söndag 23 augusti 2020

"Du ska inte begära din nästas hustru, ej heller hans tjänare... ej heller något, som din nästa har." (2 Mos. 20:17)

Här har nu det gudomliga majestätet slutligen uttalat vad han egentligen vill och menar i alla sina bud, nämligen att vi ska vara helt rena och heliga, såsom han är helig. Här har det gudomliga majestätet förbjudit den första rörelsen, ja blotta tillvaron av ett syndigt begär i hjärtat.

Märk likväl "syndigt" begär. Det kan inte nekas, att det också finns oskyldiga begär, nämligen först de rent naturliga, såsom till mat, dryck, sömn m.fl., när dessa blott hålls inom måttlighetens gränser; för det andra de andliga, såsom längtan och begär efter Gud och allt gott, varom David så ofta talar: "Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar och efter den levande Gud, såsom hjorten törstar efter friskt vatten."

Men syndiga är alla de begär som på något sätt strida emot Guds bud och förordnande, såsom t. ex. de begär som Herren här nämner: Begär till nästans hustru (eller den orena vällustens begär), eller efter hans tjänare (som kan vara egennyttans begär) eller efter hans oxe eller hans åsna (girighetens begär), eller efter något, som din nästa har, d. ä. allt vad Gud inte givit åt dej, utan åt din nästa, vare sej det är jordiska ägodelar eller ära och utmärkelse eller något annat företräde — till sådant ska du, endast av vördnad för Guds delning och välbehag, inte ha begär.

Kort sagt: begäret är syndigt, så snart du inte är underdånig för Gud och hans välbehag — begäret är då syndigt, om också föremålet för detsamma är oskyldigt. Såsom vi ser, då Israels barn i öknen hade begärelse till det, som var ont, så var föremålet i sej självt alldeles oskyldigt, nämligen kött, fisk och kryddor. Men att de inte böjde sig för Guds vilja och förordning för deras ökenliv, utan nu ville ha detsamma som i Egypten, och inte lät säga sej, när Guds vilja förehölls dem, däri låg det onda, varöver Guds vrede så drabbade dem, att det rummet heter "lustgrifter" än i dag, därför att man där begrov det lystna folket.

Vi finner av detta, att summan och hemligheten av detta bud är denna: Vi ska såsom goda barn ingenting begära mer än Gud och hans behag. Om Gud vill ge oss mat, dryck, kläder, vänner, ära och anseende, så må vi njuta därav till vårt bästa och tacka Herren, så länge han förunnar oss det; men om Gud behagar ta dessa ting ifrån oss, då ska vi vara lika förnöjda, som då han skänkte oss dem, eftersom vi ändå får ha honom och hans välbehag, som ska vara vårt enda nödvändiga. Och av detta finner vi nu, att det sista budet sammanlöper med det första alldeles såsom i en ring; så att det egentligen fordrar bara, att Herren Gud får vara hjärtats enda Gud, enda föremålet för vårt begär, vår kärlek, vår törst och trängtan.

Och detta var ju det gudomliga majestätets mening, då han skapade människan till sin avbild, nämligen att hon skulle i allting bara se på honom, leva i honom och av honom, såsom sitt ursprung och element. Till Guds avbild och det sanna livet hörde förnämligast det, att människan hade ett hjärta i vilket Gud bodde, ett hjärta som inte kunde leva utan honom, som törstade efter och närde sej med honom, liksom barnet när sej med sin mors mjölk.

Ja, denna törst efter Gud inplantade han så djupt i människan i skapelsen, att vårt hjärta skulle vara utan lugn, ro och frid, så länge det inte omfattade honom, den levande Guden, och i honom ensam hade sin lust och fulla förnöjelse. Ingen jordisk lust eller fröjd, inget silver eller guld, ingen konst eller vetenskap, ingen ära, inget herravälde, ingen värld och ingen himmel med alla sina härar skulle tillfredsställa människohjärtats innersta åstundan eller längtan. Människohjärtat skulle mitt i besittningen av alla dessa ting vara fattigt och eländigt utan honom, den levande Guden, det högsta goda. Allt annat, vad namn det än måtte ha, skulle människan akta ovärdigt sitt begär. Hela världen, med allt vad hon är och har, skulle inte ge oss så mycket som en droppe av tillfredsställelse för vårt törstande hjärta. Efter det allrastörsta, det allrahögsta, efter det oändliga och eviga, efter honom allena, vår Herre och Gud, skulle vi törsta. Han allena ville vara vår vederkvickelse, vår ro och vår uppfyllelse. Detta var Guds vilja, när han skapade människan till sin avbild. Därför danade han vårt hjärta så, att det är fullt av oändlig trängtan, begär och åstundan. Men hans mening var, att han själv skulle vara föremålet därför.

Nu frågas: Har inte den store Guden ännu i dag samma vilja och mening? Jo, sannerligen, hans första och sista bud går ännu i dag ut på detsamma: "Du ska älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ, av alla dina krafter och av all din håg."

O kom att från synden mig skilja,
från onda begär gör mig fri.
Förena mig så med Guds vilja,
att ett jag med honom må bli!

lördag 22 augusti 2020

"Jag ska göra ett nytt förbund med Israels hus... Jag ska ge min lag i deras hjärtan." (Jer. 31:31-33)

Redan det borde väcka allas uppmärksamhet, att Herren Gud här säger: "Jag ska göra ett nytt förbund" — och uttryckligt säger: inte sådant som det förra förbundet var, det jag gjorde med deras fäder, då jag förde dem ut ur Egyptens land och kom med dem till det berget Sinai.

Lägg märke till att Herren säger, att han ville göra ett förbund, som inte skulle vara sådant som lagförbundet — inte sådant — inte sådant, säger han. — O, så besynnerligt, att likväl ingen människa tror detta, nästan ingen på ett levande sätt vet av något annat än lagförbundet!

Men Herren Gud säger också uttryckligt, vari skillnaden mellan de två förbunden skulle bestå. Det var isynnerhet i tre punkter:

Först att då i det förra förbundet lagen var skriven på sten, och människornas hjärtan var ovilliga, så att Herren "måste tvinga dem", skulle nu lagen skrivas i själva hjärtat och sinnet, d. ä. han skall ge oss den Helige Andes innerliga lust och kärlek till det goda, som blir i oss en inre, levande lag.

För det andra, att då det förra förbundets lagar kunde genom en människa meddelas den andra, emedan den moraliska lagen, ehuru fördunklad, ligger i själva naturen även hos hedningarna, så skulle det nya förbundet vara sådant, att ingen kunde komma in i det genom all den undervisning, en broder kan ge den andra, utan, såsom Jesus utlägger detta, de måste "alla varda lärda av Gud". Detta är, vad Jesus ofta sade: "Ingen kommer till mej, utan Fadern drar honom ;" "ingen känner Fadern utom Sonen och den, som Sonen vill uppenbara det för."

Men den tredje skiljepunkten var, att då synderna efter det förra förbundet alltid skulle utkrävas, alltid avstraffas på syndaren, skulle de däremot efter det nya förbundet förlåtas, efterskänkas, inte tillräknas. Och denna punkt inledes med ett betydelsefullt ty — ty jag vill förlåta dem — vilket visar, att denna förlåtelse är grunden och orsaken till de två föregående punkterna.

Ja, så är det också. Så lär hela Skriften, och så all erfarenhet, att först då lär människan känna Gud, och först då blir lagen skriven i hjärtat, genom en innerlig lust till Herrens budords väg, när han förlåter henne alla synder och tröstar hennes hjärta.

