måndag 25 oktober 2021

"De som tillhör Kristus korsfäster sitt kött med dess lustar och begärelser." (Gal. 5:24)

Detta är ett ängsligt, ja, förskräckligt kapitel för den som inte blivit något mer dödad från sitt gamla jag och mer helt insvept sej i Kristus, utan ännu tänker på att vi ska göra detta själva — för att inte tala om dem som ingen Andens förstling har, utan är köttsliga även till sinnet, vilket då är en fiendskap mot Gud och hans lag.

Vi ska därför aldrig glömma, att grunden och början till den gamla människans dödande och den nyas uppkomst är, att vi först måste vara dödade ifrån lagen i samvetet och frigjorda, glada och saliga i Kristus, ha i Honom både vår rättfärdighet och vår helgelse. Se, detta är begynnelsen. Förut, då man väl är väckt, men inte troende och frigjord, är allt fåfängt, ängsligt, tungt, trögt, svårt, omöjligt, man är en ängslig träl; såsom Paulus visar att vi inte förr gör Gud frukt, inte förr kan vandra i det nya väsendet efter Anden, än vi först är dödade ifrån lagen, friade från honom, som höll oss fångna.

Men se, när jag kan i tron säga med Paulus: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag ska leva för Gud" — jag har försökt göra lagen tillfyllest för att bli rättfärdig, men kommit på skam, jag blev mer och mer fördömd, rådlös, maktlös, hjälplös, förlägen, "jag vart död". Men allt vad jag sökte, fann jag i en annan, i Kristus; i Honom är jag rättfärdig, ren, salig. Han är min rättfärdighet. Och ännu mer, jag tänkte sedan, att det vore min sak att helga mej, försökte därtill göra mycket: jag skulle bedja, jag skulle strida, och gjorde allt detta till en egen omsorg, ett eget arbete; men även detta slog mej fel, jag förmådde inget, kunde inte tro, inte bedja, ja, jag var "inte ens bekväm att något tänka", mer än det min Herre för var stund verkade i mig. Då märkte jag, att även min helgelse var Herrens fria nåd och gåva, och jag blev inget, "jag vart död". Men jag lever, dock inte nu jag, utan Kristus lever i mej; ty det jag nu lever i köttet, det lever jag i Guds Sons tro, som har älskat mej och givit sej själv ut för mej — se, när på detta sätt Kristus blivit både min rättfärdighet och min helgelse, och jag i allt beror var stund av Honom, då, och först då, blir det sanning i min helgelse och min gamla människas dödande; då blir inte bara hennes utbrott hämmade, utan då dödas det inre, dödas själva hjärtat och livet i gamla människan, den djupa, oändliga själviskheten, självinbillningen, egenkärleken.

Med gamla människan menas allt det onda, som är oss medfött av naturen, såsom arv av Adam. Det första och väsentligaste, som hör till detta, är den nyssnämnda själviskheten, egenkärleken och inbillningen om sej själv; ty därtill inlade ormen särskilda frön, då han till våra första föräldrar sade: "Och ni blir såsom Gud". Från denna källa flyter en gruvlig syndaflod i alla naturens krafter, som sedan visar sej i sinnelag, begärelser, tankar, ord och gärningar, såsom högmod, gudsförgätenhet, säkerhet, otro, kallsinnighet, olydnad, självsvåld, lättja, vällust, orenlighet, högfärd, vrede, otålighet, vrånghet, hat, avund, girighet, falskhet, lögn, förtal m. fl. synder och odygder. Så ser den gamla människan ut.

Den nya människan åter, som ska uppkomma och tillväxa i oss, är det nya väsende, som genom tron av den Helige Ande föds i hjärtat — är egentligen en delaktighet av Guds natur — och visar sej hos oss i ett nytt barnaförhållande till Gud, barnaförtröstan, kärlek,  mildhet, ödmjukhet, gudsfruktan och rädsla för synden, kärlek till Guds lag, till helighet och rättfärdighet, till försakelse, till renlevnad, till saktmod, tålamod, uppriktighet m. m., vilket vi isynnerhet kan skåda i all sin fullkomlighet i Kristus, som var "Guds väsens rätta avbild."

Vad nu denna nya människan i oss angår, är väl barnet litet, då det är nyss fött, men likväl heligt och Gud behagligt; likasom Kristus, då Han låg i krubban, också var liten och oansenlig, men var dock Guds Son, avlad av den Helige Ande, dyr och älsklig för Gud, änglar och människor. Och såsom detta heliga barn, mitt i ett syndigt Nasaret, fostrades och växte till i visdom, ålder och nåd för Gud och människor, ja, omsider under många strider, lidande och försökelser skred till sitt livs mål; så ska också den nya människan i oss, Kristus i oss, mitt i omgivningen av gamle Adams kvarlevor, av världens och onda andars prövningar, fostras och växa till i nåden, till dess Kristus blir mer och mer ensam verkande och rådande i oss, mer och mer vårt allt i alla — under det den gamla människan, fästad vid korset, dagligen lider, mer och mer avmattas, förkväves och dödas.

Stå upp och be
så du kan se 
och undgå syndens faror.
Plötsligt kan du falla ner
i den ondes snaror.

Med Ordets makt

ge noga akt
på var ditt hjärta vankar.
Lär dej hålla helig vakt
över dina tankar.

söndag 17 oktober 2021

"Lägg bort ifrån er den gamla människan... och ikläd er den nya, som är skapad efter Gud." (Ef. 4:22,24)

Vari denna nya människa, skapad efter Gud, eller Guds avbild, egentligen består, tycks inte vara så lätt att säga. Men, lovad vare Gud! Han har givit oss en människa, som är Guds fullkomliga avbild, för att vi ska se på och efterfölja honom, "den människan Jesus Kristus", som var "hans herrlighets sken och hans väsendes rätta avbild".

Vill vi se Guds avbild, se, hur vi ska vara och bli, så ska vi bara se på Jesus, inte sådan han var såsom Guds Son eller Guds Lamm, vår försonare, utan sådan han var såsom människa. Så har då Gud givit oss inte bara den allrafullkomligaste och skönaste förebild att åskåda och efterfölja, utan också den för oss käraste, genom att han på samma gång är vårt salighetshopp, vår Frälsare och försvarare hos Fadern.

Den gamla människan däremot, som ska kläs av, korsfästas och dödas, består i allt det fördärv, som Adams fall medförde, t. ex. först det köttsliga sinnet, som är en fiendskap emot Gud, den djupa egenkärleken, den egna viljan och egensinnigheten, varigenom man i allt söker sitt, menar sitt, är mån om sitt; det oändliga högmodet, som vill något vara; högfärden, som vill något synas och höras; den djupa otron med alla dess telningar: förakt för Guds ord, säkerhet i välgången, misströstan i motgången, jordisk sorg, hårdhet och kallsinnighet emot Gud och nästan, olust till ordet och bönen, onda tankar, orena lustar och begärelser o. s. v. sedermera allehanda utbrottssynder: fåfängligt tal, slarvaktigt leverne, skrymteri, lögn, oredlighet i handel och arbete, vällust, lösaktighet, otukt, girighet, obarmhärtighet, vrede, hat m. fl. synder och laster, som knappt kan räknas upp.

Sådant är det stygga beläte, som ska avklädas, korsfästas och dödas. Inte skulle vi vara så säkra, fria, fräcka och nöjda med oss själva, om vi rätt sysselsatte oss med detta. Vi har här saken för ögonen; nu återstår endast att vi har den i övning.

Rörande detta är Guds vilja och råd, ja, ordets och Andens hulda röst till de trogna av följande innehåll: Eftersom du har blivit fri från dina synder, så att du slipper tänka på detta allrasvåraste bekymmer, nämligen att befria dej från dina synder, ta då med glädje och tacksamhet denna lättare omsorg till hjärtat, nämligen att bara följa Jesu fotspår, att förnyas till hans avbild, som har älskat, köpt och friat dej, att likna honom och i alla dina livsdagar hata det han hatar, och älska det han älskar. Eftersom du är fri från dina synder och slipper sörja för dem, eftersom du är ett Guds barn och Kristi broder, var då som han var, och vandra som han vandrade.

T. ex.: Han var innerligt förenad med sin Fader; han var full av kärlek till Gud och människor; det var hans liv och mat att göra Faderns vilja o. s. v. Var då också du innerligt förenad med din Fader, umgås flitigt och förtroligt med honom, låt det vara även din mat och ditt liv att få göra hans vilja, att tjäna din nästa, att döda ditt kött.

