv och vår glädje i Gud allena, visst vore detta ett saligt hopp för våra hjärtan.

Men där hjärtat är delat, där det är intaget av andra ting — om än i sej själva oskyldiga och goda — där kan denna längtan efter den himmelske Brudgummen icke finna inträde. Och det livet kan inte vara rätt hälsosamt och sunt, då det inte överensstämmer med ordet och de första kristnas sinne.

"Vår umgängelse är i himmelen", säger Paulus, "dädan vi också väntar Frälsaren, som ska förklara vår skröpliga lekamen, på det han skall göra honom lik sin förklarade lekamen av den kraft, med vilken Han förmår underlägga sej allting." Och han förmanar: "Om ni nu är uppståndna med Kristus, så sök det som är därovan, där Kristus är sittande på Guds högra hand; far efter det som är därovan, inte efter det, som är på jorden. Ty ni är döda, och edert liv är fördolt — ja, fördolt - med Kristus i Gud. Men när ert liv Kristus varder uppenbarad, då blir också ni uppenbarade med honom i herrligheten."

O, att vi toge denna Kristi och hans apostlars lära om Herrens tillkommelse och de kristnas salighetshopp mer till vårt hjärta!

Herre Jesus, dina trogna
med sin hela varelse
längtansfullt ser tiden mogna
för din uppenbarelse,
då i makt från Sions höjd
ljuset strålar fram med fröjd!

onsdag 1 juni 2022

"Var och en som älskar är född av Gud." (1 Joh. 4:7)

Så omöjligt som det vore att förmå snö och is att vara varma, medan de ännu är snö och is, så fruktlöst är det att tvinga sej till att rätt älska Gud och rätt älska sin nästa, förrän hjärtat blivit förvandlat, förrän du fått ett nytt hjärta, som av sej självt älskar. Kärleken är en fri sak, är hjärtats sak, kan inte framtvingas. Hur du än kan tvinga dej att tala och leva, kan du ändå inte tvinga hjärtat att älska vad det inte vill.

Därför är det en dårskap att predika om kärlek för ett hjärta som inte är pånyttfött. "Köttsligt sinne är en fiendskap emot Gud, eftersom det inte är underdånigt Guds lag, och inte kan det heller." All den kärlek man tycker sej ha till Gud före nyfödelsen är inbillad, egennyttig och inskränkt. Du älskar Gud endast då Han gör och talar vad dej behagar; men när han sätter dej på prov eller bjuder dej något som du inte vill, då knorrar du mot honom, och på ett eller annat sätt anklagar hans bud för stränghet. Ävenså älskar du inte heller din nästa såsom dej själv, utan är alltid mer angelägen om ditt eget bästa än om hans. Sådana är alla människohjärtan av naturen, ja alla, utan undantag.

Frågas då hur man får ett nytt hjärta som rätt älskar, så märk: du har aldrig rätt kärlek till Gud, förrän han först bevisat dej så mycken kärlek, att ditt hjärta liksom försmält av denna hans kärleks värme. Du kan inte börja med att skänka honom kärlek, utan börja med att ta emot kärlek av honom; såsom aposteln Johannes säger: "Däri består kärleken, inte att vi har älskat Gud, utan att Gud har älskat oss." Och Jesus säger: Ni har inte utvalt mej, men jag har utvalt er." Men nu är det ingen Guds kärlek, som smälter och förvandlar ditt hela väsende, utom den, som omfattar och saliggör ditt hela väsende, den kärlek, som rör själva livet för tid och evighet, nämligen din benådning hos Gud, dina synders förlåtelse och ditt saliga upptagande till Guds barn.

Härom talade Herren själv hos fariseen Simon. En stor synderska kommer in, faller ned vid hans fötter, tvår dem med sina tårar, torkar dem med sitt huvudhår. Fariseerna undrar över detta; men Jesus förklarar saken: "Det var en man, som hade två gäldenärer; den ene var skyldig honom femhundra penningar, den andre femtio. För fattiga att betala, fick de bägge eftergift på skulderna. Säg, Simon, vilken, menar du, älskade mer denne nådige Herren?" "Den som fick mer eftergivet", blev svaret. Och Jesus tillade: "Rätt dömde du; denna kvinna är många synder förlåtna; därför älskar hon mycket."

Se här betydelsen av apostelens ord: "Där synden överflödade, där överflödade också nåden mycket mer." Ju mer lag i samvetet, desto mer stormar och känns synderna; ju mer synd som känns, desto större blir nåden, då alla dessa förlåts; och ju mer nåd du får, desto större blir din kärlek, glädje och tacksamhet. Detta är nya testamentets regeringsordning, att Gud, som befallde oss att älska ovänner och med välgerningar samla glödande kol på deras huvuden, gör själv detsamma emot oss. Han smälter och övervinner oss med den överflödade nådens glödande kol.

Och nu, nu först börjar du älska Gud tillbaka; nu blir också ditt hjärta så förvandlat, att du med en alldeles ny kärlek älskar alla människor. Ty Guds kärlek är utgjuten i ditt hjärta genom den Helige Ande, som är dej given.

Denna kärlek till nästan är tvåfaldig: allmännelig kärlek och broderlig kärlek. Med allmännelig kärlek älskar du alla människor och gör dem gott, varhelst du kan och i alla deras behov. Denna kärlek förutsätter inget förtroende, ingen vänskap; ty den fordrar inget annat villkor hos föremålet, än att det är en människa. Det är om denna kärlek Jesus sade: "Älska era ovänner, gör gott mot dem som hatar er" m. m.

Detta är av vikt att iaktta om du vill vara kristen, så att du inte älskar bara dem som är dina vänner och gör dej gott — älskar dem som man kallar älskvärda. Inte så, om du vill vara kristen! Då tillhör dej att endast betänka om de har samma människoblod som du; om de härstammar från samme Far i himmelen och samme stamfar på jorden som du, samt är återlösta med samma blod som du. Det vore dej då en stor uppmuntran till kärlek, om du vid åsynen av en hjälpbehövande, tänkte: Detta är min broder, min syster! Ty efter köttet är vi ju alla syskon.

Det andra slaget av kristlig kärlek är den broderliga. Broderlig kärlek är den varigenom alla Guds barn i världen, såsom inbördes bröder, är förknippad i ett saligt, innerligt och förtroligt syskonband. Detta broderskap känner inga gränser av olika kyrkobekännelser, former och orter, olika stånd och levnadsvillkor, utan ser efter något som finnes allestädes där Kristus predikas, nämligen Guds barn, födda av Gud. Ty grunden för denna broderliga kärlek är endast denna: "Den som älskar honom som födde, han älskar också den som är född av honom."

Och här är orsaken, varför Kristus uppgav just denna kärlek såsom tecknet på hans rätta "lärjungar", sägande: "Därav ska alla förstå att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek inbördes." Ty allt annat kan skrymtare efterapa, men inte den inbördes kärlek, som ser efter dem som är födda av Gud.

Han sände till oss Jesus Krist,
att på honom vi skulle tro,
att genom honom vi leva må
och älska för hans skull.

lördag 21 maj 2022

"Jag vill lova Herren alltid, hans pris ska ständigt vara i min mun." (Psalt. 34:2)

Så säger den prövade David. Och så bör visst en kristen ha det, som är insatt i hela Kristi rikedom, att han i all tid är glad och tacksam i en sådan lycka, såsom också aposteln säger: "Var alltid glada — och tacksamma i allting, ty det är Guds vilja om er genom Jesus Kristus."

Först är det förvisso den skäligaste och saligaste plikt, att Guds barn redan här i prövningsvärlden begynner det himmelska livet, nämligen att prisa och lova vår Gud — glädjas, älska och prisa sin himmelske Fader, för allt vad han är i sej själv, och för vad han mot dem gjort, gör och ska göra. Vem kan utsäga alla de härmed endast antydda ämnena för Guds lov?

Men vad som är inte mindre värt att i tid besinna är, att otacksamheten är en sådan synd som har en hel mängd olyckliga följder med sej — "otacksamheten är det uttorkande väder, för vilket alla Guds nådeskällor utsinar" — och otacksamheten är ett slags förtrollning av menniskans sinne, så att hon inte ser det goda hon har, så att, om hon än i själva verket är den lyckligaste på jorden, hon ska gå såsom en olycklig varelse genom livet och vara en martyr för idelig missbelåtenhet, en börda för sej själv och en Guds äras förnekare.

Det säkra är att den som fått minst på denna jord ändå har stora skäl att oavlåtligen prisa, tacka och lova vår Gud; ty bara det att få se eller veta något om Guds herrliga verk och väsende borde uppfylla oss med hans pris. "Hela jorden är full med hans godhet. Himmel och jord är fulla av hans ära." Den minst lycklige har stora skäl att prisa Gud, bara för vad han är i sej själv. Mycket mer då, om du också är en ibland dem, som på ditt eget hjärta erfarit hans stora nåd och barmhärtighet, blivit benådad med den saliga kallelsen till Kristi rike, benådad med den Helige Andes upplysning, så att du lärt känna dej själv och din Frälsare och blivit ett Guds barn — och jämte allt detta kanske också åtnjuter en hel mängd synliga välgärningar av Gud, andliga och lekamliga, har Guds ord och dagligt bröd, ja, allt vad nödigt är för resan genom livet: hur bör du inte då tacka och lova vår Gud! Om du nu tvärtom förgäter allt detta, går oförnöjd och otålig och ser på några små obehag, så är detta en otacksamhet som inte gärna kan bli ostraffad. En kristen bör vara en glad och tacksam människa.

Om vi nu förstått att otacksamheten är en mycket farlig och fördärvlig synd, så återstår ännu den frågan: Hur ska vi få sådana hjärtan som rätt värderar det goda Gud ger, samt tackar och prisar honom för det? Ja, här hjälper ingenting annat än vad apostelen säger: "Vakna upp rätteligen!" Här hjälper inget annat än att vi verkligen får Gud för ögonen. Detta är rätta vägen. De mest döda och otacksamma människohjärtan har blivit fulla av Guds lov och pris, när de endast fått sina ögon öppnade att se Gud, och vad gott han gjort oss och dagligen gör.

Därför, då David ville rätt uppväcka sin själ till Guds lov, sa han: "Och förgät inte — förgät inte vad gott han har gjort dej". Har Gud inte gjort dej något gott, så behöver du inte tacka honom. Vi borde visserligen prisa och tillbedja Gud endast för det han är i sej själv, om han än inget gott hade gjort oss, för vi intas ju ofta av en stor personlighet, även om vi inte erfarit något gott av honom. Men den rätta tacksamheten till Gud intar inget mänskohjärta, förrän det självt erfarit en mycket stor nåd av Honom, nemligen den stora nåden som helt uppsmälter och omskapar människan. Därför kan vi aldrig med allvar uppmana någon annan till Guds pris än dem, som erfarit den stora barmhärtigheten att de blivit frälsta från dödens och djävulens våld och av Guds Ande födda på nytt.

De döda prisar dej inte, o Herre; och utan att en blir född på nytt kan en inte ens i tiden se Guds rike. Han är blind och död, han ser inte Guds herrlighet. Att söka bringa en sådan till hjärtlig glädje och tacksamhet, det vore såsom att vilja bringa snö och is att bli varma. Men såsom det är ett fåfängt försök att arbeta med själva hjärtat, att göra det varmt och tacksamt, då vi inte erfarit Guds godhet; så är det å andra sidan mycket lätt att vara tacksam, när vi smakar och ser hur ljuvlig Herren är, ja, då vore det tvärtom svårt att inte få tacka och prisa honom.

Det var inte svårt för Israels barn att prisa och lova Gud, då de hade gått genom det Röda havet och sett sina fiender begravas i dess böljor. O nej, det var då mycket lätt, det var ett oemotståndligt behov för deras hjärtan att då få brista ut i Guds lov och pris. Hör, hur de då sjunger endast om vad Herren hade gjort, vad Herren var, vad Herren bevisat dem. Det är då hela hemligheten med ett tacksamt och lovsägande hjärta, att det ser Herren.

O Herre Gud, du ändras ej,
så ge mej nåd att prisa dej
och sätta all min tro därtill
att du är evigt god och mild.

O Jesus som i krubban låg,
hjälp mej att komma väl ihåg
din bittra död, ditt rena ord;
i dem min själ är saliggjord.

