Vilken beklagansvärd nöd och skada är det inte, att inte alla människor vet vad de har i Kristus, vad som är skett i hans död!
Sant är det, de flesta är säkra, sovande, lättsinniga nådens föraktare, vilkas fördömelse är all rätt — de ska en dag "se, i vem de har stungit", vem de föraktat. Men ni som känner er synd och dom av lagen, gärna ville återkomma till Gud men inte kan, inte vågar för det myckna som fattas er — hör, hör!
Att lagen och samvetet fördömer er, det är inte underligt, ty synd fattas inte. Ni kan inte göra vad ni borde, inte ens ångra nog, inte be, inte älska, inte vaka och strida, utan allt vad lagen fordrar, det fattas er, och vad lagen förbjuder, det överflödar.
Men hör: Allt detta jämmerliga, oförsvarliga, fördömliga elände har Kristus tagit på sej. "Kristus, som av ingen synd visste, är av Gud gjord till synd för oss — för oss — gjord till synd! — för att vi skulle bli Guds rättfärdighet genom honom." "Kristus har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han vart en förbannelse för oss." Vad skulle han mer göra? Är inte detta nog?
Vem fördömer dej nu, o människa! Inte fördömer Gud dig; ty han är fullkomligt nöjd med vad Kristus gjort och ber dej komma genast. Inte fördömer Frälsaren dej; ty han har givit sitt blod och liv för att göra dej salig och säger: "Kom till mej, ni alla som arbetar och är betungade, jag vill vederkvicka er." Icke fördömer Anden dej; ty han förklarar endast Kristus för själarna, kallar och bjuder till bröllopet.
Vem fördömer dej då? Det är otron som fördömer dej, djävulen och det arga hjärtat som inger dej otro och fördömer dej, sägande att det inte är nog med vad Jesus gjort. Förskräcks för otron; du är befalld att tro; du hotas med döden om du inte tror. Bed då Gud om tron och släpp honom inte, förrän han i ditt hjärta intryckt: Det är nog, evigt nog, vad Jesus gjort och lidit.
Och den som i sitt elände fått sitt allt och sitt nog i Kristus, den är frälst, den har tron, den är en kristen — den känner Kristus och har evinnerligt liv.
"Ja", säger mången, "jag vet allt detta om Kristus, håller det också för sant; men jag får ingen kraft därav på hjärtat, det verkar inte det liv, den tröst, frid, glädje och kraft, som det skulle."
Så klagar mången. Och det är sant: Tron är inte var mans. Mången har ett vetande om Kristus, en historisk tro, men har aldrig smakat den ljuvlighet och kraft, som den sanna, levande, tillägnade tron har med sej.
Andra åter uttrycker med denna klagan blott ett törstande efter känslor och ljuva förnimmelser av nåden, av Frälsarens kärlek och närvaro. De har verklig tro, har nämligen i Kristus sin enda tröst och skatt, sitt allt i alla; har också genom tron fått ett nytt sinne och vet skilja mellan den tid de stod under lagen och denna under nåden. Men de minns också vilka ljuva känslor de i början hade, och törstar nu efter dessa åter.
Dessa borde en gång besinna, att hela Skriften talar bara om tro, tro på Jesus Kristus, och aldrig om känslor, talar om att tro på själva ordet, såsom det lyder, och därvid hålla sej, känslan må vara ljuv eller bitter. De borde besinna, att de dock bör göra den gode Frälsaren till viljes och låta sej nöja, om det behagar honom att fördölja sej och pröva deras tro, såsom han gjorde med kananeiskan, och komma ihåg, huru kärt det var för honom att hon ändå trodde, så att han just hade en hjärtlig lust däråt och utbrast: "O, kvinna! din tro är stor, ske dej som du vill." Och då fick hon också smaka och se huru ljuvlig han var.
Låt oss göra Frälsaren denna glädje! Han har ingen större glädje av oss, än när vi tror på honom.
Men att verkligen tro, d. ä. i allt bekymmer över sej själv, i all uselhet, synd och anfäktning, dock verkligen ha i Kristus sin tröst, sitt hållfäste, sin rättfärdighet och frid, det är alldeles nödvändigt. Och att vi måtte få denna kraft av ordet; att Gud, som har trons gåva i sin hand, måtte kunna ge oss en verklig och levande tro, därtill är isynnerhet nödvändigt, att vi stilla och enfaldigt ger akt på något visst stycke av Guds ord, något visst kärnspråk om Kristus, sakta, djupt och allvarligt betrakta det. Ty tron är av predikan.
Många förspiller Guds nåd bara genom att beständigt vända tankarna hit och dit, om än på andliga föremål, och kan inte hålla ögonen på den Korsfäste en enda stund stilla. De vill inte tro vad Skriften allestädes vittnar, att allt, allt skulle botas genom tron. Därför har de så mångahanda omsorger, att ordet aldrig hinner sjunka ned i deras hjärtan och verka trons liv och kraft. Ett brusande hav kan inte värmas av solens hetaste strålar, då däremot en stilla yta lätt tar emot dess ljus och värme. Så är det också med hjärtat.
Stilla, stilla, låt din stridssång tystna,
glöm din oro, glöm din sorg, din strid.
Vila på din åra, lyssna, lyssna,
vilka toner nu i kvällens frid!
Hör, det sjunger i den stilla kvällen,
Skaparns ära sjungs av himlens här.
Tusenstämmigt eko går ur fjällen,
vida havet fram sin lovsång bär.
Herre Jesus, du som dödad vorden
med ditt blod oss återlöst åt Gud!
Dig lovsjunge himmelen och jorden
för rättfärdighetens skänkta skrud!
O min Gud, låt också mej få tjäna
och få tillbe dej var dag, var stund!
Hjälp mej bli i tro vid detta ena:
Jesus Kristus är all sällhets grund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar