fredag 31 december 2021

"Jag vill dagligen lova dej och prisa ditt namn alltid och utan ände." (Psalt. 145:2)

För att kunna uppväckas till att rätt lova och tacka Herren är nödvändigt att väl besinna, vad gott Han har gjort oss. Tänk då, att vi har all den Guds faderskärlek, varom hela skapelsen vittnar; all Sonens förtjänst och försvar, så att ingen synd tillräknas oss, ingen lag eller hotelse drabbar oss; och har den Helige Ande med all hans nåd, tuktan och hugsvalelse i våra hjärtan!

Eller kanske det är ett ringa ting att ha bara Gud? — bara Gud — hans vänskap och hans rike? — Herren bevare oss, om vi aktar sådant ringa, att vi inte för en sådan otacksamhet råkar i något gruvligt ont! Upphör därför inte förr att bedja Gud, än du fått ett hjärta, som har sin högsta lycka och frid blott i honom och hans vänskap. Då har du där en djup grund för en evig frid, salighet och tacksamhet.

Sedan kan ditt hjärta också uppväckas till Guds lov genom otaliga andra nådesbevis. Om du blott skådar tillbaka på det gamla året, hur många stora välgärningar har inte Herren bevisat dej — dej och hela Guds församling! Hur många prov av hans närvaro och hulda omsorg har du inte erfarit! Kanske du minns mången dag eller natt, då du haft bittra bekymmer på ditt hjärta — du såg inte, hur det och det skulle bli väl; men du ropade till Herren i din nöd, och han hörde din bön och hjälpte dej. Och sedan, hur många synder han har förlåtit — och vilken huld herdevård han haft om din själ och tillskickat dej än något bittert och bekymrande, till väckelse och tuktan, när så behövdes; än åter någon tröst, vederkvickelse och glädje, när sådant gjorde gott.

Men hans välgärningar står inte till att räkna. Och nu vill Gud för allt detta inte ha något mer av dej än blott ett tacksamt hjärta. Och på samma gång är detta din egen sällhet; varjämte Gud alltid gärna utgjuter ny nåd på de tacksamma själarna och gör dem beständigt mer och mer gott.

Känner du nu tacksamhet i ditt hjärta, då frågar du också säkert, hur du ska få bevisa den emot din så gode Gud. Även om detta slutligen några korta ord.

Det första som mycket väl behagar vår Gud, är just detta, som du då redan känner, nämligen ett tacksamt och förnöjt hjärta. Han vill bara, att du skall minnas hans godhet och din stora lycka i hans vänskap, så att du därför även kan lida något obehag under vandringen, så att du inte genast knorrar och klagar, såsom Israels barn i öknen; helst som du för all hans eget hjärtas bevisade kärlek bör tro och besinna, att inget bittert händer dej, som inte är till ditt eget bästa av honom skickat. Detta är det första, som tillhör tacksamheten, nämligen ett med alla Guds skickelser förnöjt hjärta.

För det andra bör du också ofta i bönen säga din gode Gud ett hjärtligt tack och lov för alla hans välgärningar. Börja alltid bönen med ett hjärtligt lov, än för Guds faderliga kärlek, att han gav oss sin Son, än för all Sonens förtjänst, som gör, att ingen synd fördömer dej; än för den Helige Andes omvårdnad, tuktan och hugsvalelse. Tala såsom ett barn och säg: Helige, allrakäraste Fader, dej vare evigt lov och tack, att du genom din Son uttagit mej från syndens och den eviga dödens rike och redan skänkt mej det eviga livet! Dej vare evigt lov och tack, att jag inte mer behöver bära mina synders tunga börda eller smaka helvetets eld, utan ska evigt vara hos dej i det saliga paradiset o. s. v. Detta är en mycket hälsosam, ljuvlig och styrkande övning för den invärtes människan. Guds barn bör aldrig försumma denna övning. Och, såsom förut någon gång blivit sagt, ska alla dina böner bli helt annorlunda, om du börjar med att först tacka Gud för det goda, han redan bevisat dej — din annars torra och livlösa bön får därigenom ny tillförsikt, glädje och förhoppning, att han även nu kan göra dej gott.

För det tredje bör tacksamheten mot Gud också bevisas med gärningar, d. ä. att du bara för Guds stora nåd emot dej är villig att gärna tjäna dina medmänniskor, även om inte de förtjänar det, utan du gör det för den gode Gudens skull; att du är villig att ge den hungrige bröd, den nakne kläder, villig att bidraga till Guds ords predikan och spridning, och villig att gärna tåla och förlåta det onda, då Gud så beständigt tål och förlåter dej.

Detta är en rätt tacksamhet, och detta de sant goda gärningar, som flyter från den rätta källan. Och härav ska vi finna, att tacksamheten till Gud är den rätta livssaften och styrkan i hela kristendomen.

Men om vi nu inte bara vill förstå detta, utan också verkligen öva det, visst ska vi då erfara, att vi behöver Guds Andes nåd och hjälp härtill. O så eländig naturen är! Den vill glädjas och tacka, bara när något behagligt händer oss. Att kunna prisa Gud i all tid, även då han tuktar och prövar oss, det är endast ett Guds under, till vilket vi endast med mycken övning, kamp och bön blir beredda. Låt oss flitigt bedja Gud förläna oss allt detta för sin käre Sons skull! Amen.