O helge Ande, ge oss nåd
att alltid följa dina råd!
Ja, led och lys oss, ge oss mod,
o Fader, Son och Ande god!

fredag 20 maj 2022

"Och Gud ska avtorka alla tårar från deras ögon, och ingen död ska sedan vara, inte heller gråt, inte heller rop; ty det första är förgånget. (Upp. 21:4)

Då allt detta, som tillhör det första - det första tidskiftet, vår maskperiod på jorden — "tårar", "gråt", "rop", "värk" och "död", är förgånget, då skall där vara blott fröjd och ett "lustigt väsende på Guds högra hand i evighet". Då ska jag aldrig mer gråta, ängslas och lida av syndens makt i mej, av djävulens frestelser och anfäktningar, eller av världens ondska, förakt, lögn och smädelse.

Tänk, vad detta är: Nu ska jag aldrig mer lida av syndiga tankar eller begärelser, utan vara alltid helig, ren, fri och andlig; nu ska i mitt hjärta gå vågor av oändliga salighetskänslor. Nu ska jag ha ett sådant hjärta, som kan helt och fullkomligt älska Gud, ett hjärta som ingen större salighet känner än i det heliga och underbara, som jag nu skådar och åtnjuter; nu ska jag aldrig mer behöva säga mej att jag bör älska Gud, utan jag ska ha ett sådant hjärta, som inte kan annat än älska honom och allt vad som tillhör honom — liksom en varm älskare av sej själv har det hjärtat att han älskar och däri har sin sällhet.

O, vilken salig tid, då synden inte mer låder vid oss! Vi ska inte mer kämpa med detta upproriska hjärta, som nu beständigt vill föra oss ifrån Gud; inte mer förtryckas av det djupa fördärvet, av någon tröghet, kallsinnighet, eller av vrede, eller av otålighet, eller av stolthet, eller av skygghet för Kristi bekännande. Inget stapplande, inget Andens bedrövande, inga syndiga ord eller gärningar ska mer kränka vårt samvete. Vi skola nu vila ut ifrån allt detta för evigt.

Vidare, vi ska inte mer känna något tvivel på Guds kärlek. Vi skola inte mer bruka sådana ord som dessa: "Hur ska jag veta att mitt hjärta är uppriktigt inför Gud? att min omvändelse är sann, att min tro är levande? Jag fruktar, att allt vad jag gör är skrymteri, att Gud är vred på mej." Nej, allt detta tillhörde det första, eller jordelivet. Allt detta ska nu vändas i lov. Vi skola aldrig mer frukta något Guds misshag; ingen hjärtevärk, inget helvete ska mer blandas med himmelen.

Här händer det ofta, att de trogna känna Guds vrede "trycka och tränga dem med alla sina böljor"; men då detta första är förgånget, ska de fullkomligt "se och smaka, hur ljuvlig Herren är", och nu höra hans tilltal: "Jag har som snarast ett ögonblick gömt bort mitt ansikte för dej; men med evig nåd vill jag förbarma mej över dej."

Vi säger än en gång. Tänk, vilken salig sabbatsro och vila, när vi inte mer ska känna köttets och djävulens frestelser! Vilken smärta är det inte för en kristen att blott känna frestelser till allt ont: än dessa hemska och hädiska tankar om Gud, om Kristus, om vissa heliga sanningar; än åter frestelser att vända sej till de närvarande tingen, att leka med syndens lockmat, att söka någon glädje i köttets lustar, som är färdiga att som krut fatta eld, så snart en gnista faller däri.

Vi svävar här i beständig fara. Varje sinne, varje lem hos oss, varje skapad varelse kan bli oss till frestelse. Vi kan knappt öppna ögonen, utan att avundas dem som är över oss, eller förakta de ringare. Hur snart förgår vi oss inte med tungan, och isynnerhet med hjärtat! Har vi ett skarpt förstånd, hur snart uppblåses vi inte! Är vi befallande, hur snart missbrukar vi inte vår makt! Är vi underordnade, hur snart knotar vi inte över andras företräden och tadlar dem! Sådana hjärtan dras vi med nu. Tänk, då vi blir alldeles fria från allt detta onda! Och detta allt för evigt, för evigt — "ty det första är förgånget".

Men allt detta är nu talat, "såsom av ett barn", och bara om det onda vi ska undkomma. Ty av detta onda har vi erfarenhet. Men vem kan väl säga något värdigt om det goda vi ska erhålla? Det är, "vad intet öga har sett, och intet öra hört, och i ingen människas hjärta är uppstiget". Betänk allenast, när den allsmäktige Guden företar sej att riktigt glädja sina hemkomna barn, vad han då kan göra! Han kan skapa oändlig salighet. Han kan, om så fordrades, blott skapa sådana hjärtan i oss, som av sej själva känner en outsäglig fröjd. Vi erfar ju ofta, hur sorg och glädje endast beror av själva hjärtats stämning, så att ett glatt hjärta fröjdas utan särskild anledning. Tänk då, när först alla omständigheter är de allrasaligaste, och så hjärtat därtill är friskt, glatt, ja, så fröjdedrucket som den allsmäktige Skaparen kan göra det!

Vi förstår, att när blott den tid kommer, att Gud vill göra salighet, då kan han göra outsägliga ting; och för det andra att han, som är själva kärleken, nu även måste vilja det — då vi, som är onda, ändå kunde vilja skapa himlar. O Gud, fördriv det tjocka mörkret i vår själ. Vi har ju outsägliga ting att vänta, så sant som du själv har sagt det.

I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.

I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av en dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.

tisdag 17 maj 2022

"Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium." (Ef. 6:15)

Alla Kristi stridsmän är kallade att också delta i sin Herres stora hjärteangelägenhet, att fridens evangelium blir utbrett på jorden. Herren Kristus säger: "Den som inte är med mej är emot mej, och den inte församlar med mej förskingrar;" och Petrus skriver, inte till präster, utan till kristna i gemen: "Ni ska kungöra hans dygd, som har kallat er från mörkret till sitt underliga ljus."

Men blir du nitisk och trogen i att vittna om din Frälsare, utsätter du dej därmed för många obehag och besvärligheter, ja, du får hela djävulens rike emot dej — invärtes mycket fler och svårare glödande skott och utvärtes hans trogna tjänarinnas, världens, fiendskap och bitterhet, vilken då spanar efter alla möjliga tillfällen att få sak med dej.  Förstå då hur nödvändigt detta stycke är som heter: "Fötterna skodda med beredvillighet till fridens evangelium."

Märk: "fötterna skodda!" Liksom det är nödvändigt för krigaren att vara klädd om sina fötter, då han ska ila fram genom en obanad mark, full med vassa törnen, skarpa stenar och giftiga ormar; så måste också vi vara väl rustade emot alla de bittra erfarenheter och frestelser till otålighet, som hopar sej i vår väg, om vi vill verkligt och troget nitälska för Kristi evangelium. Vi har då att tränga oss fram liksom genom en tjock törneskog, där många vassa saker och giftiga djur ska såra, riva, sticka oss, om vi inte är väl rustade.

Och vad ska då vara vår fotbetäckning? Varmed ska vi vara skodda? Aposteln säger: med beredvillighet eller redobogenhet till fridens evangelium.

Denna redobogenhet består först i en inre villighet, hjärtlig lust och kärlek, som just kommer av fridens evangelium. Häri ligger hemligheten. Övade kristna känner den av sin erfarenhet. Alla möjliga förmaningar, föreställningar, uppfordringar eller tröstegrunder är alldeles utan kraft att bringa oss till en levande evangelii bekännelse, om vi inte just av samma evangelium själva blivit varma, upplivade och villiga i anden.

Är hjärtat ännu kallt och dött, finner man alltid några ursäkter för sin andliga stumhet; eller också gör man många föresatser, men det blir ändå ingenting av — såvida inte någon yttre kallelses form sätter oss i rörelse. Men när mitt eget hjärta genom nåden är uppvärmt och saligt, då Herren talat med mej och försäkrat mig om mina synders förlåtelse och sin vänskap, då får jag en egen inre drift, så att jag inte kan tiga, utan det går mej, alldeles såsom David säger: "Jag tror, därför talar jag;" och åter: "När du tröstar mitt hjärta, då löper jag dina budords stig."

Men då ordet beredvillighet antyder att man är beredd, och fötternas betäckning, som gör att man icke är så ömtålig för det vassa man stöter emot, tyder på tålamod; så hör det särskilt till vår andliga  fotbetäckning, att vi rustar oss till ett ihärdigt tålamod, att vi allvarligt förlikar oss med den tanken att vi ska lida och vilja lida med Kristus.