Eftersom du är den "Helige Andes tempel", så att samme Ande bor i dej som i din Frälsare, driv inte bort denna duvan! Bedröva inte Guds Ande med ohörsamhet för hans påminnelser, med fåfängliga ord eller andra synder. Fördärva eller orena inte Guds tempel med köttets lustar eller köttets gärningar, utan lid hellre allt, förrän du skulle göra emot din Gud.

Kristus bekände sanningen, även då det kostade honom livet; bekänn också du Kristus, även om det kostar dej människors aktning, ditt namn och rykte, ja, liv och gods. Kristus var nöjd i varje sin belägenhet för Faderns behags skull; var också du nöjd i din ställning och låt ditt obehag förlora sej i Guds välbehag. Kristus syntes aldrig lättsinnigt skämta, men han var glad med gudsfruktan. Dej som är Guds barn och Kristi broder, pryder bäst detsamma sättet.

Men vem är skickad till det här? torde du säga. Om jag bara kunde allt detta!

Svar: Att du skulle göra detta själv var aldrig meningen, eller att du skulle strax bli fullkomlig, utan att du skulle börja lägga dej vinn om det och under det vinnläggandet grundligen lära att du inte kan det, samt då nödgas sucka och ropa efter Herren, som själv — och på detta sätt — utför helgelsens verk!

Helgelsen är inte människans verk, utan Herrens; men det verket utförs genom detta pådrivande och varnande samt tröstande ordets kraft. "Vi är inte ens bekväma att något tänka, såsom av oss själva." "Gud är den, som verkar i er både vilja och gärning — märk — efter sitt goda behag."

Vad som nu inte kan uträttas med ordet samt inre påminnelser och bevekelser, det gör Herren med riset, med bedrövelsens ugn, "var så behöves" — ty "tuktans ris lär giva akt på orden". Och de trogna säger av hjärtat: "Lika gott, bruka, Gud, vad sätt du finner, endast du mitt hjärta vinner;" ty ett är nödvändigt. Och utan helgelse får ingen se Herren.

Håll dock först och sist den punkten skär: "Han har med ett offer för evigt fullkomnat dem som blir heliga."

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

Jag klätts av Gud, ja, nog är det stort,
- jag lägger av det som binder mej -
i himmelsk dräkt nära helvetets port
- jag lägger av det som binder mej.

//: Å bit för bit, bit för bit
lägger jag av det som binder mej ://

måndag 11 oktober 2021

"Var alltid glada!" (1 Thess 5:16)

Här säger någon: "Fröjd i Herren är en trons och Andens frukt: man kan inte ta den, förrän den blir given; den kan inte frambringas genom förmaningar." — Det är sant. Men liksom kärlek, ödmjukhet, mildhet också är Andens frukter, och apostlarna likväl förmanar till deras övande, så har de också förmanat oss till denna Andens frukt, fröjden i Herren, och sagt: "Var alltid glada, ty det är Guds vilja om er; fröjda er i Herren alltid" — och så bör vi fara efter den nåden och använda alla medel, som befordrar densamma. Förloras trons glädje, då förloras också alla andra gåvor och krafter.

Men en annan säger: "Glädjen beror av omständigheterna; då jag har skäl till glädje, då är jag glad, men hur kan jag glädjas, då nöd och bedrövelse tillstöter?" Dessa är riktiga uttryck bara för den mänskliga och köttsliga glädjen. Men aposteln säger: "Såsom bedrövade och dock alltid glada." Han säger: "Jag är i outsäglig glädje i all vår bedrövelse." Han säger: "Fröjda er i Herren alltid, och åter säger jag: fröjda er." Är du ännu en icke troende, då kan du visst inte glädjas i Herren, och då är din glädje beroende av tillfälliga omständigheter; men en troende har en hög och besynnerlig frid, så att han även kan glädjas i bedrövelsen!

Må dock ingen tänka, att de yttre omständigheterna inte inverkar på de trognas hjärtan; nej, så länge de omges av denna hyddan, känner de väl var det svider. Asaf bekänner om sej: "Det gör mej ont i hjärtat och stinger mej i mina njurar, att jag måste vara såsom en dåre och ett vilddjur för dej." Men hör vilken djup glädjekälla han ännu hade kvar! Han tillägger: "Likväl, Herre, förblir jag ständigt hos dej. När jag har dej, frågar jag inte efter himmel och jord. Om än min kropp och själ försmäktade, så är du dock, Gud, alltid mitt hjärtas tröst och min del." Om ett sådant hjärta talas här.

En icke troende själ är alldeles obekväm för glädjen i Herren; antingen är hon uppfylld med avgudar, helt lättsinnig och jordisk, eller också tryckt av lagen, trälaktig och förskräckt för Gud — och att uppmuntra en sådan själ till glädje i Gud, det vore såsom att vilja förmå vattnet att brinna. En otrogen har också allsintet skäl till glädje. Det är endast det ömkligaste vansinne, att ett världens barn en enda stund kan le, då det lever under den Allsmäktiges vrede och går mot den eviga döden. Sådana olyckliga själar har inte någon apostel uppmanat till glädje, utan till dem heter det: "Gråt och tjut över er uselhet, som skall komma över er" (Jak. 5:1)

Men här talas till de pånyttfödda nådebarnen, som står i den Allsmäktiges vänskap; och dessa har i sanning skäl, ja, de allrastörsta skäl att beständigt glädjas och fröjdas, även om de svåraste jordiska olyckor och sorger drabbat dem. De är dock alla stunder lyckliga — ja, om inte alltid glada, så ändå alltid lyckliga; däråt borde de alltid glädja sej. Ingen kristen kan redan den konsten att beständigt glädjas — känslan går sin väg och omväxlar såsom skyhimmelen; men skäl har han att beständigt glädjas, ty lycklig är han. "Se, vi håller dem saliga som har lidit."

Och för det andra finns det också en djupare glädje än känslans, en medvetandets, en trons glädje, som säger: Dock likväl är jag glad! - fastän jag inte nu känner någon särskild glädje är jag ändå glad att jag har en Herre, en vän, en skatt, som vida överväger allt. En sådan glädje bör de kristna ha. Därom förmanar aposteln, då han säger: "Fröjda er alltid!"

Men han anger också orsaken till det, då han säger: i Herren, observera! i Herren, inte i silver och guld, inte i yppighet och sång, inte i hälsa och starkhet, inte i konst och vishet, inte i välde och ära, inte i vänskap och gunst, ja, inte heller i goda gärningar och helighet; ty sådant ger blott en bedräglig och falsk fröjd, i sådant ska ni inte länge få glädjas, om ni är äkta barn, under Guds Helige Andes aga. Dels är detta en farlig glädje, som drar hjärtat från Herren, som vill ensam vara sina barns glädje, skatt och förnöjelse; dels ger allt sådant en kort och vansklig fröjd, som snart tar slut.

Därför: om ni vill fröjdas "alltid", ja, evinnerligen, ska er fröjd vara "i Herren". Att all annan fröjd, även den över Andens gåvor, såsom över sin helgelse, kraft och goda gärningar, är en farlig fröjd, därom har vi en tänkvärd lärdom i den hulde, vaksamme Herrens hastiga varning till sina lärjungar, då de med fägnad omtalar, hur de i Jesu namn drivit ut djävlar: "Fröjdas inte över att andarna är er underdåniga, men fröjdas, att era namn är inskrivna i himmelen".

Så varnar också Herrens Ande genom profeten: "En vis berömme sej inte av sin vishet, en stark berömme sig inte av sin starkhet, en rik berömme sej inte av sin rikedom; utan den som vill berömma sig, berömme sej därav, att han vet och känner mej". Herren är en stor nitälskare; han tål inte att hans brud har sin egentliga hjärteglädje och skatt i något annat än i honom.

Var glad,
var glad,
var glad i din Herre och Gud!
Var glad,
var glad
och hylla din Konung och Gud!

söndag 10 oktober 2021

"Den som ovärdigt äter och dricker, den äter och dricker sej själv domen." (1 Kor. 11:29)

En av de gruvligaste villfarelserna med avseende på den heliga nattvarden är den, att vilken människa som helst genom en s. k. "kristlig beredelse" ska kunna bli en värdig nattvardsgäst, utan avseende på om hon är en sann Jesu vän och lärjunge; att även de, som både före och efter sin nattvardsgång genom hela sitt liv tillhör den allmänna, oomvända hopen ska genom en för tillfället gjord beredelse kunna gå värdigt till Herrens heliga nattvard. O, en gruvlig villfarelse, varvid håren kan resa sej hos varje upplyst kristen!

Var finns ett enda ord i Skriften, som antyder något sådant, att även de ska bereda sej till Herrens nattvard, och därigenom bli värdiga, som inte redan förut är omvända till Herren, inte är Jesu vänner och lärjungar och alla dagar hela livet igenom lever av Kristus och med Kristus? O, att alla, som har öron, måtte höra, och alla, som har röst, måtte ropa över denna villfarelse!