Detta är, vad aposteln så starkt betygar emot dem, som även på hans tid menade, att den tröstfulla "trons predikan" skulle göra lagen om intet, och att däremot lagen skulle verka helgelse. Han säger till dem: "Ni oförståndiga galater! Detta vill jag allenast veta av er: har ni undfått Anden genom lagens gärningar eller genom trons predikan?" Och så säger han också till de romarna: "Gör vi då lagen om intet med tron? Bort det, utan vi upprättar lagen." Och så säger Herren Gud nu här: Lagen ska skrivas in i deras hjärta och sinne; "ty jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder".

Och så säger händelsen i Apg. 10, att just då Petrus uttalade det ordet: "Honom bär alla profeterna vittnesbörd, att var och en som tror på honom ska få syndernas förlåtelse genom hans namn" — just "vid det Petrus talade dessa ord, föll den Helige Ande på alla dem, som hörde talet". Vi ska därför lära oss att i grund förkasta den meningen, att det jämte trons predikan ännu är en annan predikan, som ska ge den Helige Ande och helgelsen. Nej, det är just denna trons predikan ensam, som ger den Helige Ande. Ingen människa blir troende och rättfärdiggjord i Kristus utan den Helige Ande; och där den Helige Ande bor, där verkar Han helgelse. Och all fromhet, som icke födes av nåden och tron, utgör blott naturens "döda gärningar", eller framtvungna "lagens gärningar", vilket allt är under förbannelsen.

Därför säger aposteln uttryckligen: "Jag är genom lag död ifrån lagen, för att jag skall leva för Gud." Och åter: "Nu är vi befriade från lagen, så att vi ska tjäna i ett nytt väsende efter Anden; och inte i det gamla väsendet efter bokstaven." Sådant menar Herren Gud, då han säger: "Jag ska ge min lag i deras hjärta, och i deras sinne skall jag skriva den; för jag vill förlåta dem deras missgärningar och aldrig mer komma ihåg deras synder."

Och denna Guds helgelselära utesluter aldrig den hulda och allvarliga förmaningens bruk eller den trogne vingårdsmannens rensande av grenarna, men den uppenbarar bara det fåvitska i att rensa de döda grenarna, vilka ju i alla fall ska brännas, även om de är än så väl rensade. Men detta inre liv, denna kärlek och lust till det goda, kommer endast genom den på en tillintetgjord syndare överflödande nåden, som smälter hjärtat och ger den Helige Ande.

Så förstår vi då de orden av Herren Gud: "Jag skall ge min lag i deras hjärta — ty, ty jag vill förlåta dem deras synder och aldrig mer komma ihåg dem."

Jesus min,
du mej frälst att vara din,
bli du själv min helgelse,
mera av din kraft mej ge,
skriv din lag i hjärtat in.

måndag 17 augusti 2020

"Vårt sällskap skall vara med Fadern och hans Son, Jesus Kristus." (Joh. 1:3).

Detta är en stor förborgad hemlighet, såsom den också brukar kallas den "hemlighetsfulla föreningen", men är ändå en lika stor verklighet. Den är grundad redan i Guds evighetsråd om människan och i hennes skapelse. Aposteln säger: "Vi är Guds släkte". Detta är den första grunden.

Men denna förening med Gud, vilken upplöstes genom syndafallet, fick en ny, ännu herrligare grund i Kristi  mandomsannammelse. I honom blev Gud och människan förenad i en person. Han ska heta Immanuel, Gud med oss, Gud i vårt kött. Därmed är människan upphöjd till den ära och värdighet, att hon kan vara Guds boning och sällskap, en kropp och en ande med Herren. Denna förening börjar då, när en förkrossad ande hungrar och törstar efter Herren och hans rättfärdighet. Då är hjärtats dörr upplåten, och "då", säger Herren, "vill jag gå in och hålla nattvard med honom, och han med mej". Brudgummen söker bruden, och bruden söker honom — vem skulle då kunna förhindra föreningen?