Såsom Petrus säger: "Medan nu Kristus har lidit i köttet för oss, så ska ni också väpna er med det samma sinnet" att vilja lida för hans skull. För om vi inte är väpnade med det sinnet går det oss såsom vi ofta ser, att själar med stor lust och frimodighet börjar den andliga striden, men då denna blir något mer allvarsam, så att det gäller att verkligen lida något, då gör de hastigt en krökning åt sidan, då förändrar de tonen och kosan, och det endast för att undgå lidandet. Sådana duger inte i denna strid.

Ty den som vill vara en verklig kristen, den som vill tillhöra den korsfästes och föraktades parti och med allvar bekymra sej om hans sak och evangelium, han måste såsom Luther säger "vänta sej allt möjligt motstånd, våld, onda funder, föraktelse, otack, hån och försmädelse, fast han också gör alla gott". Därför måste vi vara så skickade, att vi kan lida de onda och fördra de mest oförtjänta bittra ting och på så sätt genom tålamod bryta oss igenom.

Men att vara så skickad, därtill fordras att du först står på en förtrolig fot med din Gud och känner honom såsom din försonade, hulde Fader; och för det andra att du djupt hos dej inpräglar den dyra sanningen, att han då ska i allting sörja för dej och på det huldaste vaka över allt som händer dej, så att inte ett hår kan falla av ditt huvud hans trofasta vilja förutan.

Många säger väl efter detta med munnen, men få är de som på allvar tror det. Vi borde dessutom inte så alldeles förakta de gamla kända orden av vår Herre: "Saliga är ni, när människorna försmädar och förföljer er. Gläds och fröjda er; ty er lön är stor i himmelen; ty de har på samma sätt förföljt profeterna som varit före er". Ska då även vi, ovärdiga, få vara med om denna profeternas ära? Gud, hjälp oss att vakna!

Jag är svag och obeprövad,
men har valt att följa dej.
Låt mej, av din Ande övad,
gå den väg du visar mej.
Låt en glad och villig lydnad
bli min andes rätta prydnad.
Du som gav dej helt för mej,
hjälp mej leva helt för dej.

måndag 16 maj 2022

"Vi har inte strid emot kött och blod utan emot furstar och väldiga, nämligen emot världens herrar, de som regerar i denna världens mörker." (Ef. 6:12)

Om vi nu betraktar och sammanfattar vad aposteln här antyder om vår fiende, får vi en ganska förskräcklig bild av honom, såsom på en gång mycket mäktig, mycket listig och förslagen, och därjämte en osynlig fiende, som kan vara oss helt nära utan att vi anar det.

Vi vill först betrakta detta sista. Då aposteln säger: "Vi har inte en strid emot kött och blod, utan emot furstar och väldiga", är det alls inte meningen, att vi inte har att strida emot vårt eget onda kött, eller det medfödda fördärvet, utan det betyder, efter Paulus´ sätt att tala, att vi i denna strid inte har, såsom i vanliga krig, några kroppar att rikta våra vapen emot, så att vi med ett svärd kan träffa dem, utan att våra fiender är andeväsenden, som vi inte kan döda, och osynliga fiender, som kan vara alldeles invid oss, utan att vi ser dem eller det minsta fruktar deras närvaro. Redan detta är ju ett ganska betänkligt förhållande.

För det andra låter han oss förstå, att våra fiender inte är svaga och föraktliga andar, utan tvärtom mycket mäktiga och ansenliga, då han kallar dem furstar och väldiga — eller nogare efter grundtexten: "furstadömen" och "makter" eller överheter, vilka ord antyder, att djävulen har ett egentligt rike, med särskilda ordningar och författning, så att somliga onda överänglar, såsom furstar och överhet, för en regering över de andra djävlarna. — Vidare kallar han dem världens herrar, vilket ju är ett ganska förskräckligt namn.

Så har också Kristus själv kallat djävulen "denna världens furste", och Paulus kallar honom t. o. m. "denna världens gud", vilka namn tydligt ger tillkänna vad vi också endels kan se med ögonen, att djävulen alldeles regerar hela den oomvända människovärlden, så att konungar och kejsare ligger under hans välde och regering såsom små svaga slavar eller också trogna och lydiga undersåtar. Vi vet också, att vår fiende är av en hög härkomst, nämligen en fallen ängel, och att han har ett förfärligt mod, då han vågar med besinning strida emot själva den store Guden och i Kristi kötts dagar gick så långt i övermod, att han till och med dristade att bjuda Herren själv falla ned och tillbedja sej.