Eller månne Kristus låter bedra sej med en tillfällig beredelse, med en för tillfället antagen fromhet att hålla dej för sin vän? Månne den Helige låter så bedra sej av en påtvingad och självgjord fromhet, ånger, syndabekännelse och bön, varefter du genast återgår till samma fåfängliga leverne som förut, när du bara gjort undan din årliga nattvardsgång? Gud förbarme sej!

Och Gud väcke alla lärare ur slummern, som inte ärligt säger folk detta! Skulle de inte i korta, tydliga och ärliga ord säga ut den sanningen, att här är endast fråga om ett, för att vara en värdig nattvardsgäst, nämligen om du är en Jesu vän och lärjunge, eller åtminstone är stadd i bekymmer och sökande efter att bli det för hela din livstid? Genom en tillfällig beredelse blir ingen en värdig nattvardsgäst, utan endast genom en hel omvändelse, varigenom man för hela sitt liv blir en Jesu vän och lärjunge. Är du detta, då är du en värdig nattvardsgäst; är du inte detta, då är du ovärdig.

Man ska inte besvära sej med någon endast tillfällig beredelse, utan veta, att man i alla fall "äter och dricker sej själv en dom", om man också, inte bara ett dygn, utan en vecka, en månad arbetar på sin nattvardsberedelse så nitiskt, att man också på sina böjda knän därunder badade i tårar — man är lika väl en ovärdig gäst, äter och dricker sej själv en dom, så länge man bara vill göra en nattvardsberedelse och inte för hela sitt liv blir Herrens egen, blir och lever under honom i hans rike.

Här är saken: Kristus stiftade denna höga måltid för sina vänner. Den innerliga förening, som i nattvarden sker emellan Kristus och hans trogna, är densamma, om vilken han samma afton, som Han instiftade nattvarden, sa i sin bön: "Jag i dem och de i mej, att de ska vara fullkomna i ett, såsom du, Fader, i mej, och jag i dej!" Och om den bönen la han till: "Jag ber för dem som du har givit mej, för världen ber jag inte." Och hur var det möjligt, att han kunde be något sådant för världen? Hur är det möjligt, att han kunde bjuda världen fira sin dödsåminnelse, bjuda sina föraktare att äta hans kött och dricka hans blod?

O, det är förskräckligt, när man betänker, vad det vill säga, att en människa, som i alla sina dagar "lever utan Gud i världen" och bärgar sej så väl honom förutan, ska en gång om året träda Gud under ansiktet, i denna hans vänners heliga kärleksmåltid, och ska nu antyda den innerligaste vänskap med honom — för att strax därpå återgå till samma fåfängliga väsende och ogudaktiga leverne som förut!

Är inte detta alldeles detsamma, som när Judas vid Örtagården trädde fram och hälsade Jesus: "Hell Rabbi!" och kysste Honom? Ska inte Herren säga även till sådana nattvardsgäster: "Min vän, varför kommer du? Förråder du Människosonen med kyssande?" Skulle du inte bäva genom hela din själ och kropp för att med ett sådant sinne träda Gud under ansiktet! Förstår du inte, att den store, helige Herren då ska säga till dej: "Du skrymtare, jag vet dina gärningar! Du är inte min utan världens vän; varför kommer du hit, där mina vänner firar min döds åminnelse? Jag vet, att du i morgon ska gå bort till samma världens och syndens tjänst som hittills. Gå bort, du skrymtare!"

Skulle du inte vänta dej ett sådant svar av den Helige, vars ögon är såsom eldslågor — du, som bara gör en nattvardsberedelse, som eljest alla dina livsdagar igenom inte bryr dej om att tillhöra och följa. honom?

När vi nu börjar att förstå
vad härligt bord här dukas,
så ligger största vikten på 
hur gåvan av oss brukas, 
ty denna spis ovärdiga 
till andligt liv åtnjuter, 
men alla obotfärdiga 
sig själva utesluter 
och Jesu tröst förskjuter. 

Ja, över sin tillstängda själ 
Guds dom de så ses draga, 
och kroppen måste likaväl 
en lika dom mottaga. 
Som de i synd och säkerhet 
har låtit själen somna, 
så lär Guds dom, som Skriften vet, 
sig över dem fullkomna 
då liv och själ skall domna.