Och Kristus säger, att han ska "bliva boende" i en sådan själ. O, vem kan tro en sådan herrlighet? Den är alldeles för stor, och våra hjärtan allt för små och trånga; förnuftet ropar: Nej, nej, omöjligt! Men vad hjälper! Det är Herrens eget underliga råd. Och Han själv har sagt det. "Den som älskar mej", säger han, "den håller mina ord, och min Fader ska älska honom; och vi ska komma till honom och bo hos honom." Kan du inte begripa hur det är möjligt, så betänk blott vem den Herren är som säger det. "För honom är ingenting omöjligt."

Vad är lättare för den allsmäktige än att göra, vad han vill? Nu är det hans egen viljas råd och hans fria välbehag, att han vill återförena sej med människan, bo och leva i sina barn på jorden. I Joh. 17, då Jesus talar med sin Fader, säger han: "Jag i dem och du i mej, så att de ska vara fullkomna i ett." Ja det står uttryckligen så. Kan någonting vara tydligare? Och Paulus säger: "Ni är levande Guds tempel, såsom Gud säger: Jag vill bo i dem och vandra i dem." Det är genom denna innerliga förening, som vi, enligt Petri ord, blir delaktiga av Guds natur. Se, detta är nu det första, som hör till vårt sällskap med Fadern och hans Son Jesus Kristus!

Med denna förening följer, för det andra, också delaktighet i Kristi goda, hans rike och hans skatter. Vi vet av allt Guds evangelium "vår Herres Jesu Kristi nåd, att fast Han var rik, vart han likväl fattig för vår skull, för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika." Han kom ju sannerligen inte för sin egen skull och blev människa; det skedde ju allt för vår skull och oss till godo. Såsom Skriften så tydligt vittnar och säger: "Den som av ingen synd visste, honom har Gud för oss gjort till synd, för att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom Honom."

Se vilket kostligt byte! Han tar våra synder och ger oss sin rättfärdighet. Bruden var fattig och skuldkrävd; men brudgummen tar hennes skulder och giver henne sina rikedomar. Detta är ju hela evangelii huvudinnehåll. Men för det andra innehåller det, att var och en, som nu tror på Kristus och blir förenad med honom, också i samma stund är delaktig av allt detta som Kristus förvärvat oss: hans lydnad, hans helighet och rättfärdighet, hans lidande och döds förtjänst, allt blir så alldeles vårt eget, som om vi själva hade gjort och varit och lidit, vad Han gjorde och led. Då en arm syndare börjar hungra och törsta efter denna nåd och med någon hjärtats tro omfattar den, då blir all denna Kristi förtjänst honom skänkt och tillräknad såsom hans egen förtjänst och rättfärdighet, varav han i alla sina livsdagar ska trösta och berömma sej emot sina dagliga synder och uselheter.

Märk: det är alldeles inte nog, att du vet detta och ofta har hört det, utan det måste så länge behjärtas, beskådas och betraktas, att ditt hjärta får tröst därav och kan med allvar säga: Det är mitt! Då först ger det liv, och då först börjar en salig umgängelse mellan bruden och brudgummen.

O, vilken underlig och hög tröst att kunna med hjärtats tro säga: "Allt mitt är hans, och hans är mitt. Min synd är hans synd; min nöd blev hans nöd; men hans rättfärdighet är min rättfärdighet; hans lydnad min lydnad; hans blod min renhet; hans död mitt liv! Lovat vare hans namn! Mot min synd sätter jag hans rättfärdighet; mot min köld hans kärlek; mot min svaghet hans starkhet — och säger så: Är jag syndig, så är Kristus rättfärdig; är jag kall, så är Kristus varm; är jag försagd och ängslig, så är Kristus allsintet försagd, Han vet råd. Kortligen, allt hans är mitt, och mitt är hans."

Se, så vill han själv att vi ska tro!

Det säger än mera: att sällskap jag har
med Fadern och Sonen, vad under!
Att Jesus är evigt densamme han var
i mörka och ljusare stunder.
O Herre, min tro nu föröka!