Och vilken makt han har över en arm människa, det kan man förstå när Kristus betecknar människan och djävulen med ett hus och dess herre, då han talar om en starkt beväpnad som bevarar sitt hus, så att människan är för djävulen blott såsom ett hus för dess husbonde. Så betecknas ock hans styrka, inte mindre än hans brinnande nit att fördärva oss, med aposteln Petrus´ bild, då han kallar honom ett lejon, ett av hunger rytande lejon, som springer omkring och söker vem han må uppsluka.

Allt detta är ju så förskräckliga antydningar om vår fiende, att en människa väl kan gruva sej för att leva på jorden. Och så mycket är säkert, att de som inte i gudsfruktan håller sej till Herren måste förvisso vara eller råka i djävulens våld. Så mycket är säkert att om Herren bara lämnar oss åt oss själva, så är vi förlorade, så kan djävulen varje ögonblick kasta oss i de gruvligaste djup av synder och galenskaper och därpå i helvetets avgrund. Men vi vet också, att såframt vi inte sover i säkerhet, eller själva tror på vår starkhet utan blivit små barn och svaga får inför Herren, ska striden inte bero av vår starkhet, inte heller av djävulens makt, utan att Herren själv ska strida för oss, ja i sina armar bära och bevara oss såsom lamm.

Om Herren Gud blott en enda timme lämnade djävulen full frihet över oss, skulle han bara på den timmen riva oss i stycken och kasta oss i helvetet. Varje stund i vårt liv, då detta inte sker, är således ett vittne om Guds trofasta, hulda och mäktiga närvaro. O, att vi också kunde betänka sådant! Striden är alltså en andlig strid, den beror inte av vår makt och styrka; varföre också den mest fruktansvärda egenskapen hos djävulen är hans list, hans mångfaldiga list och ränker, varmed han kan bedra och tjusa oss, så att vi inte alls söker Herrens kraft, utan villigt ger oss åt fienden. Därför har också Skriften talat mest om denna hans egenskap. I bibelns sista bok kallas han den gamle ormen, som bedrar hela världen och därunder så många kloka, lärda och upplysta män.

Men kanske finnes inget ord som förskräckligare antyder denna fiendes fruktansvärda rikedom på list och ränksmideri, än det ordet av Kristi mun: "satans djuphet", och då aposteln säger, att han också "förskapar sig till en ljusets ängel". Gud bevare alla människobarn! Emot "satans djuphet" förslår helt visst inget mänskligt förstånd, ingen upplysning och vaksamhet, om inte Gud själv med sitt "uppseende bevarar vår ande". Emot satans djuphet vill jag endast sätta "Guds djuphet" och den "Israels väktare, som inte blir sömnig eller sover".

Vi strider ej mot dem vi ser
av kött och blod i världen.
Vår fiende slås inte ner
av kulorna och svärden.
Nej, ondskans vreda andemakt
kring hela jorden vida
sej mänskohjärtan underlagt -
mot den vi går att strida.

fredag 6 maj 2022

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej, vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta det, som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

söndag 17 april 2022

"Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen; och detta är den seger som övervinner världen: vår tro." (1 Joh. 5:4)

Hela elfte kapitlet av Hebréerbrevet lär oss alldeles detsamma, där det visar vad de gamla genom tron har förmått, uträttat och lidit — där aposteln slutligen anför exempel av martyrerna,  som sedan de för Kristi skull först övergivit allt vad kärt var i livet, ägodelar, hus och hem, far, mor, syskon, vänner, även lämnade själva livet — allt genom tron.

Detta kallas att övervinna världen; ty dess furste djävulen med alla hans ingivelser, världen, de otrogna, med hotelser och löften, köttet med dess ömma känslighet för lust och nöd — allt förenade sej att beveka dem till avvikelse och otrohet mot Herren; men allt övervann de. Och segerkraften, som övervann världen, var deras tro.

Ordens betydelse är alltså denna: En pånyttfödd, en troende människa är under ingenting träl, kan allting försaka och lida, är inte träl under en enda synd eller världslusta, ja, inte ens under oskyldiga ting. Att hon inte är träl, betyder inte, att det onda inte låder vid henne, inte heller, att hon inte i en ond stund kan överrumplas och kullkastas av det, utan att hon inte förblir i synden, inte gör synd som något man måste fortsätta med, som man inte kan undvara eller överge — liksom en träl varje morgon nödgas under samma ok gå till samma arbete.