Vår store Överherde, till dej vår lovsång går! 
Du fått all makt i himlen och på jorden. 
Din hjord så väl du vårdat i detta gångna år, 
och därför finns den även kvar i Norden. 
Du som för oss var dödad, du lever, och din hand 
bär spiran över världen och över detta land, 
bär nycklarna till döden och dess rike. 

Om du nu åter sänker hit ner till denna jord 
ett nådens år i hemlig, dunkel slöja, 
vi vet ej vad det gömmer, men har ditt löftesord 
att alla dagar du bland oss vill dröja. 
Och har vi dej, vår Herre, vår Herde stark och god, 
och dina helga källsprång: ditt ord och offerblod, 
vi går de dolda skiften glatt till mötes. 

Ja, vare det som kommer ett härligt nådens år, 
din nåd och makt gör känd på hela jorden! 
Sök upp, församla, vårda de många vilsna får, 
föröka nu och stärk den klena hjorden. 
Låt många nu få smaka hur underbar du är 
och bli i trons gemenskap med dej, o Jesus kär, 
förenade och saliga för evigt. 

Bevara dina trogna, o Herre, denna tid 
i trons uppriktighet och Andens enhet, 
i kärlek och i glädje, rättfärdighet och frid - 
behåll bland oss ditt ord i kraft och renhet. 
Utrusta dina vittnen med tröst och tålamod, 
så att de alltid frimodigt vittnar om ditt blod, 
och korsets smälek glatt med dej vill bära. 

För hedningarnas skara, o Gud, vi ber till dej, 
som evangelium åt alla unnar! 
Låt sändebudens fötter då låta höra sej, 
som seger genom Frälsaren förkunnar! 
Välsigna våra syskon som nu ibland dem går, 
och låt en väldig skara, långt fler än vi förstår, 
en gång hos dej, o Jesus, saligt mötas!

onsdag 29 december 2021

"Hoppets Gud uppfylle er med all fröjd och frid i tron, genom den helige Andes kraft." (Rom. 15:13)

Här tillönskar aposteln oss inte något ringa mått av hopp och tröst, utan en full trosvisshet, ända till "fröjd". "Hoppets Gud", säger han, "uppfylle er med all fröjd och frid i tron". "Uppfylle er", säger han, och med "all fröjd och frid".

Uttrycket "all fröjd och frid" påminner om de många fröjdeämnen vi har genom föreningen med Gud. "Fröjd och frid i tron", säger aposteln. Härmed sägs åter, att det inte är fråga om en glädje, som beror av goda omständigheter, eller av att vi ser oss själva så fromma och goda att vi kan glädjas över det; nej, här talas om en glädje, som beror bara på tron, av vårt förlitande på Guds ord och löften, under det att vi hos oss själva ser idel sorgeämnen.

Att tro är att bara på Guds löften ha tröst i något, som inte syns. Och här menas den saliggörande tron på Kristus, eftersom den ska verka "fröjd och frid", och det "genom den Helige Andes kraft". Denna tro är visserligen endast en Guds gåva, om vilken man väl må bedja, och ett verk som Gud åstadkommer endast genom evangelii predikan, när denna träffar utfattiga och vanmäktiga syndare. Men då ser och känner vi hos oss själva endast de mest nedslående saker. Och så ska även tron i alla möjliga bekymmer vara ett förlitande på Guds blotta ord, under det vi ser och känna endast vad som är hotande och bedrövligt.

Men hur kan vi då ha fröjd och frid? Ja, just då ska det bli en övernaturlig fröjd och frid — då ska fröjden förvisso vara endast Guds verk. Och ett sådant Guds verk är det aposteln här tillönskar oss; såsom han nu ytterligare tillägger: Att ni har ett fullkomligt hopp genom den Helige Andes kraft.

Detta är nu den sista och ljuvligaste frukten av allt det goda Gud gjort och gör, nämligen att vi har ett fullkomligt säkert hopp om den eviga saligheten. Ett sådant hopp är den största kraft i all vår kristendom. Detta hopp ger lust och kraft till troget löpande i den kamp som är oss förelagd; det ger mod och styrka att göra, lida och framhärda i allt som hör till kampen. "Fröjd i Herren ska vara er starkhet" — och salighetens hopp är vår hjälm i striden.

Hela livet är också eljest så fullt av bedrövelse, prövningar och jämmer, att det väl fordras ett fullkomligt hopp till den herrlighet Gud ska ge, om vi inte ska ge upp under vägen, bli trötta och försumliga, utan med tålamod och trohet framhärda. Men nu: för salighetens hopp har vi förvisso de starkaste grunder; ty för det eviga livet är vi skapade; för det eviga livet är vi dyrt återlösta; för det livet, och inte för det korta jordiska har Kristus utgivit sej själv till ett försoningsoffer; för det eviga livet har Gud givit oss sabbaten, ordet, sakramenten och den Helige Andes verk i själen. Är vi Guds barn och vänner, visst blir vi då också hans arvingar, visst ska han en gång göra sina vänner rätt glada och lyckliga.

Men se, trots att grunderna är så fasta och osvikliga, är dock våra hjärtan, genom naturens fördärv, så tvivelsjuka och ostadiga, att vi inte kan fasthålla detta saliga hopp, såvida inte Gud själv ger oss den dyra gåvan. Det hopp som beror av något vårt eget bemödande, tänkande och slutande, är alltid svagt och osäkert; men när Gud själv, genom den Helige Ande, inger oss vissheten, uppfyller oss med fröjd och frid i tron, då erhåller vi det fullkomliga hopp, som aposteln här omtalar.

Därför tillägger han de orden: genom den Helige Andes kraft. Här nämner aposteln nu den tredje personen i gudomen såsom verksam för vår fulla tröst. Den evige Fadern, som här kallades "hoppets Gud", verkar i oss ett fullkomligt hopp genom den Helige Ande, då Han uppfyller oss med fröjd och frid i tron. Och med detta tillägg, "genom den Helige Andes kraft", ville aposteln åter erinra, att vi inte själva förmår göra eller ta något, utan det blir oss givet ovanifrån.

O så viktigt det är att djupt känna, hur all nåd och kraft beror av Guds givande! All vår frid och tillväxt i det goda förhindras oupphörligt genom den inbillningen, att vi själva förmår göra något. Om vi också kan utvärtes bruka medlen, samt, när vi hör förmaningen, ivrigt önska oss det goda, ska vi dock snart erfara, att vi inte själva förmår ta oss det.

Och dock sitter den inbillningen om vår egen förmåga så djupt i vår natur, att den utgör det största hindret för  Guds verk i oss. Dels måste Gud då ideligen nedslå denna inbillning, genom att lämna oss i vanmakt, dels kommer också av denna inbillning allt detta otrosarbete, som så mycket förhindrar Guds verkande i oss. Däremot: hur varm och villig blir inte själen, när vi djupt känner och tror, att allt gott kommer av Guds givande!

Om detta handlar också sådana språk som dessa: "Mej förutan kan ni inget göra;" "vi är inte ens bekväma att något tänka såsom av oss själva;" "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning efter sitt goda behag." Om sådant ville aposteln erinra med de orden: "genom den Helige Andes kraft."

Vilket under av nåd
i Guds eviga råd,
som vi tryggt får förlita oss på!
När Guds Son är vår frid
i all möda och strid,
varför fruktar och ängslas vi då?

Gud ske pris, Gud ske tack!
Bort med ve, bort med ack!
Sådant passar ju inte för den
som är frälst, som är köpt,
som till Kristus är döpt,
som har Gud till sin Fader och vän.

tisdag 28 december 2021

"Guds gåvor och kallelse är sådana, att han inte kan ångra dem." (Rom. 11:29)

Vilken mäktig tröst innehåller inte dessa ord! Textens huvudtanke är, att en förut av Gud given nåd och utkorelse inte kan av honom ångras eller återkallas.

Nu har även vi en mycket tidig kallelse och utkorelse till grund för vårt salighetshopp; oss är givna några dyra och allrastörsta löften. Tillämpom nu på dem: "Guds gåvor och kallelse är sådana, att Han inte kan ångra dem." Han "utvalde oss i Kristus, förrän världens grund var lagd."

Detta Guds frälsningsråd måste vara alldeles orubbligt — och av oss oberoende, eftersom Gud fattade det så tidigt, att ingen människa kunde medverka därtill. Det skedde, "förr än världens grund var lagd." Då ännu ingen dag var kommen, då ännu varken sol eller måne funnos, då Herren Gud i sitt eget eviga väsendes fria råd tänkte på att skapa världar och att på jorden skapa ett släkte efter sitt beläte, till barn och arvingar av alla sina gåvor, ett släkte, som skulle kunna beskåda och fröjdas av hans verk och hans fullkomligheter; och då han också, på det vi skulle lära att känna även hans gudomliga rättfärdighet och barmhärtighet, beslöt sätta oss på ett prov, och han förutsåg, hur vi genom den fallna ängelns avund och list skulle förledas, falla och fördärvas, ja, förutsåg allt det fördärv och elände, som skulle följa på fallet — se, då fattade han detta frälsningsråd, att ge oss till medlare sin egen evige Son, som skulle nedstiga till jorden, ikläda sej vårt kött och ta på sej vår sak, ta på sej lagens fullgörande och straffets lidande i vårt ställe, på det var och en, som i sin syndanöd endast flyr till honom, i tron håller sej till honom, ska inte förgås, utan få evinnerligt liv.

Detta var Guds eget fria frälsningsråd, Guds eviga nådeval, varom aposteln säger: "Han har utvalt oss i honom före världens grundläggning." "Han har tagit oss sej själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov." Detta sitt råd förkunnade han själv redan på syndafallets dag; och sedan lät han genom så många vittnen och genom millioner förebildande offer beständigt upprepa sitt löfte, till dess det i fullbordans tid uppfylldes i Jesu födelse, lidande, död och uppståndelse. Då vittnade Johannes Döparen: "Se Guds Lamm, som borttager världens synder." Då vittnade Herren själv: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Då vittnade en stor evangelisters skara, att i honom allena är salighet; och att hans blod renar oss från alla synder.

Detta frälsningsråd är således mycket tidigt fattat och rikligen förkunnat. Skulle Herren Gud nu ångra och återta denna sin eviga kallelse och gåva och börja att söka rättfärdigheten hos oss, samt handla med oss efter våra synder? Är då den store Herren Gud inte trofast och oföränderlig i sitt eget eviga råd, samt vid sina många och dyra löften? Skulle han någonsin ändra, vad han själv beslutat och förkunnat — märk, "efter sin egen viljas goda behag"?

Sådant tänker vi inte om den store Guden, annat än när vår synd förskräcker oss; då tycker vi, att Gud ska handla med oss efter våra synder. Men må vi då väl besinna, att det var just för vår synds skull, Herren Gud gav oss sin Son till vår Frälsare. Skulle han då nu kunna se på våra synder och för deras skull varda oss onådig, oss, som med allt vårt elände likväl tror på Sonen och bara i honom söka vår frälsning? Skulle han dock för syndens skull tröttna vid oss och förkasta oss? Då vore ju hans eget evighetsråd tillintetgjort. Detta kan evinnerligen aldrig ske. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem." Lovad och evinnerligen prisad vare Gud, som före världens grundläggning utvalt oss i Kristus, eller beslutat blott i honom vara oss nådig. Detta sitt evighetsråd ska han aldrig ångra. Detta är det första vi här borde betänka.

Sedan har han också tidigt gjort ett enskilt förbund med var och en av oss, nämligen då han i dopet, som är "ett gott samvetes förbund med Gud", upptog oss till sina barn och "iklädde oss Kristus", för att vi skulle endast i honom vara rättfärdiga och "alldeles rena". Skulle väl Herren Gud någonsin rygga detta förbund och nu börja döma en troende själ, efter vad hon är i sej själv? Är jag i otro avfallen, så är jag visserligen, såväl som en otrogen jude, nu en från vinträdet "avbruten kvist" och kan inte såsom sådan vara delaktig av stammens saft och sötma, av Kristi nåd; men Herren Gud "tänker evinnerligen på sitt förbund" och vill på mej använda en särskild nåd, att föra mej tillbaka.

Kort sagt: Vår otrohet kan inte göra Guds trohet om intet. Herren Gud kan omöjligt ändra och rygga sitt förbund. "Guds gåvor och kallelser är sådana, att han inte kan ångra dem."

Visst vill Jesus gärna se dej,
hur bedrövligt det än gått.
Skiljebrev kan han ej ge dej,
skiljebrev har ingen fått. 

lördag 25 december 2021

"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folk." (Luk. 2:10)

Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här?

Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.

Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.

De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms han inte att kalla dem bröder", eftersom de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."

Så visade han också i själva verket, att han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon  människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."

Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bli utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När ska det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?

Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste han i alla stycken vara lik bröderna, för att han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."

Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att han med sin död skulle lägga ned honom, som hade döden i våld, djävulen; att han skulle frigöra dödens trälar; att han skulle försona folkens synder; att han skulle  vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog han blod av kvinnans blod, / varmed han gjorde saken god, / och lindrat kvinnans möda." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.

Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.

Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.

Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

fredag 24 december 2021

"Och Ordet vart kött." (Joh. 1:14)

Ordet, det eviga ordet vart kött! Guds evige Son blir människa, en verklig människa, blott icke en syndig, utan en ren människa.

Född av kvinna. Den, som är född av en sann, naturlig kvinna, måste vara en sann, verklig människa. En verklig kvinna föder intet annat än en verklig människa. Så är då Guds evige Son verkligen en medlem av vårt släkte, så att hans stam och släktingar räknas ibland Adams avkomlingar, såsom också första bladet av nya testamentet visar. Guds Son är vår släkting, vår blodsförvant, "bröderna lik", synden undantagen. Obegripliga Guds kärlek, som fattade ett så besynnerligt och nådefullt råd om vår frälsning!

Men här svartnar det dock för förnuftets öga. Guds evige Son vår blodsförvant, vår bror! Är det sant? Är det möjligt? Jag börjar och jag slutar, och jag börjar igen med denna punkt. Är det sant? Är det möjligt? Jag kan inte begripa det, men jag kan inte heller komma ifrån det. Mina tankar snärjs såsom i ett nät av eviga obegripligheter, men också oundkomliga vittnesbörd; och frågan har den vikt, att med den hela kristendomen står eller faller, och med den vår frälsning och salighet.

Å ena sidan är det alldeles för mycket stort och herrligt, att vi arma fallna människobarn ska vara så högt skattade och hedrade, att Guds evige Son ska vara vår broder och blodsförvant — det är för mycket stort och herrligt, så att jag inte kan tro det för dess storhets skull.

Å andra sidan är mej denna stötesten för svår att bortkasta. Där står en hel värld av vittnesbörd om honom: Först en hel lång världsålder av besynnerliga förutsägelser och sedan en efterföljande världsålder av besynnerliga uppfyllelser, av de underbaraste punktliga uppfyllelser av allt, vad som var förutsagt. Kan jag helt kasta bort den personen, som utgör föremålet för alla dessa förutsägelser och uppfyllelser? Den stenen, som av byggningsmännen blev bortkastad, men som Gud dock gjorde till en hörnsten, ska också jag försöka att kasta bort honom?

Eller kan jag kasta bort bara vad jag ser för ögonen i denna dag av hans rike på jorden? Ja, kan jag kasta bort allt som jag själv erfarit av den trogne Herren? O nej, Han är en levande och närvarande Gud, vi känner honom ju, och det endast såsom uppenbarad i köttet; ty ingen känner Fadern utom Sonen. Men då — kan jag då å andra sidan tro allt detta stora och herrliga, som ligger däri, att Gud är vorden uppenbar i köttet? Det är ju dock alldeles för mycket stort och herrligt!

Och likväl är det en evig och gudomlig sanning — en sanning, som är lika viss och gudomlig, om än alla människors förnuft går sönder på densamma. Ja, Gud vare lov, att vi inte kunna begripa den, d. ä. att vi inte har en så liten Gud, att vårt arma blinda förnuft kan följa honom. Gud bevare oss för att ha en Gud, som inte skulle övergå vårt förstånd! Men att det arma, fallna och trånga hjärtat inte kan behålla denna outsägliga skatt och glädje, det är dock en plåga, för vilken man kan önska sej en snar förlossning.

Kunde jag blott behålla denna stora herrlighet levande i mitt hjärta, att Guds evige Son är vår blodsförvant, vår broder, då ville jag inget mer, då hade jag nog. Ja, för tid och evighet nog. Ty då skulle jag dock draga sådana slutsatser av det saliga förhållandet, att inte mer någon enda sorglig tanke skulle kunna få rum i mitt hjärta; nej, mitt arma hjärta skulle väl hellre vilja sönderbrista av allt för stor fröjd och glädje. Ty har vårt fallna och förnedrade släkte blivit så hedrat, att Guds evige Son har givit sej in i vårt släkte, blivit en av oss, blivit vår blodsförvant — o, då vill jag inte mera veta — då har vårt släkte sannerligen blivit så ärat och upphöjt över alla änglatroner, ja, upp till själva himmelen, att man må väl säga, att vår genom syndafallet lidna skada, skymf och förnedring är mer än rikligen hämnad och ersatt; så att det omsider nu är den allrastörsta ära att vara människa — ja så, att de heliga änglar sannerligen hade skäl att önska: "Ack, den som vore människa!"

Det är sant, vad Luther anmärker, att sedan Guds Son blivit en människa, borde det dock ha den frukt och verkan på oss, att vi skulle innerligen älska och glädjas åt allt, vad som heter människa, och aldrig mer kunna hysa ovänlighet mot någon medlem av det släktet. Alla kristna borde ock till sin tröst och uppmuntran mot all livets vedervärdighet något djupare försänka sej i denna betraktelse och be Gud om nåd att få den in i hjärtat, så att de med stor förundran och glädje kunde säga: Nu vill jag inget mer! Guds Son är en människa. Då ska med allting bli väl. Är Guds Son vorden vår blodsförvant, då anar jag någon större kärlek i Guds hjärta till oss människor, än vi vanligen tror; då måste det inte vara, såsom det ofta förekommer  oss, att Gud är fjärran och liknöjd om oss, nej, då måste det endast ligga något djupt fördöljande därunder, något underligt lekande med oss, när han så förhåller sej, som om han inte brydde sej om oss.

Ordet blev kött och tog sin boning bland oss,
kom till vår jord, Kristus är hans namn.
Så Gud sig härlig för all världen visar.
O kom, låt oss tillbedja,
o kom, låt oss tillbedja
vår Herre Krist.

söndag 19 december 2021

"Han, som uppväckte Kristus från de döda, ska också göra er dödliga lekamen levande för sin Andes skull, som bor i er." (Rom. 8:11)

"Han ska göra er dödliga lekamen levande." Dessa ord visar, att just våra egna kroppar, just de kroppar, som läggs ner i jorden, genom Guds allmakt ska återställas till livet, fast så förändrade och förherrligade, att de i avseende därpå inte ska vara desamma som förut.

Sådant var redan för Job uppenbarat, då han sa: "Jag ska bli omklädd med denna min hud och ska i mitt kött få se Gud." Och profeten Esaias säger: "Dina döda ska leva och med lekamen stå upp igen. Vakna upp och beröm er, ni som ligger under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden ska ge ifrån sej de döda."

Varje själ ska på den yttersta dagen återförenas med sin egen kropp, med vilken hon i tiden gjort gott eller ont, tjänat Gud eller djävulen. Ty såsom kroppen här i tiden varit själens organ eller verktyg, så måste den också delta i den salighet eller de plågor, som följer i den andra världen, allt efter som människan levat i mörkrets rike och tjänat synden, eller i Kristi rike och då gjort det goda för hans skull.

Men, såsom redan är antytt, ska de uppståndna kropparna vara så förvandlade, att de ska passa för det evighetsliv, i vilket de ska gå in. Det förgängliga måste ikläda sej oförgänglighet, och de, som varit förenade med Kristus och hans Ande, ska nu bli Kristi förklarade lekamen lika. Så som de här i tiden har burit den förste Adams liknelse, vilken var av jorden jordisk; så ska de i uppståndelsen bära den andre Adams liknelse, vilken var himmelsk.

I Fil. 3 läser vi om Kristus: "Han ska förklara vår skröpliga lekamen, på det Han ska göra honom lik med sin förklarade lekamen, av den kraft varmed Han förmår underlägga sej allting." Liksom när Kristus förklarades på berget, hans ansikte "sken såsom solen, och hans kläder var vita som ett ljus"; så ska också, enligt Kristi egna ord, "de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike." Herren Gud föröke oss tron!

Uppståndelsens hemlighet och herrlighet är så oändligt mycket högre, än att något människoförnuft kan fatta den, att den, som härom vill tillfråga sitt förstånd och tycke, måste stanna i mörka natten av otro och tvivel. Här fordras att endast veta, på vem man tror, veta, om Han är både allsmäktig och sannfärdig, och sedan vet man, hur det skall gå till i uppståndelsen. Men då fordras här visst även, att mer än en gång bedja Gud om trons gåva.

"För sin Andes skull, som bor i er". För ännu mera eftertryck upprepar aposteln här grunden för deras visshet om en herrlig uppståndelse, nämligen att Guds Ande redan bodde i dem. Han vill säga: Tänk, när Gud redan givit er sin Ande, när era kroppar redan på jorden varit Guds tempel, i vilka Han bott och verkat, vilka Han helgat och renat, förvisso vittnar detta, att Han ämnar göra något herrligt av dem. Det vore att nedsätta den Helige Andes majestät och ära, om dessa hans tempel, era kroppar, skulle såsom ruiner förläggas och bli till intet.

Och måtte var och en tänka på detta! Det är väl och gott, att du i alla fall tror på själens odödlighet; men det är alldeles inte likgiltigt, om du tror allt Guds ord, eller upptar och tror bara vad du finner rimligt, och däremot tvivlar på annat. Därmed har du redan avträtt från trons väg och kan sägas inte mera tro, endast på Herrens ord tro, utan du tänker fritt vad ditt arma förnuft och tycke förestavar. Nu är det ju inte själarna, utan förvisso kropparna, om vilka Herren så ofta försäkrade: "Och jag ska uppväcka honom på den yttersta dagen."

Om nu du inte förstår, hur förmultnade eller förbrända kroppar ska kunna uppväckas, eller hur havet skall återgiva sina döda, eftersinna då om du förstår hur Gud en gång skapat alla ting av intet, eller vem som givit Honom ämnet till allt. Svara Honom på de frågor, Han ställde till Job: "Var var du, då jag grundade jorden?" Böj dej för den Höge och Högtbesuttne och bekänn, att du förstår inget, och att Han är en allsmäktig undergörare. Be om en stråle av hans ljus och skåda sedan på allt, vad Han gjort för oss, då Han sänt oss sin Son, sitt ord, sina sakrament, sin Ande, och eftersinna, om inte allt detta vittnar, att Han ärnar göra oss herrliga till både kropp och själ — och du ska bekänna, att Han, "som återfört ifrån de döda den stora Fåraherden genom det eviga testamentets blod, vår Herre Jesus", också ska återföra hans folks kroppar för sin Andes skull, som bor i dem.

 Högtlovat vare hans herrliga namn evinnerligen!

O, låt stämman ljuvligt klinga,
tungan röras utan tvång,
sjung om lidandet som frälste,
uppstäm påskens segersång,
sjung om honom, Livets Furste,
som ska väcka oss en gång!

Vilken syn, när lemmar växer
ur förtorkad aska opp,
när det kalla stoftet livas
än en gång av blodets lopp,
och av hudens täcke höljes
ben och kött på nydant kropp!

onsdag 8 december 2021

"Är det nu av nåd, så är det inte av gärningar - annars vore nåd inte nåd." (Rom. 11:6)

Här har vi ett av de kraftigaste kärnspråken i Skriften, som just är ägnat att reda tankarna i den viktiga frågan vad nåd vill säga.

Detta är också mycket behövligt. Tusentals människor bekänner och sjunger i all sin tid, att det bara är av nåd genom Kristus vi blir saliga, och ligger dock med hela sin själ i eget arbete att förtjäna eller bli värdiga Guds nåd.

Är de då ännu i det mörkret att de tycka sej ha något gott hos sej själva, så hoppas de också allt gott av Gud — och säger dock: "Av hans nåd." Så blandar de samman nåd och förtjänst.

Är de åter nog vakna att se sin beständiga synd och ondska, så har de också aldrig rätt frid i själen, utan går alltid i ett kvalfullt mörker, halvfördömda och ovissa om Guds nåd, eftersom de inte kan finna sej vara och göra allt vad Gud äskar; och ändå bekänner de att vi ska frälsas bara av nåd, inte av gärningarna. Så blandar de samman nåd och förtjänst och besinnar inte hur dessa strider rakt emot varandra.

Denna sammanblandning är mycket skadlig, kvävande för all andlig kraft; ty då man därigenom aldrig kan få en full frid och visshet om Guds nåd och vänskap, så kan man inte heller få den kärlek, lust och kraft till det goda, som följer endast på en full tröst och frid med Gud. Vi bör därför väl betrakta detta språk och söka att få en rätt syn på nåden.

Hör då, vad aposteln säger: "Är det av nåd, så är det inte av gärningar" — är det av nåd bara genom Kristus, vi är för Gud rättfärdiga och täcka, så är det inte till någon del genom vår egen väldighet, fromhet, lydnad, kärlek, ånger, bön, utan helt och hållet av nåd, ja, så helt av nåd, att alla dina brister inte det ringaste förminska Guds kärlek, så sant det är av nåd, av ren nåd. Ty då är det inte av våra gärningar, varken inre eller yttre; annars vore nåd inte nåd, annars vore nåden inte vad den är, en helt oförtjänt skänk och gåva; nej, då bleve själva begreppet av nåd upphävt. När i Guds ord talas om nåd, så menas där en verklig och ren nåd, inte en blandning av nåd och belöning, utan en nåd som utesluter all vår förtjänst.

Är det åter av gärningar, av någon förtjänst eller värdighet, som vi av Gud upptas och rättfärdigas, då är det nu inte nåd, då ska man inte mer säga, att Gud gör oss saliga av nåd; annars vore gärning inte gärning, d. v. s. nåd och förtjänst är så emot varandra, att om det är av gärning eller förtjänst, vi upptas hos Gud, bör vi också erkänna förtjänstens värde och inte förneka denna genom talet om nåd. Ty det är en dålig förtjänst, om till dess belöning fordras någon nåd.

Så skarpt har aposteln här talat. Han vill säga: Ettdera måste det vara, antingen nåd, och då är det inte förtjänst, nej, allsingen förtjänst; eller också är det förtjänst, och då är det inte nåd, nej, allsingen nåd. Att någon är mild emot den, som förtjänar, som är värd kärlek, det är ingen nåd. Det är ingen riktig nåd, om den inte är riktigt oförtjänt. Detta är det aposteln vill säga.

Här återstår nu endast den frågan, om det då verkligen är av nåd, Gud vill göra människan salig. Vad har Herren Gud i himmelen beslutat och i sitt ord uppenbarat om detta? Är det bara av nåd, Gud vill göra människan salig, eller är det på någon hennes egen förtjänst? På denna fråga beror all min frid i tiden och min tröst i dödsstunden. Och i denna högviktiga fråga vill jag nödvändigt veta, vad Herren Gud själv säger.

Ja, vad säger Herren Gud om detta med alla sina uppenbarelser om Sonens utgivande? Låt oss betrakta detta.

Det allrastarkaste beviset, att Gud vill göra människan salig endast av nåd, så att all vår förtjänst är utelyckt, ligger förvisso i den stora gärningen, att Han utgav sin ende Son till att för oss vara under lagen och bli ett offer för våra synder. Själva den gärningen, och allt vad Gud förkunnat om den, lägger den djupaste grunden i hjärtat för tron på en alldeles oförskylld nåd.

Tänk, då Gud ifrån världens begynnelse förkunnat, att Han ville ge ut sin egen Son till vår Frälsare; då Han redan på syndafallets dag talade om kvinnans säd, som skulle trampa sönder ormens huvud, och sedan genom en lång förberedande  världsålder med otaliga förebildande offer och förnyade löften beständigt underhöll sitt folks väntan på den utlovade Frälsaren; och då denne omsider kom, bebådad av änglar och bevittnad av tecken och under och den Helige Andes utskiftelse — då "Ordet vart kött och bodde ibland oss, och vi såg hans herrlighet, såsom ende Sonens herrlighet av Fadren, full med nåd och sanning", och vi såg Honom såsom en lydande tjänare, ställd "under lagen för att förlossa dem, som var under lagen"; och vi hörde Honom förklara, att Han var "kommen att ge sitt liv till en återlösning", och vi såg Honom, själv helig och oskyldig, för våra synder lida marter och död: visst säger oss detta, att Han ville frälsa människan av idel nåd!

När Herren Gud givit oss sin enfödde Son till en återlösning, till ett blodigt offer för våra synder, då kan var och en räkna ut ifall Han ändå vill se efter någon vår egen värdighet och förtjänst. "Om rättfärdigheten kommer av lagen (av någon vår förtjänst), då är Kristus fåfängt död", säger aposteln.

Av nåd är jag salig, av nåd är jag frälst
och nåden den passar för mej.
Den erbjuds idag åt precis vem som helst,
den passar ju också för dej.

Ty nåden är given åt alla som nåd,
har du tagit till dej din del?
För blodröda synder vet Frälsaren råd,
så kom då, och allt ska bli väl!

fredag 3 december 2021

"Och det är himmelska kroppar och jordiska kroppar; men en annan herrlighet har de himmelska och en annan de jordiska." (1 Kor. 15:40)

Såsom ville aposteln säga: Skåda den oändliga rikedomen på omväxling i Guds skapelse! Då det redan är en stor skillnad mellan de jordiska kropparna inbördes, hur mycket större måste inte då skillnaden vara mellan de jordiska och himmelska — mellan träd, sten, metaller et c på jorden, och däremot ämnena i solen, månen och stjärnorna. Ja, även mellan dessa himmelska kropparna inbördes är stor skillnad. "En annan klarhet har solen, och en annan klarhet har månen, och en annan klarhet stjärnorna; ty en stjärna går över den andra i klarhet."

Tänk då, vilken oändlig mångfald i Guds skapelse! Frukta då inte, "du dåre", att vår Herre Gud ska bliva rådlös för, hurudana kroppar han ska ge oss i uppståndelsen! Våra nya kroppar, vilka egenskaper de än för övrigt ska ha, ska säkert vara fullkomligt passande för den nya värld, i vilken vi blir försatta, och för de förmögenheter, vår själ där ska ha. Såsom våra närvarande kroppar är danade för de själsförmögenheter vi nu äger, och för den värld i vilken vi nu lever; och såsom alla djurs kroppar är bildade efter de instinkter Gud har givit dem, och för det element i vilket de ska leva, såsom fiskar i vattnet, fåglar i luften, djuren på jorden eller maskarna i mullen.

Av detta följer också vad vi även ser för ögonen, att när någon levande varelse ska förflyttas till ett nytt element för att i detta börja liksom en ny värld, erhåller han även en ny kropp, avpassad för dess nya belägenhet. Såsom t. ex. silkesmasken, när den inte längre skall arbeta i mullbärsträdet, utan ska ha friheten och behaget av att kringsväva i den vida rymden, då utrustas han med en ny och bevingad kropp, passande för hans nya bestämmelse och element. De flesta ibland oss torde veta, att alla fjärilar förut en tid varit maskar, som krupit och krälat i stoftet, men nu svävar de omkring i luften. Dessa utgör ju en märklig Skaparens bild av människan, "den masken", och hennes blivande förvandling.

Låt oss bättre beskåda denna bild! Lövmaskarna utgör ett synnerligen skröpligt släkte bland de levande varelserna; även om silkesmasken, som arbetar fram det sköna och starka silket åt människan, tycks vara något ädlare än kålmasken och andra lövmaskar, är de dock alla eländiga krypande kräk på jorden; men just åt dessa eländiga krypvarelser har Gud berett en ljuvligare framtid, en märklig förvandling. Då silkesmaskens arbetstid är fulländad, och kålmasken ej längre ska krypa i stoftet, då läggs de i ett slags likkista — ett litet svart skal bildar sej över dem, och där ligger de nu i dvala över vintern. Men på det nya årets vår, då solen börjar uppväcka den stelnade naturen till liv, då kommer den förra masken ut i ny gestalt för att inta en ny värld; han ska nu inte mer krypa i stoftet eller på det grova kålbladet, utan ska nu förlusta sej i det fria, i den fina luften och det glada solljuset, och till näring bara hämta det finaste av blomstren; därför har han nu sköna, lätta, gyllene vingar, med vilka han höjer sej över jorden och svävar omkring i den fria luften.

Vem känner inte här åter igen vår Faders tungomål? Vem ser inte, att han här åter givit oss en bild, varav vi skulle se vår Faders tankar och avsikt med oss? Vi är väl här på jorden eländiga maskar och krypvarelser, men dock skapade för ett helt annat liv; vi går en stor förvandling till mötes. Då vår prövotid är fulländad, och vi inte mer ska kräla i stoftet, ska vi, så många som blivit en ande med honom, som kom av himmelen, också av honom förflyttas till en ny värld, där vi, herrliga och saliga, ska förlusta oss i det eviga solljuset av hans nådefulla ansiktes åskådande och med nya förklarade förmögenheter dricka oss glädjedruckna av hans nu avslöjade visdom, kärlek och nåd. —

Och månne inte detra är ett av de viktigare skälen, varför vi ska få nya kroppar och inte alltid förbli kropplösa andar (såsom vi är under mellantillståndet mellan vår död och den yttersta domen), nämligen att vi är bestämda att flytta till en ny värld, vida fullkomligare och herrligare än denna fallna, vanställda värld, i vilken vi nu bor — en värld, "där ingen död ska vara mer, inte heller gråt, inte heller rop, inte heller någon värk - ty det första är förgånget - utan Guds och Lammets stol ska vara där, och hans tjänare ska tjäna honom och ska se hans ansikte". I denna nya värld ska Gud, som aldrig går nedåt med sina verk, utan alltid bringar dem högre och högre i fullkomlighet, visserligen göra ett mycket ärofullare skådespel av sin vishet, godhet och makt, än han har gjort i denna närvarande onda värld. Och det är därför nödvändigt, att vi då ska ha kroppar med sådana sinnen, som passar för denna värld och sätter oss i stånd att äga ett samband med densamma, samt att fatta, åtnjuta och ta emot den fullkomligare kunskap, som där ges om vår herrlige Skapare.

Ty då ska "hans osynliga väsende och hans eviga kraft och gudom rätteligen bli beskådade av gärningarna", vilka där är oändligt fullkomligare och större, än alla dem vi sett i denna närvarande värld, vår barnaålders hem, som varit av synden fördunklat och vanställt.

Men hur skall en mänsklig tunga här förmå
tolka vad som skall i himlen försiggå?
Det kan ej förklaras,
men det kan erfaras
och det väntar jag med glädje på!