Så härskar också synden och världen över sina slavar, även om de stundom lider därav, gråter och kvider; ja, där tron inte är, är ingen segerkraft, ingen förlossning, de förblir alltid i samma slaveri, vad någon viss synd angår — observera! vad någon viss skötesynd angår; för visst kan man avlägga många yttre synder nådens krafter förutan. Men den som är född av Gud är inte slav under någon synd, om den än alltid är hans vidlådande frestelse, mot vilken han dagligen får ligga i fejd, i vaksamhet och bön. — Men isynnerhet är den människa slav under synden, som inte ens strider och beder emot den, utan också ursäktar och försvarar den.

Vi sade även att en pånyttfödd själ inte ens är slav under oskyldiga ting. Exempel: Det är en oskyldig sak, ja, en god och i ordet påbjuden sak, att ett barn älskar sin fader och moder; men, säger Kristus. den som är träl därunder, den som inte kan övergiva fader och moder för min skull, när det blir nödvändigt, den kan inte vara min lärjunge. Det är en oskyldig sak att ha jordagods, avelsgård, make etc.; men när sådant så behärskade sinnet, att de inte kunde komma till bröllopet och nattvarden, inte kunde följa Jesus, så var det till döds.

Såsom redan är sagt gör tron och nya födelsen inte att naturens känslor, svaghet och strid uteblir, men att, när det gäller, man likväl besegrar dessa, man likväl förblir vid Herren, såsom Asaf säger: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar; dock förblir jag städse vid dej, om mej än kropp och själ försmäktade." Detta heter: "övervinna världen".

Går det däremot så, att jag väl är religiös, andäktig, gudaktig, men när någon min skötesynd, eller någon i sej själv oskyldig kär sak angrips, jag då inte kan bestå provet och låta det fara och ha min skatt och mitt nog i Herren, utan följer med dit frestelsen drar, söker sätta bättre namn och färger på mitt avvikande eller min svaghet och alltså blir övervunnen, då har jag inte den rätte Guden till hjärtats Gud och skatt, så har jag inte nyfödelsens och trons segerkraft. "Allt det som är fött av Gud, det övervinner världen."

"Och det är de kristnas kännemärke, varpå man bör känna dem och märka, att de är födda av Gud, och åtskilja dem ifrån de falska barnen, som endast behåller skummet av Guds ord, men aldrig har erfarit dess kraft, varav endast blir ett missfoster, vari inget rätt gudligt liv eller kraft finns. Det heter inte här att vara född av Gud och ändå bli kvar i det gamla, döda och världsliga väsendet, samt ligga i synder efter djävulens behag och leva sådan som du varit förr, utan att stå emot djävulen och hans hela rike. Därför, om du inte övervinner världen, utan låter övervinna dej, må du väl berömma dej av tron och Kristus; men din egen gärning vittnar emot dej, att du inte är Guds barn." (Luther.)

Du vill vara kristen, men också på samma gång stå väl med världen eller bara med vissa världsmänniskor; när detta inte låter sej göra utan att du ska ställa dej dem lik, så gör du även det till den grad, att du är älskad och ärad av sådana som inte frågar efter din Herre, inte älskar och ärar Honom. Vad kan detta vittna om? Visst inte bara om någon Petri förnekelse — varmed han dock aldrig blev världens vän, emedan han gick ut och grät bitterligen och var både förut och efteråt en uppenbar Jesu lärjunge — utan det vittnar om en fortfarande, härskande och rådande världslikställighet och otrohet mot Herren, det vittnar, att nyfödelsen och trons kraft fattas dej.

Ty världens vänskap är Guds ovänskap. Varken Kristus eller någon trogen Jesu lärjunge — så älskliga, milda, visa och försiktiga de än var — kunde den konsten att på en gång vara både Guds och världens vänner.

O Gud, ett under är vår tro!
När andra stöd försvann
dess vittnesbörd, dess kraft bestod.
Den är din egen seger
som över världen vann.

Gå, du Guds Ande, med ditt bud
till denna jämmerns jord!
Ja, skapa tro hos oss, o Gud,

och säg till den som tvivlar
att frälst blir den som tror!